En annan typ av vardag

Lite mer än tre veckor har passerat sedan vi landade i det stora gråa i öst och det börjar kännas som att vi kommit in i någon form av vardagslunk. Det är ju inte den vardag som vi är vana vid hemifrån, men det är likväl en typ av vardag. Den där känslan av att allt är nytt och spännande börjar släppa. I stället slås man mer och mer av hur liten skillnaden mellan Ryssland och Sverige känns. På något sätt känns det så nära och samtidigt är det ju så långt borta. Den största skillnaden är nog kontrasterna. Byggnader som med svenska mått mätt känns otroligt maffiga står sida vid sida med byggnader som i Sverige hade åtgärdats för länge sedan. Det känns märkligt att stå i änden av en gata och längs ena sedan se otroligt påkostade byggen och längs andra sidan se ruckel.

Men här håller vi alltså på att komma in i någon form av vardag och här följer ett försök att beskriva ungefär hur den vardagen ser ut. Vår arbetsvecka börjar på tisdagen med planering. På tisdagskvällen har vi en lektion med en av våra biblioteksgrupper, det vill säga en av de grupper som huvudsakligen består av människor som inte tillhör kyrkan.

På onsdagen åker vi sedan till Zarechniy där vi har tre lektioner. På många sätt är detta veckans höjdpunkt. Det är absolut inget fel på de andra ställena vi besöker, men det är något speciellt med Zarechniy, även om det är svårt att sätta fingret på vad. Alla grupperna här är kyrkgrupper. Två av dem är för barn och ungdomar (en för åldrarna tio till 14 och en för åldrarna 15 till 24) och dessa har vi i församlingens ungdomsledares vardagsrum. Både lektionerna här och de te-raster om följer på dem är mycket trevliga och vi trivs superbra med människorna i Zarechniy. Den tredje lektionen har vi med en grupp vuxna i det hus som för närvarande fungerar som kyrka. Även här träffar vi en otroligt härlig och tacksam skara människor med ganska begränsade engelskakunskaper.

Torsdagen spenderar vi i Ekaterinburg. När vi kommer hit vet vi i allmänhet inte riktigt vad som väntar oss. Först brukar vi äta på det barnhem där vi sedan har en eller två lektioner. Den ena lektionen är för barn i femårsåldern och består i stort sett bara av lek och sång. Den andra är för ungdomar och personal på barnhemmet och har varit inställd två av tre veckor på grund av brist på elever. Efter den andra av dessa lektioner har vi några timmars ledighet vilket kan innebära ett besök på IKEA eller hos en missionär från USA, eller något helt annat. Dagen avslutas med en samling i kyrkan där vi träffar den största gruppen vi har under en vecka (möjligtvis med undantag för kyrkgruppen i Asbest). Den består av ca 30 personer med goda engelskakunskaper (med undantag för ett fåtal som inte talar någon engelska alls) och här har vi snarare en diskussionsgrupp på engelska i stället för en lektion.

De resterande dagarna av veckan spenderas i Asbest där vi har lektioner med ytterligare två biblioteksgrupper, en grupp med personal från rehabcentren och tre kyrkgrupper (en för barn, en för ungdomar och en för vuxna). Kyrkgrupperna varierar i storlek från vecka till vecka och nivån på deltagarnas engelska är i allmänhet mycket låg. Biblioteksgrupperna är mycket mindre än kyrkgrupperna och de flesta av deltagarna i dem talar i alla fall lite engelska. För det mesta har vi mellan fem och tio deltagare per grupp och utav de ca 70 personer som anmält sig till dessa grupper har vi sett högst 30. Detta känns naturligtvis lite tråkigt, men det är ju inget vi kan påverka.

Utöver arbetet händer det inte så mycket och de lediga måndagarna har så här långt mest gått åt till vila. Bortsett från lite förkylning och mycket trötthet mår vi fortfarande bra. Livet i familjerna där vi bor flyter på bra (även om Jonatan, till följd av resor och sjukhusbesök, fått bo själv under den senaste veckan) och samarbetet i gruppen och gentemot våra kontakter i församlingen fungerar utan allt för allvarliga konflikter. Nu hoppas och ber vi att det ska få fortsätta så och att det här projektet ska få hjälpa församlingen att bryta ned det rykte som säger att man är en sekt. Att det ska få bli en mötesplats mellan Gud och människa.

Guds frid

Hanna, Jonatan och Lisa

Två veckor avklarade, två månader kvar

Efter en veckas bloggande med massa strunt från Jonatan kommer här en uppdatering om våra första intryck av Ryssland och om det arbete vi håller på med. Två veckor har passerat sedan vi landade i Ekaterinburg. Fortfarande känns det som att vi precis kommit hit samtidigt som vi ibland upplever att vi varit i Asbest betydligt längre än två veckor. Det har varit mycket att ta in även om det känns som att Ryssland på många sätt inte alls är olikt vårt hemland, och när vi talar om hemland handlar det i det här fallet om Sverige och inte om himlen. Visst är Sverige fint men förväntningarna på himlen är lite högre.

Allra störst är nog likheten när man tar sig bort från civilisationen. De ryska skogarna är mycket lika de man kan se i Sverige. Man ser samma träd och samma växter. De höstgula björkskogarna är otroligt vackra. Likheten inne i själva Asbest är dock inte lika stor. Det märks att man kommit till en ganska fattig stad. Och det märks att man inte är i Sverige (även om det inte är lika tydligt som i Tanzania och Kongo som vi har tidigare erfarenheter från). Trotts att människorna, precis som det så ofta är i Sverige, undviker att se en i ögonen (kanske beror det på att vi är utlänningar, men vi tror att många gärna viker med blickan och undviker att hälsa även här), så syns det på både kläder och utseende att det inte är svenskar man möter.

Husen som omger oss skvallrar också om att vi faktiskt befinner oss i Ryssland. Till formen ser de ju ofta ut ungefär som lägenhetshusen där hemma, även om det är mindre variation rent utseendemässigt. De flesta är gråa och har sett sina bästa år för ganska länge sedan. I stadens utkant finns även en del villaområden (eller kojområden kanske är ett mer korrekt ord). Husen här ser ofta ut som att man tagit det material man kunnat få tag på och byggt ihop något av det.

Vägarna och trafiken är också en av de faktorer som avslöjar att vi inte är på hemmaplan. Vägarna har i ännu större utsträckning en husen sett sina bästa år. De är slitna och håliga och bilar av varierande kvalitet studsar fram på dem i hastigheter som ofta känns som att de är något högre än vad vägen tillåter. Hastighetsbegränsningar tycks finnas på sina ställen, men de efterföljs bara där man vet att det finns poliser. Annars är det bara att tuta och köra.

Trotts ett antal färder på de ryska vägarna mår vi dock bra här i Asbest (Hanna har fått ett helt nytt böneliv tack vare våra resor). Lisa har haft lite problem med hälsan (inget allvarligt) och Jonatan har varit ute på lite extraresor vilket inneburit att vi fått genomföra en del lektioner med desarmerade styrkor. Vi har hunnit träffa nästan alla grupper och köra en introduktionslektion för att få en bild av vilken kunskapsnivå våra elever ligger på. Under dagen har vi kommit igång med att planera för de olika grupperna utifrån denna nyvunna kunskap. Dock får vi nog räkna med att grupperna kommer att förändras en del. Dels därför att människor kommer att omplaceras för att få jämnare nivå på eleverna i grupperna, men också eftersom det så här i början antagligen kommer att tillkomma och försvinna en del elever. Om det blir likadant för oss som för förra gruppen får vi nog räkna med att det kommer att fortsätta försvinna elever under hela vår vistelse.

Hur grupperna ser ut varierar mycket. I den vuxengrupp vi har i kyrkan träffade vi denna söndag 14 elever och merparten av dem talade ingen engelska alls. I en annan grupp hade vi tre elever. En av dem läste franska i skolan och kan ingen engelska alls, en annan kunde utan problem göra sig förstådd på engelska. Den tredje var en representant för kyrkan som låg på en nivå någonstans mellan de två andra. I andra grupper har vi en jämn och ganska hög nivå och i dem kommer vi kunna lägga fokus på den konversationsträning som ju faktiskt är tanken med engelskaklubben.

Trotts att det känns som att arbetsbördan ökat nu när vi kan börja planera utifrån kunskapsnivå känns det skönt att vara igång på riktigt och vi ser fram emot våra återstående två månader i Asbest.

Men nu får det vara nog för den här gången.

Blod och eld

Hanna, Jonatan och Lisa

Är jag bara tokig?

Jag sitter i en av de tre skinnsofforna på vårt ”kontor”. Utöver de tre sofforna finns också ett bord fyllt med torkad frukt, choklad och vindruvor. Något skrivbord eller någon annan form av vettig arbetsyta finns inte och jag måste erkänna att jag tycker mycket om vårt kontor. Nu sitter jag här med Hanna, Lisa, Irina och Alisha och samtalet kretsar huvudsakligen om vår första lektion som vi ska ha imorgon. För mig och mina svenska systrar är det tredje dagen i Ryssland (förutsatt att man räknar den tisdagskväll då vi kom hit). Mina tankar är tyvärr inte helt fokuserade på lektionsplaneringen. I stället går många av mina tankar till att rycka sitt hår över den svenska kyrkan. Eller kanske åka hem till Sverige och gå runt i säckväv. Varför bryr vi oss inte?

Vi har precis kommit tillbaks från Possibility Rehab Center där vi kommer att äta de flesta av våra luncher under tiden i Ryssland. Centret jobbar med barn och ensamma mödrar (och blivande sådana). Efter att vi ätit vår Ryska röbetssoppa bjöds vi in på föreståndarens kontor och han berättade lite om deras verksamhet. Det var helt fantastiskt att få höra och jag kunde känna hur håren på mina armar reste sig. Ändå kunde jag inte låta bli att känna den frustration och sorg som fortfarande finns med mig. Jag sitter här i min soffa och funderar. Bryr vi oss egentligen? Hur kan världen få se ut så här? När ska vi vakna upp och inse att allt inte är bra?

/Jonatan

Izumrud

Nu sitter jag för andra kvällen i rad på ett rehabcenter. Det är vår fjärde kväll i Ryssland och vi befinner oss i Izumrud. Byggnaden är betydligt fräschare än den vi besökte igår kväll, men det känns dock som att mycket av den värme som jag upplevde under föregående kväll saknas. Det här centret är betydligt större och runt bordet sitter kanske ett trettiotal människor. De flesta är människor som tagit sig ur alkohol- och/eller drogmissbruk och bor här för att kunna få tag på arbete och kunna komma in i det ”vanliga” livet igen.

Vi har precis ätit kvällsmat (soppa och ärtgröt) och dragit igång en lite andakt. Jag ska försöka dela några tankar utifrån Lukas 12:6f. Jag sitter och skäms. Vad kan jag lära de här människorna? Vem tror jag att jag är egentligen? Jag kommer hit från mitt bekväma liv i Sverige och ska säga något om Guds kärlek och nåd till dessa människor som genomgått svårigheter som jag antagligen inte ens kan föreställa mig. Jag lyckas läsa in det i deras blickar: ”Vem tror du att du är egentligen?” Nu är det nog inte så de tänker, men det är så det känns. Jag vet att efter andakten kommer frågestunden. Jag kommer få höra vittnesbörd om hur Gud lossat bojor. Sedan kommer den där frågan komma. Jag vet det. ”Har ni sånna här center i Sverige? Vad gör kyrkan?” Jag sitter och skämms. Vad ska man svara? Dels är jag ju inte så insatt i hur det ser ut, men framförallt så vet jag att någonting som det här finns inte. Eller det är i alla fall mycket ovanligt. Jag har aldrig sett något liknande. Visst jobbar ju staten med människor med missbruksproblem, men det funkar ju inte som det borde. Och vart finns Jesus? Eller kanske snarare: Vart finns Jesu händer och fötter i Sverige? Gör vi skillnad? Ser vi människorna med problem? Varför känns det inte så? Varför känns det som att vi är osynliga? Kanske är jag för hård mot henne. Eller så kanske jag bara inte vet hur det egentligen ser ut. Eller så har jag för höga tankar om vad livet med Kristus kan få innebära. Nu sitter jag i alla fall här och skäms över den kyrka jag älskar så innerligt.

/Jonatan

Låt Ditt rike komma

Det här inlägget kommer inte att handla så mycket om vad som händer med oss i Ryssland utan är mer tänkt att vara en introduktion till några av de kommande inläggen. Dessutom kommer en lite tankebubbla. Tänkte bara förvarna om detta så att du inte förväntar dig en stor uppdatering av hur vårt liv ser ut och blir besviken. Om du blir besviken av att höra detta kan jag lugna dig med att det finns flera i stot sett färdiga utkast med målet att måla upp en bild av vad vi är med om.

Vi har nu varit i Asbest i ungefär en och en halv vecka och börjar få en bild av ungefär hur vår vardag kommer att se ut. Engelskaklubben har börjat komma igång på riktigt, vi börjar känna oss mer och mer hemma hos våra familjer och schemat blir stadigare och stadigare. Dock känner jag mig inte redo att försöka beskriva en genomsnittlig dag riktigt än. Ska jag vara helt ärlig är jag osäker på om vi någonsin kommer att få något sådant som en genomsnittlig dag. Däremot vill jag börja lägga upp små scener uttagna från vårt äventyr här. Tanken är att de ska ge en liten bild av vad vi är med om och hur tankarna snurrar i mitt huvud. Jag hoppas att Hanna och Lisa också ska finna inspiration till att lägga upp små episoder (jag tar mig tyvärr inte in i deras huven då de tillhör en art som ingen man någonsin har förstått  sig på). De här små scenerna kommer börja dyka upp inom kort och förhoppningsvis kommer de dyka upp lite nu och då under hela vår vistelse i Ryssland (antagligen blir de mer frekventa så här i början när allting är nytt).

Nu till den utlovade tankebubblan. Det här är något som antagligen kommer att knyta an till väldigt mycket av det jag skriver på den här bloggen och därför är det något som jag vill dela så här i början. För mig är det här den andra resan jag gör till ett land med betydligt sämre ekonomi än Sverige. Förra gången jag lämnade Sverige var målet Kongo och nu sitter jag alltså här i Ryssland. Båda de här resorna har gett mig en större förståelse för bönen ”Låt Ditt rike komma”. När jag ser mer och mer av hur världen ser ut växer sig den bönen starkare och starkare. Den blir något jag vill skrika ut. Och när jag ber den bönen handlar det inte om något i framtiden, när Han återvänder. Den handlar om mitt liv. Den handlar om här och nu. Jag måste tro att min kristna tro, min relation till Jesus, ger mig möjligheten att leva ut Hans rike här och nu. Världen behöver människor som lever ut Riket. Människor som bekänner färg och står upp för ett rike som inte är av denna världen. Så jag ber: Låt ditt rike komma. I mitt liv. I min omgivning. I den här världen. Och jag hoppas att du vill ansluta dig i den bönen (om den inte redan växer i ditt inre).

/Jonatan

Äntligen

Efter lite strul med att komma igång (mestadels orsakat av teknisk okunnighet) kommer nu äntligen en första uppdatering från Asbest. Efter mellan fem och sex timmars resande och en förflyttning på fyra tidzoner  landade Lisa, Hanna och jag klockan 21:15 (lokal tid) i Ekaterinburg. Där hälsades vi välkomna med bröd och salt. Tillsammans med Irina (som hjälpt oss att överleva vår första tid här), Bogdan (församlingens barnpastor som även är ansvarig för internationella kontakter), Alisha (Bogdans dotter) och en chaufför som jag aldrig uppfattade namnet på (vill minnas att han hälsade mig med ”Slava bogo”) påbörjade vi sedan den ca två timmar långa resan mot Asbest. Väl där släptes vi av hos de familjer som vi kommer att bo hos under våra ca två och en halv månader här. I mitt fall innebär det att jag klev in hos familjen Revenkov (som jag hoppas kunna presentera mer i ett kommande inlägg). Där fick jag, efter lite te och mackor, krypa ned i en något för kort säng.

Nu har det snart gått en vecka sedan den kvällen men det känns som att vi varit här betydligt längre än så, samtidigt som det känns som att vi kom igår. Så här långt har vi bl.a. annat hunnit med att besöka den 13×3 km stora gruvan, äta ca tio olika sorters soppa, besöka tre olika rehabcenter och äta kottar (ligger smakmässigt inte allt för långt ifrån mandel). Någonting som nog bara gäller för mig är att jag antagligen druckit mer te sedan jag kom till Ryssland än under hela mitt tidigare liv.

Vi har även hunnit komma igång lite smått med den engelskaklubb som är den huvudsakliga anledningen till att vi är här. Vår första lektion hade vi i fredags med tre elever, en tolk och hans fru. Totalt var vi alltså åtta personer som samlades på en ganska lagom stor kontorsyta. Efter lektionen fick vi veta att de inte räknat med att vi skulle ha lektion denna vecka utan först nästa, så det blir antagligen en större grupp nästa fredag. Det kändes dock som en ganska lagom start även om vi inte riktigt uppnådde vår ambition om att få ett grepp om kunskapsnivån i gruppen. De två andra lektionerna vi haft (på inte fullt så lagom stora ytor) har varit mer välbesökta och totalt har vi nog haft ca 60 elever.

Hittills har vi bara haft elever från kyrkan men imorgon kväll (tisdag) kommer vi att ha vår första lektion med okristna vilket naturligtvis är ett stort böneämne. Vår främsta uppgift här är ju att skapa en kontaktyta mellan dessa människor och Kristi kärlek (kanske inte utryckts precis på det sättet, men det är så jag ser på det). En otroligt stor uppgift som utan tvekan kräver mycket lodrät kommunikation. En uppgift som jag inte kan låta bli att förvånas över att Gud låter mig vara en del av.

Det får nog vara allt för den här gången. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa oss via den här bloggen och skulle önska att vi fick vara en del av era böner.

Varma hälsningar från teamet i Asbest och med önskan om Guds rika välsignelse över dig

/Jonatan

Step of Faith i Halmstad

Kaffe, bullar och mycket Jesus!

Under en veckas tid har ett 25-tal ungdomar från Sverige och Ryssland och en grupp iranier varit engagerade i evangelisation, lärjungaträning, gemenskapsbyggande, bön och bibelstudium och mycket annat. Årets Step of Faith sammanföll med att Tall Ships Races hade sin målgång i Halmstad och tillsammans med detta hölls en festival med mer än 300 000 besökare.

Varje dag hade man ett program som innehöll personlig andakt, bibelstudium, seminarier, kvällsmöte och gatuevangelisation. Under bibelstudierna undervisade Göran Holmberg, Peter Svanberg och Carl Sundberg över Apostlagärningarna. Apostlagärningarna fanns också med som en del av förberedelseläsningen för deltagarna innan man kom till Step of Faith. Teman som ”Från judisk sekt till kristen missionsrörelse”, ”Budskapet om Jesus och uppståndelsen”, var Apostlagärningarna har sin plats i den bibliska historien och ”Gud behöver människor” behandlades under veckan.

Det fanns tre team där deltagarna fick vara med i samma grupp under hela veckan. Ett musikteam som leddes av Daniel Wendefors, ett evangelisationsteam som leddes av Victor Holmberg och ett böneteam som leddes av Karen Andersson.

Varje kväll hade Step of Faith-gruppen ansvar för en timmes program i anslutning till det cafétält som kyrkorna i Halmstad hade ute på festivalområdet. Där hade man sångstund med vittnesbörd och en kort appell. Första kvällen sammanföll mötet med Rix FMs stora artistgala och väldigt få människor stannade upp för att lyssna. Man var på väg till den stora scenen istället. De nästkommande kvällarna stannade fler och fler och lyssnade på sången och vittnesbörden. Samtidigt bjöd någon av Halmstads församlingar på kaffe och bullar inne i tältet och evangelisationsteamet och de andra som inte var direkt involverade i mötet delade ut bibelord på lappar, pratade med folk och inbjöd till fika i tältet.

På torsdagskvällen kom en man fram till en av killarna och frågade on han kunde få hans Step of Faith-t-shirt. De fick han och gav sin egen tröja i utbyte. Ett par kvällar senare träffar vi samme man. Han berättar att han har problem med både alkohol och droger. Med sig hade han en bekant som försöker hjälpa honom. Mannen berättade också att han levt på en stark känsla sedan han fick tröjan två dagar tidigare. Under samtalet frågar vi om vi inte får be för honom och hans bekant. Det får vi och så ber vi där mitt bland strömmen av folk och i alt ljud och vimmel. Efter bönen säger mannen att samma känsla kom tillbaka igen. Så får församlingens pastor namn och adress och lovar att kontakta honom senare.

På kvällarna efter möte och återvändande till Immanuelskyrkan, där lägret hade sin bas, tog man med sig kaffe, bullar, kakor och ett litet bord och gick ut över gatan till Picassoparken och bjöd på kaffe och samtalade med människor. Bara på redagskvällen mellan 22-01 delades över 700 lappar med en bibelhälsning ut till människor som passerade genom parken. Under hela veckan blev det ett par tusen! Det blev många och spännande samtal och de unga som var ute och samtalade med människor upplevde växt i sin tro och en glädje och tacksamhat över att när de tog steg i tro som fungerade det hela också.

Under söndagen medverkade Step of Faith-gruppen i förmiddagsgudstjänsten i Sennans Missionskyrka och senare på eftermiddagen i Immanuelskyrkans gudstjänst. I Sennan predikade Göran Holmberg och i Halmstad Peter Svanberg.

 

Med på lägret fanns två tjejer från Asbest i Ryssand och dessutom en grupp iranier från Göteborg. Det gjorde att även detta år fick Step of Faith-lägret en internationell karaktär. Deras närvaro, medverkan och vittnesbörd berikade hela lägret på ett sätt som är ovärderligt. En av iranierna berättade vid avslutningen att hon varit lite besviken i början när hon förstod att det inte fanns någon båt från Iran i hamnen, men under veckan hade hon i alla fall mött och fått vittna om sin tro på Jesus för ca 30 iranier.

Årets Step of Faith-läger var mindre i antal deltagare än tidigare år, mest beroende på att flera av de internationella deltagare som lovat komma av olika skäl lämnat återbud.  Ändå betydde det oerhört mycket för de ungdomar som var med. Deras tro stärktes, de fick växa både andligt och som människor under de här dagarna. Vid den avslutande samlingen där deltagarna fick möjlighet att dela med sig av intryck och erfarenheter var det så tydligt hur positiv veckan varit för deltagarna. För Halmstads Missionsförsamling som genom sin pastor Carl Sundberg är mitt inne i en process att hitta en ny väg och identitet i en ny tid betydde veckan inspiration, kontakter, möjlighet att bli mer synlig i samhället och goda erfarenheter att bygga vidare på i framtiden.

Lägret genomfördes också i samarbete med Volontär i Missionskyrkan. En grupp från Värnamo Missionsförsamling utgjorde lägrets kärna, till detta kom en grupp iranier från Bifrostkyrkan i Göteborg, ledarna under veckan var volontärer från olika församlingar och praktiskt servades lägret av människor från den lokala församlingen. Dessutom deltog tre kommande volontärer i en förberedelsedag inför volontärsarbete i Ryssland senare i höst.

Peter Svanberg och Göran Holmberg

Tre veckor senare…

…ar vi klara med tiden i Bilwi/Puerto Cabezas. Vi ar nu pa nagra dagars semester i Granada pa landets vastra sida innan vi atervander till Sverige. Vi har traffat en mangd fantastiska manniskor och det har varit otroligt givande att fa vara del av Moravakyrkans verksamhet. Vi kan verkligen rekommendera att aka ivag och prova pa liknande. Man far se en helt annan varld, lara sig en massor och forhoppningvis vara till hjalp for nagra andra. Det ar ocksa en bra mojlighet att prova och se om detta ar nagot som skulle vara nagot att satsa pa for egen del. Det ar sjalvklart med blandade kanslor vi sager hejda till det som varit var vardag de senaste veckorna, men vi ar anda glada att komma hem till familj och vanner nu. Tack och hej for denna gang!

Fredrik Svalander

Universitet, Seminarie och läger

De senaste dagarna har vi fatt mojlighet att besoka Universitetet och Seminariet har i Bilwi/Puerto Cabezas. Universitetet undervisar ett antal olika utbildningar medan seminariet utbildar pastorer inom Moravakyrkan. De tar ocksa emot studenter fran andra kyrkor. Universitetet/seminariet byggdes I samarbete med Svenska missionskyrkan och biblioteket ar uppkallat efter en svensk pastor. Kanns kul att Sverige far vara en del har nere.

 

Igar besokte vi ett läger for pastorsbarn. De hade bibelstudium pa miskito nar vi var dar sa vi forstod inget, men det var anda kul att besoka dem. Nu blir det en tur till marknaden och ikvall skall vi halla I bibelstudiet.

Fredrik Svalander

Nastan vardag…

Nu borjar vi kanna oss riktigt hemma har. Forutom att allt ar annorlunda. Bara det att vi inte far ga ut ensamma, och absolut inte efter att solen gatt ner kanns helt otroligt konsitgt. Men man far ta det onda med det goda! Det ar manga fina manniskor som foljer med oss till de olika platserna vi skall till sa det loser sig alltid.

Vi har fatt mojligheten att under denna veckan ha en barnkor med creolbarnen fran skolan har. Det ar superroligt. De ar sa duktiga och valdigt roliga att arbeta med.

Fredrik Svalander

Sida 2 av 3«123»