Ostrovnoy

Vi kliver ur församlingens gamla lada ut på en grusplan. Framför oss står ett enplanigt timrat hus. I dörren står en enkelt klädd man med ett leende på läpparna. Han är en av ledarna för rehabcentret i Ostrovnoy. Det här är det första av tre center som vi ska besöka denna vår första vecka i Ryssland.

Vi kliver genom dörren och kommer in i en stor hall. Väggarna är täcks bitvis av gråa gipsskivor. På andra ställen ser vi samma timmer som när vi stod utanför. Till höger om oss finns en dörr som leder in till husets matsal. I en lucka mot köket står en man med stor mustasch och kokar soppa. Han är en av de cirka 16 personer som bor här på centret.

Ledaren som mötte oss i dörren tar oss med genom hallen som i bortre änden delar sig i två korridorer. Vi går genom den vänstra och når ett litet rum med enkla möbler. Några stolar, ett bord och en TV. Innanför detta rum finns ytterligare ett litet rum, detta inrett med två sängar och ett skrivbord. På en av sängarna sitter den andra av centrets ledare. Vi hälsar kort på honom och slår oss ned på stolarna i det yttre rummet.

Vårt lilla sällskap består av mig själv, mina kollegor Hanna och Lisa, vår tolk Irina och Valeria som är församlingens administratör och kvällen till ära vår chaufför. För den sistnämnde kändes det nog lite som att komma hem när han klev genom dörren till det här huset. Det är ju förvisso ett tag sedan, men han har ju bott här. Och det var här han mötte Jesus och blev fri från sitt alkoholberoende. Och han är en av många. Den av ledarna som sitter i rummet innanför har en liknande historia.

Den man som berör mig mest är dock ingen utav dessa före detta alkoholister, utan den av centerledarna som sitter i samma rum som oss och berättar om centret. Om jag förstår det hela rätt har han aldrig varit missbrukare. Han läste teologi i Estland. Och sedan hamnade han här. Jag vet inte hur det gick till, men jag vet att han känner att han är på rätt plats. Att Gud har lett honom hit. Gud har skänkt honom frid och jag misstänker att han är en kanal för mycket av den värme man känner här på centret. Det här är inte hans jobb. Det rum vi nu sitter i är antagligen det vardagsrum han delar med den ledare som sitter i rummet innanför. Det vill säga deras sovrum. Det här är inte hans jobb. Det här är hans liv. Ett liv för alkoholister och knarkare i behov av frälsning. Ett liv för Gud.

Och jag tror inte att han ser det som en uppoffring att vara här. Jag tror att han ser det som det enda han kan göra. Den enda plats han kan vara på. Den plats där han får bidra till Guds rikes utbredning. Vilket privilegium. Men det är inte utan att man blir berörd. Inte utan att man frågar sig: ”Skulle jag kunna göra det här? Skulle jag kunna lämna allt för att leva så här?” Jag vill hoppas att jag skulle det. Att jag skulle kunna gå när Gud sa gå.

/Jonatan