Gud svarar på bön

Vi vill börja med och tacka för alla förböner där hemma. I senaste nyhetsbrevet skrev jag om komplikationerna som tillstött med Edwins uppehållstilltånd i Sverige och hans examensarbete. Vi har bett mycket för att detta för vi har varit riktigt oroliga hur allt skulle lösa sig innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Men tack till vår mäktige Gud som hör bön och svarar på den. Edwin har nu tagit examen och har fått sitt uppehållstillståndskort. Ära till Gud! Genom denna situation tror jag att Gud ville testa om vi litar på honom eller ej och jag har fått lära mig att släppa kontrollen och bara vila i Hans händer när jag själv inte kan göra något. Vi är så tacksamma att allt löst sig och att vi är friska och mår bra.
För tre veckor sedan hade vi Escuela Vacacional (sommarbibelskola för barn). Det var fullt upp hela veckan med alls som skulle göras. Men jag är så tacksam till Gud som gav oss styrka när vi inte hade någon styrka kvar och så tacksam för alla barn och tonåringar som kom under hela veckan. Varje dag kom mellan 60 och 70 barn i åldrarna 2-14 år. Mellan 15–17.30 hade vi samlingar med dom med olika bibelberättelser varje dag med mycket sång, dans, skratt och lekar. Namnet på denna sommarbibelskola var Manantial de Agua Viva (Det eviga livets källa) och huvudberättelsen var om den samariska kvinnan och Jesus vid brunnen. Joh 4:13-14 Jesus svarade: ”den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten som jag ger honom blir aldrig mera törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom med ett flöde som ger evigt liv.”
Under veckan hade vi en lovsångsdans som vi lärde barnen och som vi dansade varje dag och som vi sedan presenterade på en avslutning med 5 kyrkor från provinsen på lördagen i denna vecka. Lovsångsdansen handlade om att allt som andas och har liv lovsjunger Herren. Underbart att se dessa 60- 70 barn dansa och lovsjunga Herren med hela kroppen. Till denna avslutning kom mellan 200-250 barn, barnen från varje kyrka presenterade ett eller två bidrag. På söndagen hade vi en lokal avslutning i kyrkan då vi bjöd in barnen och deras föräldrar att komma till en barngudstjänst där barnen höll i det mesta, ledning av lovsång av de sånger de lärt sig under veckan, 5 bibelverser som de lärt sig och ett drama om den samariska kvinnan och Jesus gjorde vi lärare. Gudstjänsten avslutades med att barnen dansade lovsångsdansen och sedan fick de ta med sina föräldrar och visa deras arbeten de gjort under veckan och ta med arbetena hem, en riktigt rolig, utmattande och underbar vecka. Det finns inget finare att se än när barn lovsånger Gud.
Vi sitter just nu på Panamas flygplats på väg till Sverige och väntar på vårt plan som blivit försenat med ett halvt dygn, inte visste vi att det skulle bli storm/tornado i Dominikanska republiken, precis där vårt plan ska flyga men vi är vid gott mod ändå och snart åker i vidare.
De två sista veckorna har vi varit runt och hälsat på Edwins släkt och det har varit en fin tid men jobbigt att ta avsked av både familj, vänner och församling i Santa Rosa. Det har varit några tuffa dagar speciellt för Edwin som lämnar sin familj här men vi litar på att Gud ska vara med oss lika mycket i Sverige som här och med hans kraft kommer vi att ta oss igenom vilken hinder eller svårigheter som kan dyka upp längs vägen.
Sista lördagen i församlingen hade kvinnogruppen i kyrkan anordnat en Vigilia (gudstjänst in på små timmarna =). Från halv åtta till ett på natten hade vi möte med många olika bidrag från de olika arbetsgrupperna i kyrkan. Edwin och jag var med och ledde lovsången och jag och några av tjejerna i kyrkan hade övat in en lovsångsdans som vi också fick framföra. Kvinnogrupper från hela distriktet var med på detta möte och hade ordnat en rolig och fin avslutning på kvällen med lekar för att vakna till lite nu i den sena timmen och även en stund av allvar då vi fick skriva våra synder och svagheter i livet på ett papper som vi sedan gick ut på utegården och brände upp som en symbol av att få bli fri från allt detta och få känna oss som nya skapelser. Kvällen avslutades med sandwich och te, en riktigt fin kväll.
Dagen därpå var det vår sista gudstjänst i kyrkan i Santa Rosa. Edwin och jag ledde lovsången och fick tacka och ta avsked från alla församlingsmedlemmar varav flera hade förberett olika bidrag som de presenterade. Efter mötet möblerade vi om i kyrksalen och vi fick leka tillsammans. Ruben Aigaje, Edwins kusin och ansvaring för scouterna hade klippt ihop en fin film om vad vi gjort med ungdomarna under denna tid, som ett tack. Huvudledaren och äldste i församlingen (Edwins pappa) bad för oss och sedan kramades vi alla om och tog avsked, en riktigt känslosam, jobbig och fin stund på samma gång. Efteråt festade vi med tårta och te och ännu flera församlingsmedlemmar höll tal under fikat. På kvällen hade vi ungdomssamling hemma hos oss för att fika och umgås. Vad vi inte visste var att de organiserat grillning med alla ungdomar på tisdag hemma hos en kompis så då fick vi träffa alla igen. Verkligen fint, vi grillade tillsammans och senare på kvällen fick alla ordet som ville säga något och än en gång blev det en fin stund med gudsnärvaro och många känslor och tårar på grund av avskedet av dessa fina vänner.
Vi är väldigt tacksamma för allt som vi varit med om under detta år och ber för att det ska bli ett fortsatt bra år men nu för vår del i Sverige. Vi ber för att Gud ska kunna använda oss även i Sverige och att han fortsätter att styrka oss dag för dag. Än en gång tack för alla förböner
Guds rika välsignelse
Edwin & Jennie

Cellgrupper/hemgrupper – en riktigt bra grej!

Hej på er där hemma!
Här kommer lite mer info om vad som händer här nere i Santa Rosa. Förra nyhetsbrevet var tungt med en del motgångar, speciellt med ungdomsarbetet men detta har vänt. Som jag skrev i förra nyhetsbrevet hade vi pratat om att starta upp cellgrupper vilket vi nu gjort och jag tror vi haft ca 8 träffar. Cellgrupperna är verkligen till välsignelse. Vi har träffats hemma hos varandra på torsdagskvällarna då vi har en fin gemenskap. Vi har fått lära känna varandra bättre, dela våra tankar och bekymmer och få be tillsammans och för varandra. Vi använder oss av boken ”Ett liv med mål och mening” . En väldigt bra bok som tar upp syftet med våra liv utifrån olika teman baserade i bibeln. En riktigt bra bok som får en att tänka till och reflektera över hur man lever sitt liv och vad Gud har för syfte/mål för våra liv. Jag känner att Gud arbetar i våra liv, helar sår, tröstar och stöttar i svårigheter och uppmuntrar oss. De vi diskuterat under torsdagskvällarna tar vi även upp på söndagskvällarna då vi på ungdomssamlingen ibland leker lite och sen samtalar kring det vi läst under veckan. Här får vi reflektera ännu mera, höra hur andra tänker och få be tillsammans som ungdomsgrupp vilket jag tror är väldigt bra. Jag tror på detta sätt att träffas tillsammans, dela våra liv och söka Gud tillsammans på ett mer personligt plan. Något som vi talade om under första tjejcellgruppen var om våra relationer med våra föräldrar vilket var något som rörde alla våras hjärtan och som var svårt för en del att prata om. Vi hade en fin stund full av känslor och tårar av glädje och av smärta som vi fick lägga i Guds händer
Andra helgen i maj firade vi morsdag. Ungdomsgruppen tillsammans med huvudledaren i kyrkan organiserade ett specialprogram just denna söndag. Vi övade in en sång till våra kära mödrar oh gjorde ett drama som visade på alla vad våra mammor gör för oss barn, makar, mor och farföräldrar etc. I scouterna gjorde vi intervjuer med barnen med frågor om vad deras mammor betyder för dom som vi klippte ihop till en film som visades. Alla söndagsskolbarn gjorde någon teckning eller liknande under söndagsskolslektionen. Efter predikan gick de fram i kyrkan och sa; Glad mors dag mamma, jag älskar dig! Sedan fick de ge sina mammor vad de gjort tillsammans med en ros. Sedan möblerade vi om kyrkan och hade några lekar för mammorna och deras barn och till sist hade vi tårtkalas för alla mammor.
Under samma datum vaknade jag runt fyra en morgon av att hela huset skakade under några sekunder. Undrade först vad det var innan jag förstod att det varit ett jordskalv, första gången jag är med om något liknande. Som tur var hände inget allvarligt utan vi kunde fortsätta sova vidare.
Det har också varit jubileumsfest för kommunen El Chaco som Santa Rosa tillhör vilket innebar mycket jobb för Edwin under de 10 dagar festen varade eftersom han arbetar i kommunhuset och de var de som var arrangörer. Under festen har det har varit olika slags karnevaler/parader med barn och vuxna från skolor, högstadier/gymnasier och andra organisationer i kommunen. Riktigt festligt och fint med alla som var klädda i färglada kläder och de dansade danser, mestadels från Latinamerika men även inslag från Ryssland och Japan. Pactokyrkan i El Chaco bidrog också med ett evangelistiskt drama som var väldigt uppskattat.
Förra helgen åkte vi iväg till en liten by som heter Tarapoa och som ligger ca 6 timmar längre in i djungeln från Santa Rosa. Alla Pactokyrkor i Amazonas distriktet träffades och hade en fotbollskupp med en avslutande gudstjänst där de olika kyrkorna deltog med folkmusik, drama, sång. Vår kyrka stod för lovsångsdans och höll i ledningen av lovsången som vi övat in under de senaste 3 veckorna. Santa Rosas tjejer drog hem med guldet i fotbollskuppen vilket var väldigt roligt och El Chaco killarna lyckades vinna guldet mot Santa Rosa killarna så nästa år så får vi hjälpas åt att organisera kyrkornas fotbollskupp.
Jag och Edwin har också hunnit med en helg i Quito då vi fick träffa flera gamla och nya vänner. Våra vänner Samuel, Emma och Sigrid Gunnarsson bor numera här i Quito under några månader och drar sedan vidare till kusten för att arbeta där som missionärer i kyrkan i Jipijapa. Ulrika Morazan och Johan Lindgren från SMK och Equmenia kom också dagarna vi var i Quito för att arbeta med det gemensamma arbetet SMK, Equmenia och Pactokyrkan har. Det var roligt och få träffa dem, ha lite semester från plugg och allt regn i Santa Rosa, (vi har regnperiod nu).
Veckan som gick avslutade jag mina studier för denna termin. Edwin forsätter och kämpar med sitt examensarbete. Det har dykt upp lite komplikationer med hans studier och även med hans uppehållstillstånd då papprena inte kommit fram till Sverige än så detta är två böneämnen vi har som ni gärna får be för.
Vi tackar Gud för att han är med oss och hjälper oss i allt. Vi har letat lägenhet inför flytten till Sverige i slutet av augusti och tackar Honom för att Han har försett oss med en lägenhet i Kortedala. Vi kommer även gå in och hjälpa till i församlingsarbetet i den nyuppstartade missionskyrkan i Kortedala vilket ska bli spännande.
Det var allt för denna gången. Gud välsigne er
Många hälsningar Jennie och Edwin

Tiden flyger iväg

Hej där hemma. Nu var det längesedan det skrevs något nyhetsbrev inser jag nu när jag sitter och läser det senaste nyhetsbrevet jag lagt upp. Tiden går fort. Här i Santa Rosa är det fortfarande regntid men är väldigt glad över att det är växlande sol och regn och inte bara regn som det var för drygt en månad sedan.
I kyrkan har det hänt en hel del under de senaste två månaderna. Vi ungdomar startade året fulla av energi och idéer för scout och ungdomsarbetet men något hände och denna energi och glöd som fanns i början av året svalnade av. I början var allt på topp med nya program och aktiviteter som var inplanerade. Med ungdomarna hade vi en härlig dag av fasta tillsammans. Från 7 på morgonen till 17 på eftermiddagen då vi alla lagade mat tillsammans och bara var tillsammans och njöt av gemenskapen En fin dag då vi fick söka gud och komma närmare varandra. Vi var också ute vid floden en söndagseftermiddag och spelade vollyboll och grillade korv med bröd, och hade en andakt där vid flodkanten, riktigt fint var det. Vi hade försökt byta dag till lördag istället för söndagskvällar då många är trötta men det funkade inte så vi håller kvar vid söndagarna men närvaron trappades ner och till slut kom nästan inga. För mig var det frustrerande eftersom vi i ungdomsgruppen så många gånger har pratat om att ara trogna och komma på samlingarna och hjälpas åt så att det inte blir så att ingen kommer och utanför står några ungdomar och väntar och blir besvikna när ingen dyker upp och mer då ej igen till ungdomssamlingarna. I söndags pålyste jag på mötet om ungdomssamling på kvällen och uppmanad ungdomarna att komma och det var en glädje att se att de flesta dök upp. Denna kväll var det tänkt att planera men först hade vi en andakt tillsammans och sen gick vi laget runt för att höra hur alla mådde och var de tycker om samlingarna och vad de vill oh vad vi kan ändra. De flesta av ungdomarna har känt likadant, att Gud känns långt borta och att det inte har någon ork eller lust att gå till kyrkan eller ungdomssamlingarna och detta tycker jag att jag märkt av. Dt ar ändå en fin stund då vi fick dela med varandra och fortsätta att öppna upp oss för varandra. De flesta känner av en kallhet mellan oss som ungdomar i yrkan men också en avlägsenhet från Gud. Så mitt förslag till alla var att starta en cellgrupp för tjejer och en cellgrupp för killar under veckan och på söndagar samlas alla och samtala om det man pratat om i cellgruppen och ha en gemensam diskussion och andakt och även lekar eller dylikt. Och att en gång i månaden organisera något lite större, som ett lägerbål, en utflykt till något vattenfall, utomhusmöte, besöka kyrkor och ha ungdomsmöten etc. Denna iden togs väl emot och jag är glad att vi äntligen ska få starta upp cellgrupper vilket jag velat länge men det har känts som om att det inte varit aktuellt för det har verkat som de ej har tid. Men nu verkar det som om att de andra ungdomarna också längtat efter något annorlunda och jag hoppas och ber att detta ska förändra oss och dem.
Scoutarbetet fungerade bra i början av året och i mitten av februari var vi ledare iväg på vidareutbildning där vi lärde oss en del nya saker. Tyvärr så har vi även haft problem med scouterna då det sakas hängivenhet av flera ledare och då huvudledaren började arbeta och en annan ledare började studera fick vi ställa in scoutverksamheten nu under april månad men vi hoppas dra igång iden i maj månad.
Arbetet med söndagsskolan fungerar bra. Vi fundera på att bjuda in någon som arbetat med barn under lång tid i kyrkan för att få en workshop om hur man ger lektioner till barnen i söndagsskolan. Vi håller också på att förbereda något som kallas för ”escuela vacacional” vilket är typ som en söndagsskola under en veckas tid under barnens sommarlov. Detta är något nytt i denna by, som bara funnits under de senaste 2 åren, medan på kusten är detta vanligt förekommande. Vi är i början av planeringen för denna vecka som kommer äga rum under första veckan i augusti och som vi hoppas ska bli till glädje för många barn i byn.
Under påsk hade vi gudstjänster fredag, lördag och söndag. På fredagen hade vi en gudstjänst med de ”7 orden” som Jesus säger på korset innan han dör. Varje grupp inom kyrkan förberedde ett ord var. Först var det scouterna som framförde ett drama, sedan fortsatte ungdomarna med ett drama och lovsångsgruppen med en sång och alla dessa grupper avslutade med en reflektionen. Sedan var det sånggruppen som kallas för ”los caballeros” (männen)med en sång och sedan kvinnogruppen med 3 drama, diakonerna med en sång och reflektion ch till sist huvudledaren i kyrkan som predikade. En riktigt fin och varierad gudstjänst. På lördagen var det bibelstudium och på söndagen uppståndelsegudstjänst med många härliga sånger och lovsångsdans utav söndagsskolbarnen. Med ungdomsgruppen hade vi förberett hamburgare och fruktsalllad efter gudstjänsten som en liten överraskning. En av ungdomarna hade även fixat ett bibelspel liknande vem vill bli millionär med bibelfrågor som vi spelade med hela församlingen efter fikat. Vi anordnade detta för vi vill öka gemenskapen mellan församlingsmedlemmarna vilket jag tror vi lyckades med lite grann. Gamla som unga skrattade och hade roligt tillsamman när v spelade detta spel och fikade tillsammans. Tack Jesus för alla syson vi har runt vår jord och den glädje och kärlek du ger!
För två veckor sedan var alla Pacto (missions-)kyrkor i Amazonas distriktet inbjudna till en gudstjänst och marsch i Baeza, ett samhälle ca 40 minuter bort. Vi var inte så många som åkte från kyrkan, ca 30 st. Gudstjänsten anordnades i en idrottshall och många kyrkor var närvarnade och de var många olika bidrag från kyrkorna, drama, lovsångsdans och sång. Pastorn var inbjuden från Quito och havslutade sin predikan med en mäktig sång där i idrottshallen. Efter gudstjänsten ställde vi upp oss för marshen och gick genom samhället och citerade bibelord och ropade att Jesus lever och hade något drama på gatan. Efteråt hade kyrkan anordnat med lunch för alla som ville. Det är fint att se hur kyrkorna i Amazonas distriktet arbetar för gemenskap och att kyrkor långt bortifrån ställer upp och kommer när sådana här event anordnas. För några år sedan tillbaka samarbetade knappt dessa kyrkor.
När det gäller Edwin och mig så fortsätter vi båda att studera. Jag har precis börjat på en ny kurs på distans. Edwin är i slutfasen av hans examensarbete och han fortsätter att arbeta på miljökontoret i kommunen och har även hunnit med att gå en kurs i ett dataprogram för att göra ritningar så senast månaden har jag inte sett mycket av honom men är nu glad att den kursen är slut =). Jag har under de senaste veckorna varit lite på förskoleklassen som finns här på skolan i Santa Rosa och är med och ser hur undervisningen går till här och lär mig och hjälper till när jag kan. Idag har jag varit där och gjort en fältstudie för mina studier,. Intervjuer med 4 barn, vad intressant dete är att få höra barnens tankar!
Till helgen är det årsfest för byn Santa Rosa och då har jag lovat lärarna att hjälpa dem med barnen i paraden de ska vara med i och dansa. Det ska bli roligt. Det är ca 80 barn i 3-, 4-, och 5 års ålder och med mig är vi 4 lärare, så vi får se hur detta ska gå =).
Vi mår bra och är välsignade med arbete, studier och härliga vänner och familj som finns nära. Vi vill gärna att ni ber för ungdomarna och tonåringarna här. För att de ska komma närmare gud och att det ska väckas en glöd att tjäna samhället och dess tonåringar och ungdomar som har det svårt. Många kommer från hem där aga är vanligt och få föräldrar visar sina barn den kärlek de behöver. Det är för det mesta slag och hårda ord. Detta bidrar till att de tar till alkohol och droger som är lätt att få tag på. Snälla, var med oss i bön för dessa ungdomar som far illa.
Många hälsningar från Jennie och Edwin, Santa Rosa, El Chaco, Ecuador
PS. Ni får ursäkta att det blev ett långt brev men jag hade mycket och berätta nu när det gått ca 2 månade sedan jag skrev senast.

Så har det nya året börjat

Så har det nya året börjat

Hur går det där hemma i kylan, jag har hört att det varit rekord kallt. Här nere i Santa Rosa, El Chaco har vi gått in i regnperioden och det går inte en dag utan att det regnar. Edwin och jag mår bra. Vi har kommit igång riktigt bra med arbetet i kyrkan. Bada två är med och leder lovsången i kyrkan och jobbar med söndagsskolan. Jag var i Quito i början av månaden och handlade in söndagsskolmaterial. Jag köpte både kritor, pennor, papper, saxar etc, men ocksa ett material som vi kommer att använda oss av under hela året. Det är ett material som Pacto kyrkan (Missionskyrkan i Ecuador) har utvecklat och som är väldigt bra. Jag är väldigt glad att så många ungdomar är engagerade i söndagsskolan, vi är 11 lärare som är engagerade och turas om på söndagarna att hålla i de 3 olika åldersgrupperna som nu finns i söndagsskolan.
Med scouterna har vi också gjort upp en planering för hela året och nu under januari månad har vi börjat med att bilda patruller, valt namn och hittat på patrullrop och lärt oss scoutlagarna och scoutbönen. Vi försöker strukturera upp scouterna lite mer än förra året men det är svårt för vi är få ledare och har många barn med åldersspridningen 6-15 år så det är en stor utmaning. Vi är bara undomar som jobbar med scout, just nu är vi 5 av vilka vissa kommer lite då och då. I ungdomsgruppen har vi haft årsmöte och jag blev vald som sekreterare fram till augusti då Edwin och jag åker till Sverige och en annan tjej tar över min post.
Med ungdomsgruppen har vi har valt att under de 3 första månaderna under detta år satsa på att skapa en starkare gemenskap stärka varat andliga liv och prata mycket om vad vi tror på och så med de ungdomar som brukar komma. Längre fram ska vi jobba mer utåtriktat mot andra ungdomar i byn. Under denna månaden har det även varit årsmöte för ungdomarna i distriket och nationellt. I söndags sa gjorde vi pizza tillsammans och hade ett bibelstudium. Detta var väldigt uppskattat och till helgen ska vi ha ett församlingsmöte och då kom förslaget upp att vi skulle göra pizza och sälja efter gudstjänsten för att samla in pengar till ungsdomsarbetet så detta har vi nu planerat att göra.
Nu i slutet av januari har jag även att börja studera på distans från Sverige och jag har fått en hel del att göra. En annan glädjande nyhet är att Edwin har fått jobb i komunen på miljöavdelningen så han är också rätt upptagen med jobb och hans exjobb som han gör samtidigt. Vi har även haft lite missöden under januarimånad, Edwin har vritt sitt knä ur led och har fortfarande känningar från det, han har åkt på förkylning två gånger och jag fick precis reda på att jag har några ambor i magen som jag hoppas ska få bort nu under helgen då de gett mig en del tabletter att äta. Förutom detta så mår vi bara bra. Hälsningar till alla dar hemma.
Guds välsignelse
/Jennie och Edwin

God jul och gott nytt år!

God Jul och Gott nytt år!
Detta är första gången jag skriver i denna blogg så jag vill börja med att presentera mig. Mitt namn är Jennie Olausson och jag kommer från Sollebrunn som ligger nära Alingsås i Västra Götaland. Jag har varit ute flera gånger i Ecuador, bland annat på Apg 29 och som volontär.

Sedan maj förra året bor jag i Ecuador tillsammans med min man Edwin Aigaje som är från Santa Rosa, Ecuador. Från september till slutet av november var jag med som ledare på Apg 29 som hade sin huvudbas här i Santa Rosa. Det var en härlig tid att på nytt få vara med på en Apg-skola och denna gång som ledare vilket var en ny erfarenhet för mig eftersom jag år 2008 var jag med som ledare under några få veckor bara. Det var tre intensiva, härliga, underbara, intressanta och också jobbiga månader. Mycket arbete med det praktiska, riktigt bra lektioner, kulturkrockar, härliga andakter, utmanande praktikveckor i landets olika regioner och underbart att få se hur Gud rörde vid och förvandlade människor, framförallt att se förvandlingen av eleverna på skolan. Jag är jätteglad att jag fick vara med som ledare och få se hur alla på skolan växa i Gud och i sig själva.

Nu är det drygt en månad sedan skolan tog slut och jag är nu officiellt här i Ecuador som SMK´s volontär. Jag och Edwin planerar att stanna kvar i Ecuador till sommaren och under denna tid kommer jag att stötta det lokala arbetet i kyrkan Monte de los Olivos (Olivberget), Edwins hemförsamling här i Santa Rosa. Jag kommer stötta scoutverksamheten och vara lärare i söndagsskola. Jag kommer även att stötta lovsångsteamet, starta upp en cellgrupp för ungdomar i vårt hem och eventuellt starta upp en dansgrupp vilket det verkar finnas intresse för och vilket är något som jag tycker är väldigt roligt.
Edwin är med och är engagerad i lovsångsteamet i kyrkan och ska även börja stötta arbetet i söndagskolan. Utöver detta så håller han på och skriver sitt examensarbete för att bli klar miljöingenjör. Under våren kommer jag också att fortsätta mina studier till förskollärarare på distans från Sverige.

Under december månad har det varit fullt upp, vi hade en haik med ca 15-20 scouterna vilket var riktigt imponerande och se hur mycket kunskap de har om olika växter och träslag här i regionen, från de allra minsta på 6 år till de största på 12 år. Jag antar att detta är en naturlig del av deras liv då de flesta kommer från lantbrukarfamiljer och är vana vid att följa med sina föräldrar upp till sina finkor (ägor där de odlar eller har mjölkkor). Vi har övat in julsånger och ett drama med ungdomarna inför jul och ett juldrama med scouterna. Vi har genomfört en julmiddag med program för tonåringarna och ungdomarna från byn då det kom ca 50-60 st. Det blev en lyckad kväll och det var roligt att kunna genomföra denna aktivitet för ungdomarna i kyrkan och även de som inte bukar gå till kyrkan. Inför jul så övade även jag och några tjejer in en lovsångsdans vilket var ett uppskattat inslag under julfesten i kyrkan den 25:e december.

Under nyårshelgen var Edwin och jag iväg med familjen för att besöka Oyacachi, den by där Edwins far föddes. Det var 2 händelserika dagar då vi fick se historiska platser och höra minnen från för. Vi fick även träffa många släktingar där och besöka kyrkan som har ca 200 medlemmar och över 100 barn i en by som har mellan 2000-3000 invånare, dvs. att ett stortprocenttal av invånarna är kristna. Jag vill i detta brev skicka en hälsning till alla kristna bröder och systrar i Sverige från vår broder Nestor Parríon, Edwins pappas kusin som hälsar så gott till alla där hemma.

På kvällen den 31:e hade vi en bönenatt i kyrkan från 19.30–01.00 då många var med och deltog i gudstjänsten. Jag tillsammans med några tjejer i församlingen hade övat med lovsångsteamet och var med och sjöng, vi dansade också en lovsångsdans till Öppna mitt hjärta. Med ungdomarna genomförde vi ett drama, några barn deltog med en dans och några av de äldre i församlingen sjöng några sånger. Innan tolvslaget gick vi ut och fick höra rim om församlingsmedlemmarna som damerna i kyrkan hade förberett vilket var roligt och uppskattat. De hade även gjort en Año Viejo som är en uppstoppad docka som man bränner upp på tolvslaget, en tradition här i Ecuador. Vi hade innan detta fått skriva på lappar var och en, saker vi ville lämna från det gamla året och dessa lappar brände vi upp tillsammans med dockan för att lämna det gamla och gå in i det nya året. Efter att ha kramat alla och önskat gott nytt år och guds välsignelse gick vi in i kyrkan igen och började det nya året med att fira nattvard tillsammans innan vi gick hem för att sova.

Nu har det nya året börjat och vi ska sätta igång med planering av alla aktiviteter som kommer att genomföras i kyrkan. Jag är tacksam för det år som har varit och ser fram emot det som väntar under detta nya år. Jag ber att Gud ska få använda mig och Edwin på bästa sätt under denna tid som vi får vara här. Jag be om förbön för allt som ligger framför, studier för oss båda och planering inför alla aktiviteter i kyrkan.

Jag önskar er alla Guds rika välsignelse och Gott nytt år!

/ Jennie Olausson

Slutet på resan

Nu var det länge sen senaste inlägget. Lite längre än hur jag skulle ha velat ha det. Vi har hunnit landa i Sverige, julen är förbi och 2011 går mot sitt slut. Det här blir antagligen det sista inlägget från oss.

Jag tänkte börja ungefär där vi slutade senast, med vår lediga vecka. Tyvärr innebar den inte all den vila som vi hopats på. Dels berodde detta, i alla fall för min del, på att vår handledare och, under den lediga veckan, guide snarkar som en björn. Dock handlade det nog mest om att det i mycket kändes som att vi blev runtdragna till olika aktiviteter utan att riktigt veta vads som skulle hända därnäst. Vi besökte två olika städer ca fyra respektive sex timmars resa från Asbest. Båda städerna var betydligt större än Asbest, den ena med över en miljon invånare. I dessa städer besökte vi museer, bowlade och besökte ett torn. Den fyra dagar långa semesterresan kan summeras som  intressant, men den var något vi kunnat klara oss utan.

Efter hemkomst till Asbest fick vi några dagar att vila upp oss. Måndag och tisdag spenderade vi i Yekaterinburg hos den amerikanska familj som vi nämnt i ett tidigare inlägg. Måndag och tisdag blev därmed de bästa och mest rofyllda dagarna under vår lediga vecka. Sedan påbörjade vi vår sista vecka med lektioner.Det kändes ganska svårt att komma igång efter den sista veckan och jag tror knappt att vi gjorde det på riktigt. Det blev mindre planering än tidigare men det hela flöt på smidigt. Nästan hälften av våra elever försvann efter vår ledighet men vi hade trevliga och bra lektioner med de som var kvar.

Sista veckan i Ryssland gick åt till avsked. Det första, och för min del svåraste, var i Zarechny. Där blev det skridskoåkning med ungdomsgruppen innan vi träffade alla våra grupper i kyrkan där det blev en liten quiz om Sverige, lite bön och lovsång och härlig gemenskap. Dagen därpå var det dags att säga hej då till Yekaterinburggruppen med ett liknande program. På fredagskvällen var det fest i kyrkan. Det blev ytterligare en härlig kväll även om det tyvärr nästan bara var människor från våra kyrkgrupper (bara två elever från biblioteksgrupperna hade hittat dit).

Lördagen gick åt till att packa och att ta farväl till de familjer där vi bott under den här tiden. Vi lämnade sedan Asbest tidigt på söndag morgon och flög klockan nio från Yekaterinburg mot Moskva. Flygresan gick bra även om vi efter Moskva var tvungna att anpassa oss till att människor kunde förstå vad vi sa vilket vissa av oss hade lite problem med.

För mig har det varit jätteskönt att komma hem. Det är skönt att kunna styra sin egen vardag och att förstå vad människor säger. Det är skönt att känna igen sig, att känna sig hemma. Inte det att jag inte trivdes i Ryssland, men det kändes aldrig som att det var hemma. Jag vet att jag kommer sakna vissa saker och människor i Ryssland och jag hoppas få besöka dem igen.

Men nu har vi nått slutet på den här resan, som jag tänker på som en liten del av en mycket större resa. När jag blickar tillbaks kan jag se hur Gud jobbat i mig och nu återstår kanske det svåraste. Att låta det arbetet få fortsätta när man kommer hem till den vanliga miljön. Jag vet inte vad framtiden kommer bjuda på för min del men jag vet att Gud är med mig och det tänker jag bygga den på.

Och med de orden kommer jag antagligen att lämna den här bloggen.  Jag hoppas att du ska låta dig drabbas (än mer) av Hans kärlek och av Hans ord och av det skick som Hans skapelse är i. Med önskan om Guds kärlek, frid och välsignelse i ditt liv.

/Jonatan Forsling

It’s beginning to look a lot like Christmas

Ytterligare två veckor av arbete med engelskaklubben har passerat sedan vår halvtidsrapport och om tre veckor har vi landat på Arlanda. Detta innebär att vi bara har en ”vanlig” vecka kvar i Asbest innan det är dags att åka hem vilket känns helt sjukt. De senaste två veckorna har varit bra. Arbetet med engelskaklubben har flutit på utan allt för stora svårigheter och det känns som att det äntligen börjar bli lite struktur på dagarna i Yekaterinburg vilket känns fantastiskt.

I Yekaterinburg har vi kommit i kontakt med och börjat lära känna en familj från USA som varit i Ryssland som missionärer i 18 år och nu när vi börjat få lite struktur på turerna dit har vi kunnat börja besöka deras hem och fått lite tid till att sitta ned och prata. Att få den möjligheten har varit otroligt värdefullt. Framförallt att få känna sig förstådd. Även om vi inte tänker likadant som dem i alla frågor så har de en annan förståelse för hur det är att befinna sig i en annan kultur än sin egen och jag tror att det hjälper dem att förstå mycket av den frustration som vi ibland kunnat känna. Att få kliva in i deras hem har ofta känts som att man får kliva ut ur Ryssland ett litet tag. Och i torsdags var det dessutom Thanksgiving vilket  att  känslan av att kliva in i Amerika blev ännu större. Det hade julpyntats. Där fanns en plastgran med på tok för mycket lampor i och runt granen kretsade ett legotåg. Sen fanns det glitter lite här och där och i högtalarna spelades det julmusik. Helt underbart.

Under de senaste veckorna har vi även haft två besök från Sverige. Även samtalen med dessa besökare är väldigt värdefulla då de också är sånna där tillfälle då man känner sig förstådd. Nackdelen med besöken från svenska gubbar, vilket det oftast är, är att vi ofta får känna oss lite undanskuffade av dessa besökares närvaro. Att planera transport och annat för oss blir inte längre så viktigt utan det känns lite som att det får bli som det blir vilket resulterar i en del problem med vårt arbete.

Som sagt var har de senaste veckorna varit bra även om vi är trötta och den lediga vecka som vi påbörjar efter kvällens lektion är väldigt välkommen. Utöver att vi är trötta har Lisa drabbats av någon typ av magåkomma. Den senaste rapporten säger att hon blivit matförgiftad. Vi hoppas att hon ska tillfriskna så snart som möjligt och att hon ska känna sig pigg och kry på tisdag då vi påbörjar vår semesterresa.

Den senaste veckan har vi haft några av våra bästa lektioner i engelskaklubben. På tisdagens lektion var det en av kvinnorna som tagit med sig en tårta och vi satt ned kring fikabordet tillsammans och fick det bästa samtalet vi haft under en fikarast så här långt. Även i lördagsgruppen kändes det som att det gick lättare att få kontakt under tepausen och det känns lite tråkigt att det dröjer två veckor innan vi får se grupperna igen (dock inte tillräckligt tråkigt för att vi ska kunna klara oss utan vår semestervecka).

Nåd och frid

Hanna, Jonatan och Lisa

Halvtidsrapport

Första halvan av vår vistelse i Asbest är nu förbi och nu har nedräkningen börjat. Det är lite svårt att fatta att halva tiden har gått och när vi började närma oss halvtid kunde vi inte låta bli att slås av hur fort tiden gått. Nu när vi är förbi den elfte i elfte i det elfte året efter millenieskiftet (det vill säga den dag som markerade halva vår vistelse här i Asbest) känns det mer naturligt att räkna nedåt på hur många dagar som återstår i det stora landet i öst. Det är  naturligtvis med blandade känslor som denna nedräkning sker. Samtidigt som många varma tankar glider iväg mot det där vi kallar hemma (den så kallade smekmånadsperioden är definitivt slut) så inser man att det är mycket (eller kanske många är ett bättre ord) man kommer att sakna när man åker härifrån. Att säga farväl är ju aldrig lätt.

Sen finns det ju även en del saker som vi absolut inte kommer att sakna. De ofta alltför ostrukturerade dagarna i Yekaterinburg är det första sådana vi kommer att tänka på. I början kändes det inte som ett jätteproblem men med tiden har vi tröttnat på att komma dit och inte riktigt veta vad som ska hända. Den senaste resan dit var den värsta så här långt. Vi kom till Yekaterinburg tre timmar tidigare än vanligt då vår skjuts från Asbest gick klockan nio i stället för klockan tolv (resan i sig tar cirka två timmar). Utav de cirka tio timmar vi spenderade i Yekaterinburg (och sen tillkommer ju fyra timmar för resandet) gick ungefär tre åt till lektioner. Resten av tiden gick åt till att sitta och vänta på att någon skulle komma och berätta för oss vad som skulle hända härnäst. Och det är ungefär så våra torsdagar ser ut även om dagarna i regel är tre timmar kortare. Vi sitter och väntar på att få veta vad vi ska göra. Ibland har vi två lektioner på det barnhem där vi börjar dagen, ibland en. Hur dagen ska se ut brukar vi få reda på allteftersom den rullar på och detta börjar bli en aning frustrerande då det känns som att det borde gå att strukturera upp det hela en aning bättre. Att den torsdag som kom samma vecka som vi pratat med Bogdan om detta problem blev den värsta så här långt (och att han inte hade tagit tag i det över huvud taget) hjälpte inte mot frustrationen.

Bortsett från detta går arbetet med Engelskaklubben bra. Människorna är härliga och lektionerna är oftast roliga (även om vi känner att den semestervecka som vi kommer ha om två veckor är mycket välkommen). Det är också roligt att grupperna för närvarande inte krymper, som vi gissat att de skulle göra, utan att det i stället nästan varje vecka dyker upp något nytt ansikte (ofta en vän till någon av deltagarna) som är intresserad av att förbättra sina engelskakunskaper. Om man får säga så så känns det som att vi gör någonting rätt i alla fall och det känns skönt.

Dock börjar det bli svårare och svårare att komma på vad vi ska prata om i de olika grupperna. Det känns som att vi börjar få slut på ämnen och kreativa idéer för utformningen av lektionerna, men vi hoppas att vi ska kunna klara av de tre återstående veckorna med lektioner.

Guds rika välsignelse

Hanna, Jonatan och Lisa

Inte som alla andra

Även om vi upplever att Ryssland på många sätt påminner om Sverige så ser man tydligen ganska bra skillnad på svenskar och ryssar (vilket vi ju nämnt tidigare, men det här kändes som ett bra sätt att inleda inlägget på). Och ryktet har börjat gå i Asbest. Det finns utlänningar i staden. Tydligen klär de sig konstigt och en av dem är jättelång. Man känner sig förvisso inte lika annorlunda som i Kongo eller Tanzania, men inte är man som alla andra.

Som en bekräftelse på detta har vi sedan förra inlägget haft ett möte med ordningsmakten här i staden. När vi vandrade gatan fram i godan ro, på väg från vårt lunchställe, körde en polisbil in framför oss och stannade. En polis klev ut och började prata på ryska. Och även om vi förstår mer ryska nu än för en månad sedan så var vi inte riktigt redo för detta möte. Vi lyckades dock uppfatta ett ord som påminde om ordet dokument och Hanna och Jonatan letade fram sina pass (efter denna incident har även Lisa börjat bära med sig sitt). Att förstå sig på ett svenskt pass utan att ha kunskaper i varken engelska eller svenska är dock inte det enklaste och polisen och hans kollega, som nu anslutit sig efter att ha parkerat bilen, stod och vred lite på dem, till synes utan att veta riktigt vad de skulle göra. I detta läge kom en äldre dam förbi, växlade några ord med poliserna, sa Gud välsigne er till oss (på ryska så klart) och sedan kunde vi fortsätta vår vandring mot kyrkan.

Andra mer eller mindre intressanta saker som kan tilläggas är att vi besökt en engelskalektion i Hannas ryska brors klass och att vi varit på rysk tebjudnig och insett att man inte bör äta lunch innan en sådan. Kan också berätta att det äntligen börjar bli lite kallare här. Efter några veckor av besvikelse på hur mild den sibiriska vintern verkar har vi nu snö och under de senaste dagarna har temperatureren legat kring femton minus. Vi hoppas att snön får ligga kvar men temperaturen skulle kunna få stiga några grader utan att vi blir ledsna för det.

Engelskaklubben flyter på utan större svårigheter. Jämfört med föregående vecka har en del av grupperna blivit större och det känns som att våra lektioner blir bättre och bättre. Vi har börjat jobba mer med att skapa olika scenarion för våra elever. Under den senaste veckan har några av dem varit på en shoppingrunda och andra har varit ute och flugit. Vi tror att den här formen av lektioner är roligare både för oss och för eleverna. Dessutom upplever vi att det är ett bra sätt att träna på.

Det får vara allt för den här gången

Guds frid

Hanna, Jonatan och Lisa

Ostrovnoy

Vi kliver ur församlingens gamla lada ut på en grusplan. Framför oss står ett enplanigt timrat hus. I dörren står en enkelt klädd man med ett leende på läpparna. Han är en av ledarna för rehabcentret i Ostrovnoy. Det här är det första av tre center som vi ska besöka denna vår första vecka i Ryssland.

Vi kliver genom dörren och kommer in i en stor hall. Väggarna är täcks bitvis av gråa gipsskivor. På andra ställen ser vi samma timmer som när vi stod utanför. Till höger om oss finns en dörr som leder in till husets matsal. I en lucka mot köket står en man med stor mustasch och kokar soppa. Han är en av de cirka 16 personer som bor här på centret.

Ledaren som mötte oss i dörren tar oss med genom hallen som i bortre änden delar sig i två korridorer. Vi går genom den vänstra och når ett litet rum med enkla möbler. Några stolar, ett bord och en TV. Innanför detta rum finns ytterligare ett litet rum, detta inrett med två sängar och ett skrivbord. På en av sängarna sitter den andra av centrets ledare. Vi hälsar kort på honom och slår oss ned på stolarna i det yttre rummet.

Vårt lilla sällskap består av mig själv, mina kollegor Hanna och Lisa, vår tolk Irina och Valeria som är församlingens administratör och kvällen till ära vår chaufför. För den sistnämnde kändes det nog lite som att komma hem när han klev genom dörren till det här huset. Det är ju förvisso ett tag sedan, men han har ju bott här. Och det var här han mötte Jesus och blev fri från sitt alkoholberoende. Och han är en av många. Den av ledarna som sitter i rummet innanför har en liknande historia.

Den man som berör mig mest är dock ingen utav dessa före detta alkoholister, utan den av centerledarna som sitter i samma rum som oss och berättar om centret. Om jag förstår det hela rätt har han aldrig varit missbrukare. Han läste teologi i Estland. Och sedan hamnade han här. Jag vet inte hur det gick till, men jag vet att han känner att han är på rätt plats. Att Gud har lett honom hit. Gud har skänkt honom frid och jag misstänker att han är en kanal för mycket av den värme man känner här på centret. Det här är inte hans jobb. Det rum vi nu sitter i är antagligen det vardagsrum han delar med den ledare som sitter i rummet innanför. Det vill säga deras sovrum. Det här är inte hans jobb. Det här är hans liv. Ett liv för alkoholister och knarkare i behov av frälsning. Ett liv för Gud.

Och jag tror inte att han ser det som en uppoffring att vara här. Jag tror att han ser det som det enda han kan göra. Den enda plats han kan vara på. Den plats där han får bidra till Guds rikes utbredning. Vilket privilegium. Men det är inte utan att man blir berörd. Inte utan att man frågar sig: ”Skulle jag kunna göra det här? Skulle jag kunna lämna allt för att leva så här?” Jag vill hoppas att jag skulle det. Att jag skulle kunna gå när Gud sa gå.

/Jonatan

Sida 1 av 3123»