Nationellt arbete igen!

Efter en liten utflykt i annat land kom jag så åter till det nationella. Det blir många olika bollar i luften under en arbetsvecka. Här ett exempel.

Församlingsrådet möttes. En viktig fråga som vi jobbar med nu är huruvida det är möjligt att utveckla nya arbetssätt där församlingar i en region anställer tillsammans. Vi tänker inte krets, där några församlingar delar på en anställd. Nu tänker vi lite fler församlingar som har möjlighet att anställa olika medarbetare. En musiker som samlar en kör i en församling och en barnmusikgrupp i en annan utifrån lokala förutsättningar. En diakon som i ett samhälle stödjer församlingen i att finnas till för långtidsarbetslösa och i en annan församling jobbar med föräldragrupper. En ungdomsledare som samlar tonåringar från en liten region av flera församlingar så att de unga får känna att de är många. En pastor som betjänar varje församling utifrån deras viktigaste pastorala behov. Och så kan de anställda bilda ett arbetslag, stötta varandra, vara kreativa tillsammans och med alla ideella krafter. Tänk så mycket man skulle kunna göra!

Var med och bidra till utvecklingsarbetet! Du kan fortfarande ge din gåva till det nationella arbetet!

Alma och Maria

Jag har haft förmånen att tillbringa nästan en vecka i Armeniens huvudstad Jerevan. Den här tiden på året påminns alla armenier om de förföljser och folkmord som ägde rum före första världskriget och kulminerade 1915-16. I år anordnades en konferens om hur personer från Skandinavien reagerade på det som hände. Mest känd är Fritiof Nansen men lika kända är de missionärer, kvinnor, från Danmark, Norge och Sverige som arbetade i området och som kämpade för att rädda liv, för att stödja föräldralösa barn och för att öppna världens ögon för det som hände.

I samband med konferensen anordnades en minneshögtid då två av dessa kvinnor hedrades med att få sina namn, och lite jord från deras gravar i Danmark och Sverige, inmurade i den minnesvägg där många betydande personer fått sina namn. Lägg namnen Maria Jakobsen och Alma Johansson på minnet. ”Alma var lika stor som Wallenberg”, sa en av svenskarmenierna jag träffade, ”men nästan ingen i Sverige vet vem hon var”.

En armenisk ärkebiskop höll i en del av minnesseremonin och jag var med och representerade kyrkorna i Sverige. Delar här min tacksägelsebön med er.

I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn.

Gud, tack för din skapelse och att vi får vara en del av den. Idag tackar vi dig särskilt för Alma Johansson och Maria Jakobsen, med ett särskilt uppdrag för det armeniska folket. Tack för deras mod att stanna och se med sina ögon, det orättfärdiga som drabbade människor i Moush och på andra ställen.  Tack för deras villighet att lyssna. för att förstå. Tack för deras berättelser och sätt att vara vittne. Tack för deras styrka att inte bara se, lyssna och tala utan också handla för att rädda liv.

Jesus Kristus, du som förlorade ditt liv, för att ge liv.  Vi tackar dig för människor som väljer att handla för andras räddning. Låt oss inspireras av människor som Maria och Alma, så att vi ser det mänskliga i varje människa. Särskilt ber vi för de barn som far illa . Låt oss inte glömma dina ord: den som tar emot ett barn i mitt namn – han tar emot mig.

Heliga Ande, du livets källa. Du som låter tid och rum smälta samman och gör historien levande. Låt Almas och Marias minnen leva länge och bli en påminnelse, i Skandinavien, i Armenien och över din värld, en påminnelse om att aldrig glömma det folkmord som drabbade armeniska systrar och bröder, en påminnelse i kampen för mänskliga rättigheter över hela världen. Låt din frid vila över Alma Johanssons och Maria Jakobssons minne.

Amen

 

 

Små ord

Små ord är också viktiga. Skillnaden mellan och och men kan vara milsvid. Skillnaden mellan tystnad och det lilla ordet tack kan också vara stor.

Nu är det dags att använda det lilla ordet tack! Tack till alla er som bad och offrade för mission i Sverige  Än är det för tidigt att rapportera resultat men det går utmärkt att fortsätta be och ge.

Fest och allvar

Jag har alltid tänkt mig att palmsöndagen är en riktigt festlig dag. Ser rätt lätt framför mig palmbladen, mantlarna, Jesus på åsnan. Fantasin går igång. Jag har lätt att hitta glädjen i detta.

Men så ligger undertonen där, allvaret, hotet. Jag ställs inför frågorna – var det samma folkmassa som ropade Hosianna som sen några dagar senare skrek Korsfäst, korsfäst!?

Opinioner svänger. Det går att få människor att svänga hit och dit i sitt tyckande. Vi är inte undantag, vi som lever 2011. Glädjeyra över en diktators fall – men vad blir det sen? Glädjen över att överleva en tsunami – men vad kommer sen? Glädjen över att synas i tv – men hur hantera tomheten sen?

I kristen tro hör palmsöndagens fest ihop med korsfästelsen men också med uppståndelsen.  Jesus är närvarande i allt! Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är Jesu sista hälsning i Matteusevangeliet. Det betyder närvaro i fest, i lidande och sorg men också över alla gränser av tid och rum. Uppståndelsen gör det möjligt att tro på kärlekens under – trots allt! Vare sig segerrop eller hatrop har hela sanningen. Det finns ett starkare liv som Jesus berättar om, som bär genom allt.

Det är berättelsen om Jesu död och uppståndelse som ger grund för Mission i Sverige. Idag är det bön och offerdag för vårt gemensamma arbete att på olika sätt göra Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, känd. Genom det hoppas vi att fler kan hitta sin egen relation till Jesus, som visar Guds tillvända ansikte.

 

Snart gäller det

På söndag är det dags för Bön och offerdag för mission i Sverige. Förra året ökade kollekterna med 60%! Det är sant, säger mina uppgiftslämnare som jobbar med insamling!  Ja, jag tror på mirakel. Visst kan vi göra det igen! Det är ju på Guds uppdrag som vi vill dela och ge och glädjas över att vi får höra samman. Det är också enormt viktigt att bön och delande går hand i hand. I bönen visar vi omsorgen om varandra, delar oron, delar glädjen. ”Att bedja är att bli en hundnos i världen” skrev poeten Birger Norman. Mission i Sverige, bön som känsligt scannar av sitt sammanhang, människors behov och längtan. Delande av resurser, både pengar och omtanke. Ja, på söndag gäller det. Bön och delande.

Videoinlägg – Vad behöver Sverige?

Ulla Marie Gunner berättar om vad hon tror att Sverige behöver.

Välkommen att kommentera och dela med dig!

Motala Kristna Kulturcenter

I helgen besökte jag Motala missionsförsamling. De hade förlagt sin insamling till Mission i Sverige i god tid, dvs en vecka tidigare. Nu på söndag firar de något väldigt lokalt: Motala Kristna Kulturcenter fyller fem år.
Det här är ett gott exempel på hur Mission i Sverige tar sig lokalt uttryck. Som på många håll börjar det med en eldsjäl, i det här fallet Lena Lundin, som får med sig fler i en vision. Idag är många människor i staden involverade. Just nu är det dags att samla ihop stadens folk för påskspel 2012 i Folkets Hus: The Triumph.
I mindre skala samlas olika grupper i olika åldrar till kreativa mötesplatser – allt utifrån egna behov. Det församlingen vill erbjuda är ”en positiv och kreativ växtmiljö på kristen grund”.
På stationen på väg hemåt kom Lena och jag att tala om Kajsa Warg-teologin – man tager vad man haver. Eller sagt på annat sätt – det gäller att ha ögonen öppna för de möjligheter som finns lokalt. Då går det att hitta sin mission i sitt sammanhang. Då blir det Mission i Sverige.

Gästblogg – Nya människor i nya församlingar, på nya platser och i nya miljöer

Peter Svanberg arbetar med församlingsplantering, omstartsförsamlingar och volontärarbete i Missionskyrkan.

”Sverige är ett missionsland”, hör vi Carl-Olov Hultby säga i sitt videoinlägg härom dagen på den här bloggsidan. Och det är bara att hålla med. Allt fler människor i vårt land framlever sitt liv utan kontakt med kristna människor i sin omgivning eller kontakt med en kristen församling. Inte mist gäller det yngre människor i vårt land. Vad gör vi åt det?

Svaren är säkert många. Strategierna varierande beroende på vem man frågar. Men en sak är säker. Vårt land behöver fler människor som lever i ett överlåtet lärjungaskap och i efterföljelse av Jesus. När vi arbetar med församlingsplantering i Missionskyrkan är just detta en av de bärande anledningarna. Fler efterföljare till Jesus! Och för det behöver vi fler församlingar!

Jag brukar använda en liten slogan när jag är ute och talar om vårt församlingsplanteringsarbete. Det handlar om ”nya människor i nya församlingar, på nya platser och i nya miljöer.” En av dessa nya platserna eller miljöerna är Hageby i Norrköpings södra utkant. Under hösten arbetade vi med en förstudie och sedan februari är nu arbetet med att plantera en församling som speglar den etniska och kulturella mångfald som finns i den delen av staden i full gång.

I söndags fick jag ett SMS. Det berättade om den dophögtid som just hölls i Vidablickskyrkan (moderförsamlingen till församlingsplanteringen i Hageby). En ung kvinna som tagit emot Jesus i sitt liv ville tydliggöra sitt beslut att bli hans efterföljare genom att döpas. Många från Hageby fanns på plats och kunde tillsammans med medlemmarna i moderförsamlingen dela glädjen över att Guds rike går framåt.

Genom att målmedvetet arbeta med att plantera nya församlingar utöver vårt land är vi med och tar ansvar för vår uppdrag att bedriva mission också här hemma i Sverige! Och en människa i taget och en församling i taget och en plats i taget får vi vara med och se Guds rike växa i vårt land.

Peter Svanberg
Samordnare för församlingsplantering i Svenska Missionskyrkan

Videoinlägg – Evangelisation i Sverige

Som första videoinlägg delar Carl-Olov Hultby med sig av några tankar om evangelisation i Sverige.

Välkommen att kommentera och dela med dig av detta.

Bidragskrävande?

Det finns en liten myndighet som heter Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST. Den har till uppgift att fördela statsbidrag till trossamfunden. Regeringen utser ledamöterna som har mycket tydliga regler och kriterier att följa. Hela tiden jobbar kansliet med att SST ska fungera allt bättre. Jag är en av ledamöterna i Nämnden.

I en spalt i Dagens nyheter häromdagen (7 april) kritiserade Dilsa Demirbag-Sten civilminister Stefan Attefall och uttalanden om trossamfundens bidrag. Hon hävdar att trossamfunden inte följer värdegrunden, att de agerar diskriminerande. Dessutom: ”Trossamfunden kräver i tid och otid statligt stöd för sin verksamhet. De vill gärna också vara med och peta i lagar och diktera villkor för vetenskapen.”

Kräva i tid och otid är väl för mycket sagt. Bidragen har inte höjts på mer än 10 år, kanske 15. Peta i lagar och diktera villkor – nja, inte mer än andra. Trossamfundens folk är också människor och samhällsmedborgare, troende, med rättigheter och skyldigheter som alla andra. Troende tycker inte alltid lika men vill som andra vara med och påverka och bidra till ett bättre samhälle.

Missionskyrkan är en del av den stora folkrörelse som byggde demokratin i vårt land. Här finns mängder med engagerade människor som genom åren gjort stora sociala insatser där samhället inte hunnit med. Barn och ungdomsverksamheten låg långt före skolan med en pedagogisk som sen skolan tog in. Mötesplatser över generationsgränser och etniska gränser skapas.

Bidrag förresten. För Missionskyrkans del handlar det om ca 6 miljoner/ år grundat på 109.000 betjänade. (Jämför med Sverige Demokraterna, som får drygt 25 miljoner i partistöd med knappt 6.000 medlemmar.) Bidragen har inte blivit större på länge. De är inte avgörande för varje församling i Missionskyrkan. De flesta står helt klart på egna ben. Men för många små sammanhang kan det göra stor skillnad. Det kan betyda gemenskap i avfolkningsbygd eller samlingspunkt i en förort.  Det ger också möjlighet att pröva nya vägar som kan vara svårt att få gåvor till initialt.

Nej, Dilsa. Trossamfunden ställer inte upp på att beskrivas som bidragskrävande organisationer. Det allra mesta klarar de alldeles själva. Men att det skulle vara meningslöst för ett samhälle med troende människors engagemang tror jag skulle bli svårt att bevisa.

 

 

Sida 3 av 4«1234»