Barn som förord

Skrev förordet till kommande upplaga av bibelläsningsplanen Ordet för idag i måndags. Vara barn blir temat. Jag läser om Jesus och barnen i alla evangelierna. Varför sätter Jesus barnen i centrum?  Återkommer genom livet till den frågan. Ibland dyker nya svar upp.  Just nu fascination över några kapitel i Matteusevangeliet:

Matteus 18:1-5 Barnet är störst. Liten blir stor, stor blir liten. Vi tar emot Jesus genom barnen.

Matteus 19:13-15 Hindra inte barnen från att komma till Jesus. Himmelriket tillhör barnen.

Matteus 20:1-16. Vingårdsarbetarna får samma lön – oavsett hur länge de arbetat. ”Så skall de sista bli först och de första sist.”

 Hörde en predikan för länge sen som egentligen handlade om hur predikanten skulle få upprättelse och bli stor i himlen efter mycket svårigheter som barn.  Problematiskt. Frågan är om det egentligen handlar om omvända hierarkier. Jag tror mer och mer om att hierarkierna är ointressanta i Guds rike. Vingårdsarbetarna fick samma lön. Tjänandet är störst. Hierarkierna oviktiga.

 Fick ett intressant nätverksbrev mitt i sommaren. Nu har det blivit tummat och fått tefläckar.  Några citat:

The child as a converting corrective in theology… The disciples were in a quest for greatness… By placing a child in the midst, he undermines their conception of the kingdom and the greatness that was authentic within it.  …  Matt 18:5 … is not to be read as a mere reversal of status… it points to life together in freedom from considerations of great and small, from comparison and competition, from discontent and loss.

 www.childtheology.org

Barn som förord. Barnen först. Barn som förebilder. Barn går före… Vad händer då med makten?

11 september

Det är morgon den 11 september. Morgontidningen visar bilder på tvillingtornen i World Trade Center, New York, för tio år sedan. Tidig bilfärd till dotterns träningspass och radion börjar temadagen om en av dessa händelser som förändrat världen. Andra datum har handlat om att riva murar och världen har andats hopp och lättare luft. Den 11 september andas inte hopp. Den andas död och förtvivlan, motsättningar och krigsrop. En slutnare och mer kontrollerad värld. Många minns var de var, vad de gjorde, då för tio år sedan. Då satt jag också i bilen, på väg att hämta barn på dagis.

22 juli

Ett annat datum med utgångspunkt 2011. Dödande och förtvivlan i Oslo och på Utoya. För det lilla landet Norge minst lika stort som 11 september för USA. För mig hör dessa båda datum samman. Det handlar om att bygga en världsbild där andra människor görs till ting, till ondska, till något som är dödsmärkt, något som ska utrotas.

Det sägs att vi i Sverige är tråkiga, lagom, ”brunsåsiga”. Efter den här sommaren börjar jag tycka att lagom, politiskt korrekt, odogmatisk, icke-radikal är riktigt befriande ord. Den där skalan som dras till ytterligheter, oavsett vänster eller höger, oavsett religion eller politisk åskådning är omänsklig och farlig. Jag har nog varit mer tolerant förut. Den toleransen börjar minska i mitt liv, tror jag idag, för de här självpåtagna ytterligheterna.

Jesus var radikal. Jesus var inte lagom. Jesus var inte politiskt korrekt. Han ställde till det i sin tid. Men det kombinerades med verklig befrielse. Han dödade inte för sin egen befrielse. Han sände inte ned eld över dem som hade en annan åsikt. Han mötte människor. Diskuterade. Upprättade. Ifrågasatte. Frågade vad du behövde. Tog i så tempelborden flög. Talade ord av tröst och närhet. Han såg dem han mötte, gjorde dem inte till ting. Den radikaliteten skulle jag vilja ha i mitt liv. Annars får det vara.

Första dagarna i Alvik

Två arbetsveckor har gått efter semestern. En del av den tiden har jag tillbringat i Alvik, på Ekumeniska Centret och i Gemensam Framtids lokaler. Jag har nämligen förmånen att tillsammans med Per Westblom, min missionssekreterarkollega på Baptistsamfundet, ansvara för fokusområde Bibel och bön. Kring detta har vi nu mötts några gånger – också med de två andra fokusområdena: Uppdraget och Trovärdighet. Mer om detta kommer i bloggen och på Gemensam Framtids hemsida.

Några reflektioner:

I mitt förra blogginlägg skrev jag om de fantastiska fönstren i Årsta nyinvigda kyrka. Med insikt och utsikt. Det finns ett (minst) sånt i Alvik på Gustavlundsvägen också. Ett jättefönster i prismaform över det jätteekumeniska lunchrummet. Rena ljuskicken är det att vara där. Ser fram mot att det ska bli en än mer levande mötesplats och relationsbyggesarbetsplats.

Bibel och bön. Pulsslag i en troende människas liv. Pulsslag i en kyrka som växer fram. Per och jag vill försöka fånga upp det som rör sig i ditt liv, i din församlings liv kring bibel och bön. Hör av dig. Här på bloggen eller på Gemensam framtids blogg där en del av mitt skrivande också hamnar.

Evangelikal och liberal. I veckan kom besked att PA Sahlberg lämnar nya kyrkostyrelsen. Sorgligt. Mänskligt att det blir så ibland. Något han nämner som arbetsamt, bortom personliga skäl,  är spänningen kring det som ofta rubriceras som evangelikalt och liberalt. Drar för mycket energi. Håller med om det. Någon som kan tipsa om hur vi kommer bortom etiketterna? Någon som tror att vi behöver etiketterna och inte ska komma bortom från dem? Är det framför allt en företeelse i Missionskyrkan? Eller?

Imorgon bildarmöte igen. ”Kristen och kvinna” ska bildas i Rinkeby folkets hus. Återkommer om det.

Fönster

Fönster

Jag var i en alldeles nyinvigd kyrka i söndags i Årsta. Enskede församling av Svenska kyrkan har byggt nytt. Vilket kyrkorum! Stora stora fönster runt hela kyrkorummet. Alla utom ett satt högt upp och där jag satt var det blå himmel med små vita molntussar. Ljuset – jag säger bara ljuset!

Kyrkan invigdes just i söndags i en denna förort till Stockholm. Det fönster som inte lät blicken vila på himlen påminde tydligt om att kyrkan också är rotad på jorden. Ett bostadhus sätter kyrkan i sitt sammanhang. Här lever människor sina liv. Fönstren betyder både utsikt och insikt i dess olika betydelser.

Tog en kaffe på restaurangen tvärs över rondellen. På båda sidor om mig pratades om kyrkan, om dop och vart man tar vägen när livet tar slut. Den var fin kyrkan, sa en man bredvid.

Så kommer jag hem och lyssnar på Leif GW Perssons sommarprogram. Oväntat sångval. Bland dansbandslåtar och opera flera väckelsesånger, jag tror han valt dem från frälsningsarméns skivor med kända artister som kom för några år sedan. Leif GW talar varmt om betydelsen av Blott en dag och att vänta något mer efter detta liv.

Existentiellt hette konserten jag var på i Årsta nya kyrka. Ja, det blev en hel kväll om tro och liv och existens. Tack till kusin Marianne och hennes svärfar Alf m fl för den underbara timmen med musik, sång och text. Det blev som ett fönster det också – med både utsikt och insikt i livet.

Fem folkhögskolor i GF

Varför blir man folkhögskollärare? Det var en av frågorna på den årliga träffen för de folkhögskolor som Missionskyrkan och equmenia bjuder in till. I år var det inte bara de fyra missionskyrkliga skolorna som var på plats utan även Sjöviks folkhögskola med Betel i Bromma.

Ja, varför blir man folkhögskollärare? Frågan ställdes av Gustav Fridolin, folkhögskollärare på city filialen av Lidingö folkhögskola. Han väljer att fortfarande ha veckokontakt med en grupp elever, trots sitt späckade schema som språkrör för miljöpartiet.

Det som slår mig igen är hur motiverade dessa lärare och även annan folkhögskolepersonal är kring mötet med den enskilda människan. Svaret på frågan då? Varför bli folkhögskollärare? Ja, det handlar om mötet, om den unga människan som aldrig tidigare sett en lärare i ögonen, om språkundervisning för att få komma till sin rätt i ett nytt land, om att hitta nya vägar i livet, om upprättelse efter en i övrigt svår skoltid, om kreativitet och musikalitet. Ja, listan kan bli mycket längre.

Kyrkan Gemensam framtid var också representerad genom Lasse Svensson. Den nya kyrkan får fem fantastiska resurser i dessa folkhögskolor, alla med sina tydliga profiler. Ur kyrkans perspektiv sker här både bildnings- och utbildningsinsatser av rang. Men också ett tydligt diakonalt arbete. Folkhögskolorna har rätt att också vänta sig både respons och utmaningar av sin huvudman kyrkan. Vad behövs för insatser?

Tittar man lite på historien så är folkhögskolorna tätt knutna till väckelserörelser och folkrörelser. Myndiggörande är ett viktigt ord för det som hänt och händer i rörelser där människor tillåts växa och ta plats. Hur myndiggörs människor idag? Det sker inte bara på folkhögskolor. Men det är gott att det sker där. Hoppas att det blir ett signum för Gemensam Framtid.

Avstämningspunkt

Vid varje fasväxling i livet blir det naturligt att stämma av. Övergången mellan semester och höststart behöver ju inte vara sådär dramatisk men på något sätt blir det ändå anledning att summera det som just varit.
Efter den här sommarledigheten är det två ord som kan sammanfatta mina reflektioner: sårbarhet och tacksamhet.
Sårbarheten gör sig påmind både på det privata planet men också i vårt samhälles gemensamma medvetenhet. Bomb i Oslo och välplanerade avrättningar av unga engagerade människor på Utoya belyser det sköra livet alldeles särskilt. Det var som om närheten till drabbade i grannlandet, med namn och ansikten, också gjorde att svältens offer i Östafrika klev närmre mitt liv. Familjen i Somalia är också människor med namn, med ansikten, med kärlek och vänskap, med engagemang. Sårbarhet – en tunn hinna mellan liv och död.
Tacksamheten är också här. På något sätt blir det ännu viktigare att ta vara på de små tingens närvaro i livet när sårbarheten kommer nära. Tänk att få tid att umgås lite mer med familj och vänner, tid att lyssna på skogen och vila blicken på sjön vid sommarstället, minst 20 kg kantareller, berättelser.
Tacksamhet känner jag också inför att få leva med en tro på en Gud som gör sig sårbar, som blir människa. Flera gånger i evangelierna återkommer orden ”Var inte rädd”. Det finns sund rädsla. Och så finns det en rädsla som förkrymper och kan få oss att se människor som ting, som motståndare och anledning till hat. Är det in i sådan rädsla som Jesus och änglarna talar i evangelierna?
Var inte rädd! Det finns en kärleksfull närvaro som bär världen! Det är min övertygelse, min tro. Jesus gör den tydlig, i sitt sätt att vara människa, i sitt sätt att vara Gud. Sårbar och tacksam. Känns bra att starta en ny termin. Faktiskt.

Hundraåringens input

Så gick tiden väldigt snabbt här i juni. En fantastisk kyrkokonferens med bildandet av ny kyrka. Historiens vingslag.

 equmenia hade sin konferens samtidigt. Bilda ville uppmärksamma att SMU fyllt 100 år. Det blev på 101-årsdagen.

Till det tillfället hade jag ett inslag om SMU:s historia. Den historien återstår att skriva men när jag läst på i lite årsskrifter, böcker och artiklar tonade några viktiga teman fram. Det här skulle kunna vara SMU:s gåva både till equmenia och den nya kyrkan.

Delar här de teman som blev tydliga för mig och som blev till uppmaningar:

Håll samman hela livet!

-          Respekt för alla åldrar

-          Tro och samhälle

-          Kropp och själ

-          Lokalt och globalt

-          Equmenia – församling

Var öppen för olika arbetssätt / pedagogik!

-          Respekt för olikheter hos människor

-          Respekt för trons olika uttryckssätt

-          Gemenskap i centrum – Gud är gemenskap!

Låt barnen komma sa Jesus!

-          Se barnen (särskilt barn i utsatta situationer)

-          Fråga barnen. Jesus frågade: vad vill du att jag ska göra för dig?

-          Lyssna på barnen

-          Dela med barnen

Utveckla demokratin!

-          Den enskildes värde – så som Jesus mötte var och en

-          Empowerment betyder växt, så som Jesus fick människor att växa

-          Medvetenhet om andra människor – ta hand om din syster och bror – följ Jesus i det

-          Pröva och lär, equmenia eller en kyrka är aldrig färdig. Våga pröva, våga misslyckas. Förlåtelse är en del av att vara människa inför Gud och varandra.

-          Kyrkan behöver demokratin. equmenia behöver stötta kyrkan att utveckla formerna.

Vad tycker du är SMU:s, denna hundraårings, bidrag in i det nya?

Dags för konferens

I veckan är det dags för kyrkokonferens. Vad som än händer så kommer det att bli historiskt. Jag hoppas att det blir historiskt därför att vi efteråt har sett en ny kyrka födas.

Från min utsiktspunkt hör jag lite olika röster av förväntan, av oro, av förhoppningar. Oavsett om man drömmer om en ny kyrka eller om man tycker att det är rätt bra som det redan är, så önskar vi tjäna Gud tillsammans.

Låt oss be för kyrkokonferens och bildarmöte.

Sommarsändaren har låtit en trädgårdsmästare ta fram ett särskilt samfundsträd där tre sorters frukt har ympats in. Jag har formulerat en bön för den nya kyrka jag hoppas på. Bönen kommer att följa med trädet.

 

Gud, du trädgårdsmästare.

Tack för att samhörighet med Kristus

kan uttryckas genom ett träd;

genom rötterna som hämtar näring på djupet;

genom stammen som håller samman och bär upp;

genom rik frukt med olika smak och doft.

Vi ber för den nya kyrkan.

Låt din heliga Andes växtkraft flöda ur djupet.

Låt din sol ge färg och smak

för alla som hungrar och behöver föda,

både för kropp och själ.

Amen.

 

 

 

Andlighet i vardagen

I förra veckan gjorde jag mitt första besök på Bjärka-Säby, slottet som på förunderliga vägar blev Sionförsamlingens i Linköpings, för mer än 30 år sedan. Peter Halldorff berättade den spännande historien med rötter flera hundra år bakåt i tiden. Historien är lika fascinerande som nuets kommunitetsliv och den längtan den möter hos många människor. Flera relativt unga människor väljer att leva på slottet i ett år eller mer. Några har planer på ett mer livslångt engagemang.

Jag blir fascinerad och tacksam till dessa som ägnar så mycket tid åt bön och reflektion. Ändå drar det mig inte riktigt in i sammanhanget. Jag kan inte låta bli att tänka att det ändå är en rätt exklusiv sysselsättning – under en kortare tid för fler – under många år för några få.

Tänker på de människor jag möter på tunnelbanan, hemma i kedjehusområdet. Hur blir Jesus synlig för dem? Tror att vägen till Bjärka-Säby skulle vara lång.

Så hamnar Svensk kyrkotidning på mitt köksbord. Den här gången har ledaren rubriken Den exotiska andligheten. Ledaren är en reaktion på och kritik av en serie tv-program med rubriken Från Sverige till himlen. Poängen är att programmen hela tiden väljer att skildra andlighet i väldigt ovanlig, eller möjligen extrem, form. Ledarskribenten menar att det förstärker synen på andlighet och religion som något udda. Något som inte kan nås av människor som lever något slags vanligt svensson-liv.  Varför måste andlighet i Sverige år 2011 vara något exotiskt och irrationellt? Frågar han.

Igen – jag uppskattar Bjärka-Säby men jag är trots allt mer utmanad av hur tro och andlighet formeras i vardagslivets slit, glädje, sorg, hämtning av barn, stress på jobbet. Jag tror ju att Gud är ytterst närvarande också där – i vanligheten, eller?

Kyrka här och nu?

I veckan som gick möttes 28 medlemskyrkor till årsmöte med Sveriges Kristna Råd i Linköping. Under tiden blev SKR en medlem större. S:t Sellassie etiopiska ortodoxa kyrka välkomnades och blev den 29:e medlemskyrkan. Internationellt lär det vara rätt unikt med alla dessa kyrkor i ett nationellt råd. Ortodoxa kyrkor, den katolska, lutherska kyrkor (ja – det finns fler än Svenska kyrkan) och de gamla svenska frikyrkorna.

Det är en fascinerande mötesplats där nya erfarenheter görs, samtal förs och upplevelser görs. Kanske inte alltid så lätt att tycka lika men två viktiga uttalanden har haft stor betydelse på senare år: påskuppropet till stöd för flyktingar och nu senast påskupprop kring socialförsäkringarna.

SKR fortsätter också att jobba med hur vi på ett bättre sätt kommer till tals med media och politiker. Den här gången stod Dan Svanell för inledningen. Han har erfarenhet från både media och politik. Är ordförande i Immanuelskyrkan i Stockholm och presschef för socialdemokraternas nye partiledare Håkan Julholt.

Ju mer jag tänker på hur vi jobbat med frågan  – ju mer undrar jag om vår upplevda oförmåga att kommunicera med och i vårt samhälle handlar om identitetsförvirring. Vet vi vilka vi är i dagens samhälle? Ja, vi är kyrkor. Olika dessutom. Men har vi tillräckligt funderat över vilka vi är just nu, just här i vårt sammanhang. Det går inte att kommunicera i ett vakuum. Hur mycket rötter vi har i fornkyrkan så hjälper det inte om vi inte förmår veta vilka vi är också nu. Och hittar språk för det?

Är vi del av samhället? Är vi exklusiva, unika som rörelser? Hur möter vi Jesus nu?  Här? Vad är det att vara människa i Sverige, i världen, i Blomstermåla och Västerås just nu? Och vad är det att vara kyrka? Undrar om vi, som är kyrkan i Sverige, borrat tillräckligt i detta…

 

Sida 2 av 4«1234»