Alfapet

Först några ord från helgen.
På lördagen fick vi åka med ett par från församlingen till Åbylundskyrkan i Åby ca 1 mil från Norrköping. Där var det julstuga. För mig var det nostalgi med en sådan här julstuga. För det var något vi alltid hade i min hemförsamling och SMU någon av lördagarna i advent när jag var yngre. Vi kände oss som två små flickor som gick runt där i vimlet. Vi köpte lotter i tombolan och vann bl.a. en chokladtomte, ett pennskrin, en duk och en adressbok. Vi lyssnade andäktigt på luciatåget. Vi åt risgrynsgröt, skinkmacka, och kolor. Vi tittade noga bland de små marknadsstånden och inhandlade någon julklapp. Vi träffade bekanta och vänner. Vi hade det bra. När vi sen bara skulle hämta lite saker hos det där paret, och så blev vi kvar hela eftermiddagen. Fast det var bara trevligt, för oss alla fyra. Vi fick spela på deras piano, sjunga lite sånger, äta mat som de lagat (för andra gången samma vecka), sitta i deras soffa, och prata. De fick njuta av att ha någon som spelade på deras piano och övade adventssånger (de sa att de saknat det sen deras barn bodde hemma, så vad jag förstod i alla fall så njöt de…), de fick bjuda på mat, de fick sitta i sina fåtöljer, och prata. Vi hade det bra.
Sen var det vidare till KÄLLArN igen, vår fritidsgård i kyrkan (som jag nog nämnt i alla mina senaste inlägg…). Det blev en lyckad kväll igen. Trots att jag var trött så var jag glad under kvällen. Ett tiotal tonåringar i blandade åldrar var där. Det roligaste var att efter någon timme satt ett gäng, med alltifrån 12- till 16-åringar och ledare, i soffan och spelade sällskapsspel. Alla verkade ha trevligt. Det var härligt att se att det kan funka så bra med stora och små grabbar tillsammans. Vi hade det bra, igen!

Så några ord från idag.
Nu och då spelar vi Alfapet här hemma. Då brukar vi skratta ganska mycket. Även om en förlorar och en vinner, och fördelningen på antalet gånger inte är så balanserad… Det verkar vara en bra grej här att spela Alfapet efter lunchen helt enkelt.
Bra med skratt och en mysig stund efter en ganska spänd och lite krasslig vecka. Vi har båda varit spända med tanke på våra beslut inför vårterminen. Emma har dessutom varit hängig och hon är förkyld, och känner fortfarande som om det är något virus i kroppen. Vi hoppas att det inte kommer att bryta ut mer utan istället sjunka undan. För hon är annars peppad på att göra det bästa av de sista veckorna här innan jul. Idag har jag själv också, från ett par håll, blivit mer uppmuntrad och därigenom sporrad till detsamma.
Vi får se vad för ord som ska läggas här innan det är dags för att avsluta den här Våga Tro-terminen. Vi vet ungefär vilka uppgifter som väntar, men man vet aldrig exakt vad det blir av varje tillfälle, varje samling, varje möte. Vi får läsa färdigt i efterhand.

Tillslut några ord inför framtiden.
Besluten är tagna, orden är utlagda. Jag kommer inte att stanna kvar i Norrköping. Emma däremot kommer att fortsätta jobba som ungdomsledare i Vidablickskyrkan även i vår:)
Det känns bra att ha bestämt sig, hur det sen mer precist kommer att se ut eller bli för oss var och en, det känner eller vet vi inte riktigt ännu. Men det är ju så det är. Man funderar och så lägger man ut ett ord, men bara för att man har lagt ett läsligt ord så går det för den skull inte att veta vilket ord som är det nästa att läggas. Och olika ord ger olika möjligheter för vilket nästa kan bli. Våra olika val kommer att leda till olika möjligheter, och olika fortsättningar. Men Gud går med oavsett, och gör något bra av oss på den plats och i det sammanhang där vi är.
Gud går med oss alla, åt alla olika håll, i det egna livets Alfapet.

//Sara, Norrköping