Halvtidsrapport

Första halvan av vår vistelse i Asbest är nu förbi och nu har nedräkningen börjat. Det är lite svårt att fatta att halva tiden har gått och när vi började närma oss halvtid kunde vi inte låta bli att slås av hur fort tiden gått. Nu när vi är förbi den elfte i elfte i det elfte året efter millenieskiftet (det vill säga den dag som markerade halva vår vistelse här i Asbest) känns det mer naturligt att räkna nedåt på hur många dagar som återstår i det stora landet i öst. Det är  naturligtvis med blandade känslor som denna nedräkning sker. Samtidigt som många varma tankar glider iväg mot det där vi kallar hemma (den så kallade smekmånadsperioden är definitivt slut) så inser man att det är mycket (eller kanske många är ett bättre ord) man kommer att sakna när man åker härifrån. Att säga farväl är ju aldrig lätt.

Sen finns det ju även en del saker som vi absolut inte kommer att sakna. De ofta alltför ostrukturerade dagarna i Yekaterinburg är det första sådana vi kommer att tänka på. I början kändes det inte som ett jätteproblem men med tiden har vi tröttnat på att komma dit och inte riktigt veta vad som ska hända. Den senaste resan dit var den värsta så här långt. Vi kom till Yekaterinburg tre timmar tidigare än vanligt då vår skjuts från Asbest gick klockan nio i stället för klockan tolv (resan i sig tar cirka två timmar). Utav de cirka tio timmar vi spenderade i Yekaterinburg (och sen tillkommer ju fyra timmar för resandet) gick ungefär tre åt till lektioner. Resten av tiden gick åt till att sitta och vänta på att någon skulle komma och berätta för oss vad som skulle hända härnäst. Och det är ungefär så våra torsdagar ser ut även om dagarna i regel är tre timmar kortare. Vi sitter och väntar på att få veta vad vi ska göra. Ibland har vi två lektioner på det barnhem där vi börjar dagen, ibland en. Hur dagen ska se ut brukar vi få reda på allteftersom den rullar på och detta börjar bli en aning frustrerande då det känns som att det borde gå att strukturera upp det hela en aning bättre. Att den torsdag som kom samma vecka som vi pratat med Bogdan om detta problem blev den värsta så här långt (och att han inte hade tagit tag i det över huvud taget) hjälpte inte mot frustrationen.

Bortsett från detta går arbetet med Engelskaklubben bra. Människorna är härliga och lektionerna är oftast roliga (även om vi känner att den semestervecka som vi kommer ha om två veckor är mycket välkommen). Det är också roligt att grupperna för närvarande inte krymper, som vi gissat att de skulle göra, utan att det i stället nästan varje vecka dyker upp något nytt ansikte (ofta en vän till någon av deltagarna) som är intresserad av att förbättra sina engelskakunskaper. Om man får säga så så känns det som att vi gör någonting rätt i alla fall och det känns skönt.

Dock börjar det bli svårare och svårare att komma på vad vi ska prata om i de olika grupperna. Det känns som att vi börjar få slut på ämnen och kreativa idéer för utformningen av lektionerna, men vi hoppas att vi ska kunna klara av de tre återstående veckorna med lektioner.

Guds rika välsignelse

Hanna, Jonatan och Lisa