Arkiv - Okategoriserade RSS Feed

Lärjungaskap och snöskottning

Dag två på samlingen med blivande diakoner och pastorer. Vi har besök av ungdomspastor Daniel Ånskog och ungdomsdiakon Maria Melin. Floda och Tierp i fokus.

Gott att lyssna till inspirerande medarbetare. Några saker fastnar lite extra. Misslyckas gör vi men gå inte in i jämförelsesjukan. Diakoni och evangelisation är ett arbete. När tonåringarna går vidare i lärjungskap så vill de göra något gott för sitt samhälle, som att skotta snö åt äldre som inte själva orkar.

Att jobba med barn och unga är inte något tillfälligt utan något som behöver vara långsiktigt. Att vara ungdomsdiakon är inte ett genomgångsyrke för att senare bli pastor.

Vad är ett gott resultat av barn- och ungdomsarbetet? Viktig fråga som ställs. Är det att komma till gudstjänst kl 11 eller? Mötet över generationsgränserna är viktiga. Det behövs olika sådana mötesplatser.

Det som lyser igenom när jag lyssnar är en glöd för att sprida Jesu kärlek bland barn och unga och i just sitt samhälle.

 

Nu tänder vi ljus

Det har blivit mörkare. Sommartid blev vintertid för några dagar sedan. Vi behöver tända ljus.

Det är också allhelgonatid. Många, många ljus kommer att tändas på kyrkogårdar och gravplatser nu till helgen. Att tända ljus blir ett sätt att knyta ihop en fysisk handling med något som är svårt att sätta ord på.

 

Hur sätter man ord på längtan, på hopp, på sorg, på uppståndelse och liv bortom grav? Jag brukar tänka att alla de där ljusen som lyser är en ordlös bön till den Gud som skapar varje människa, som älskar varje människa och hela sin jord och som möter bortom orden. Sen vet jag att alla som tänt ljus inte tänker så. Men något är det med ljusen som förenar – inte bara oss som lever nu utan också de som lämnat.

 

Trösterikt att få hoppas på något slags återseende. Men också för den som inte tror så kan minnet bli en tröst.

 

Är döden definitiv? Poeten Anna Greta Wide skrev Det är något med döden som inte är helt övertygande.

 

Så är det med ljuset. Vi kan tända det, vi kan se det men vi kan inte fånga in lågan i handen, inte levande. Lågan berättar om något bortom det vi förfogar över. Vi förfogar inte heller över döden – den är inte heller helt övertygande. Det var någon som lurade döden och uppstod.

 

 

Barn som förord

Skrev förordet till kommande upplaga av bibelläsningsplanen Ordet för idag i måndags. Vara barn blir temat. Jag läser om Jesus och barnen i alla evangelierna. Varför sätter Jesus barnen i centrum?  Återkommer genom livet till den frågan. Ibland dyker nya svar upp.  Just nu fascination över några kapitel i Matteusevangeliet:

Matteus 18:1-5 Barnet är störst. Liten blir stor, stor blir liten. Vi tar emot Jesus genom barnen.

Matteus 19:13-15 Hindra inte barnen från att komma till Jesus. Himmelriket tillhör barnen.

Matteus 20:1-16. Vingårdsarbetarna får samma lön – oavsett hur länge de arbetat. ”Så skall de sista bli först och de första sist.”

 Hörde en predikan för länge sen som egentligen handlade om hur predikanten skulle få upprättelse och bli stor i himlen efter mycket svårigheter som barn.  Problematiskt. Frågan är om det egentligen handlar om omvända hierarkier. Jag tror mer och mer om att hierarkierna är ointressanta i Guds rike. Vingårdsarbetarna fick samma lön. Tjänandet är störst. Hierarkierna oviktiga.

 Fick ett intressant nätverksbrev mitt i sommaren. Nu har det blivit tummat och fått tefläckar.  Några citat:

The child as a converting corrective in theology… The disciples were in a quest for greatness… By placing a child in the midst, he undermines their conception of the kingdom and the greatness that was authentic within it.  …  Matt 18:5 … is not to be read as a mere reversal of status… it points to life together in freedom from considerations of great and small, from comparison and competition, from discontent and loss.

 www.childtheology.org

Barn som förord. Barnen först. Barn som förebilder. Barn går före… Vad händer då med makten?

Avstämningspunkt

Vid varje fasväxling i livet blir det naturligt att stämma av. Övergången mellan semester och höststart behöver ju inte vara sådär dramatisk men på något sätt blir det ändå anledning att summera det som just varit.
Efter den här sommarledigheten är det två ord som kan sammanfatta mina reflektioner: sårbarhet och tacksamhet.
Sårbarheten gör sig påmind både på det privata planet men också i vårt samhälles gemensamma medvetenhet. Bomb i Oslo och välplanerade avrättningar av unga engagerade människor på Utoya belyser det sköra livet alldeles särskilt. Det var som om närheten till drabbade i grannlandet, med namn och ansikten, också gjorde att svältens offer i Östafrika klev närmre mitt liv. Familjen i Somalia är också människor med namn, med ansikten, med kärlek och vänskap, med engagemang. Sårbarhet – en tunn hinna mellan liv och död.
Tacksamheten är också här. På något sätt blir det ännu viktigare att ta vara på de små tingens närvaro i livet när sårbarheten kommer nära. Tänk att få tid att umgås lite mer med familj och vänner, tid att lyssna på skogen och vila blicken på sjön vid sommarstället, minst 20 kg kantareller, berättelser.
Tacksamhet känner jag också inför att få leva med en tro på en Gud som gör sig sårbar, som blir människa. Flera gånger i evangelierna återkommer orden ”Var inte rädd”. Det finns sund rädsla. Och så finns det en rädsla som förkrymper och kan få oss att se människor som ting, som motståndare och anledning till hat. Är det in i sådan rädsla som Jesus och änglarna talar i evangelierna?
Var inte rädd! Det finns en kärleksfull närvaro som bär världen! Det är min övertygelse, min tro. Jesus gör den tydlig, i sitt sätt att vara människa, i sitt sätt att vara Gud. Sårbar och tacksam. Känns bra att starta en ny termin. Faktiskt.

Dags för konferens

I veckan är det dags för kyrkokonferens. Vad som än händer så kommer det att bli historiskt. Jag hoppas att det blir historiskt därför att vi efteråt har sett en ny kyrka födas.

Från min utsiktspunkt hör jag lite olika röster av förväntan, av oro, av förhoppningar. Oavsett om man drömmer om en ny kyrka eller om man tycker att det är rätt bra som det redan är, så önskar vi tjäna Gud tillsammans.

Låt oss be för kyrkokonferens och bildarmöte.

Sommarsändaren har låtit en trädgårdsmästare ta fram ett särskilt samfundsträd där tre sorters frukt har ympats in. Jag har formulerat en bön för den nya kyrka jag hoppas på. Bönen kommer att följa med trädet.

 

Gud, du trädgårdsmästare.

Tack för att samhörighet med Kristus

kan uttryckas genom ett träd;

genom rötterna som hämtar näring på djupet;

genom stammen som håller samman och bär upp;

genom rik frukt med olika smak och doft.

Vi ber för den nya kyrkan.

Låt din heliga Andes växtkraft flöda ur djupet.

Låt din sol ge färg och smak

för alla som hungrar och behöver föda,

både för kropp och själ.

Amen.

 

 

 

Gästblogg – Goda exempel

Katarina Alsén är handläggare för församlings- och medarbetarfrågor på Svenska Missionskyrkan.

Hur gör man på bästa sätt för att presentera en idé och hur får man den att slå rot och växa? Det finns säkert många sätt, men ett av de bättre tror jag är att visa på goda exempel. På församlingsrådets uppdrag finns jag med i en arbetsgrupp som har till uppgift att ta fram modeller för arbetslag i församlingar. Många församlingar har inte råd med heltidsanställd medarbetare medan de allra flesta medarbetare behöver ha en heltidstjänst. Hur gör man för att lösa det?

Licenserad CC-by-nd. Foto taget av Tambako the Jaguar på Flickr.

Församlingar som samverkar om ett arbetslag är svaret. Eller kan vara det. Ett antal församlingar i ett närliggande geografiskt område anställer tillsammans ett arbetslag bestående av t ex diakon, musiker, pastor och ungdomsledare. Församlingarna bidrar ekonomiskt utifrån sina förutsättningar och får tillgång till hela den breda kompetens som ett arbetslag har. Naturligtvis kommer arbetslaget att ägna mest tid åt de församlingar som bidrar mest ekonomiskt. Men det tar inte bort det faktum att även de som bidrar mindre har möjlighet att få del av hela arbetslaget. Det finns en del praktiska frågor som behöver lösas, men fördelarna är så många fler.

Om den nya kyrkan ska kunna bidra till fortsatt och stärkt kristet vittnesbörd i vårt land och vara en kyrka för hela livet behöver nya former för samverkan om anställda ta form. Vilka medarbetare och församlingar vill gå före och bli de goda exempel som behövs när nya idéer ska prövas?