Arkiv - Mission RSS Feed

Julhälsning från nationella enheten

När jag började den här bloggen var syftet bl a att tydliggöra vad som händer på den nationella enheten i Missionskyrkan. Jag kan rapportera att det är mycket – trots att alla de människor som just nu jobbar i den delen snart är på väg till något annat. (Bilder hittar du under fliken kontakt här på hemsidan. )

 

Här är vi – låt oss spegla allt det goda (bara en bråkdel här förstås) som händer när vi arbetar tillsammans.

 

Berit, blåsmusikkonsulent som leder Sveriges absolut bästa ungdomsbrassband.

Bertil, vik körkonsulent som samtidigt stöttar som erfaren tidigare ”personalare”.

Brita, evangelist och skribent med särskild gåva för orden och livet mitt i människors frågor.

Carl-Olov, nestor bland riksevangelisterna med fokus på människors möte med Jesus.

Elisabeth, ihärdig och varm utvecklingsstrateg som ställer de angelägna frågorna.

Els-Marie, utvecklingsstrateg med internationell touch och lärande i fokus.

Gunnel, tjänstledig evangelist som styrt kosan till Kanarieöarna.

Göran, församlingsplanterare som idogt kämpar med att fler församlingar ska komma till.

Göran, evangelist och entreprenör som hittat ett särskilt sätt att jobba österut.

Hanna, driven kör- och lovsångsledare med engagemang för alla åldrars musik.

Inga, ansvarig för kyrka och samhälle och engagerat driv för frågor som arbetsliv, trafficking och mångfald.

Ingrid, navet i nationella enheten som löser det mesta av administrativa behov.

Jan, pastorn som blev sångförfattare och som inspirerar andra till kreativitet.

Liselotte, evangelist med särskilt ansvar för andlig vägledning och fördjupning.

Marie, diakonisekreterare, med fokus på diakonkandidater och diakoni i bred mening.

Lena, körkonsulent med stort engagemang för musik som trons språk och körsångens sociala sida.

Peter, församlingsplanterare liksom bärare av en volontäridé som väntar att ta fart.

Pär, evangelist som särskilt brinner för unga människors utbildning genom Våga tro i Karlskoga.

Roland, som outtröttligt påminner om människosyn och håller i Missionskyrkans förbönskalender.

Sofia, tjänstledig utvecklingsstrateg med försoning som ärende.

Tomas, idrottspastor som mest jobbar internationellt och med Gemensam framtid just nu.

Ulla Marie, nationell missionssekreterare med hopp om att allt detta ska stödja församlingarna i uppdrag och utvecklingsarbete.

 

En bild av den bredd av arbete som görs i Missionskyrkan.

 

Men framför allt en hyllning till den Gud som kallar oss, till Jesus – som i det lilla barnet visar på hur Gud verkar i sårbarhet och styrka. Samtidigt en bön om att Guds goda Ande ska låta oss se ett nytt år med nya möjligheter och en ny kyrka – trygg i sin kallelse att bära Guds kärlek i världen.

 

En välsignelserik jul tillönskas du.

 

 

Dags för konferens

I veckan är det dags för kyrkokonferens. Vad som än händer så kommer det att bli historiskt. Jag hoppas att det blir historiskt därför att vi efteråt har sett en ny kyrka födas.

Från min utsiktspunkt hör jag lite olika röster av förväntan, av oro, av förhoppningar. Oavsett om man drömmer om en ny kyrka eller om man tycker att det är rätt bra som det redan är, så önskar vi tjäna Gud tillsammans.

Låt oss be för kyrkokonferens och bildarmöte.

Sommarsändaren har låtit en trädgårdsmästare ta fram ett särskilt samfundsträd där tre sorters frukt har ympats in. Jag har formulerat en bön för den nya kyrka jag hoppas på. Bönen kommer att följa med trädet.

 

Gud, du trädgårdsmästare.

Tack för att samhörighet med Kristus

kan uttryckas genom ett träd;

genom rötterna som hämtar näring på djupet;

genom stammen som håller samman och bär upp;

genom rik frukt med olika smak och doft.

Vi ber för den nya kyrkan.

Låt din heliga Andes växtkraft flöda ur djupet.

Låt din sol ge färg och smak

för alla som hungrar och behöver föda,

både för kropp och själ.

Amen.

 

 

 

Andlighet i vardagen

I förra veckan gjorde jag mitt första besök på Bjärka-Säby, slottet som på förunderliga vägar blev Sionförsamlingens i Linköpings, för mer än 30 år sedan. Peter Halldorff berättade den spännande historien med rötter flera hundra år bakåt i tiden. Historien är lika fascinerande som nuets kommunitetsliv och den längtan den möter hos många människor. Flera relativt unga människor väljer att leva på slottet i ett år eller mer. Några har planer på ett mer livslångt engagemang.

Jag blir fascinerad och tacksam till dessa som ägnar så mycket tid åt bön och reflektion. Ändå drar det mig inte riktigt in i sammanhanget. Jag kan inte låta bli att tänka att det ändå är en rätt exklusiv sysselsättning – under en kortare tid för fler – under många år för några få.

Tänker på de människor jag möter på tunnelbanan, hemma i kedjehusområdet. Hur blir Jesus synlig för dem? Tror att vägen till Bjärka-Säby skulle vara lång.

Så hamnar Svensk kyrkotidning på mitt köksbord. Den här gången har ledaren rubriken Den exotiska andligheten. Ledaren är en reaktion på och kritik av en serie tv-program med rubriken Från Sverige till himlen. Poängen är att programmen hela tiden väljer att skildra andlighet i väldigt ovanlig, eller möjligen extrem, form. Ledarskribenten menar att det förstärker synen på andlighet och religion som något udda. Något som inte kan nås av människor som lever något slags vanligt svensson-liv.  Varför måste andlighet i Sverige år 2011 vara något exotiskt och irrationellt? Frågar han.

Igen – jag uppskattar Bjärka-Säby men jag är trots allt mer utmanad av hur tro och andlighet formeras i vardagslivets slit, glädje, sorg, hämtning av barn, stress på jobbet. Jag tror ju att Gud är ytterst närvarande också där – i vanligheten, eller?

Kyrka här och nu?

I veckan som gick möttes 28 medlemskyrkor till årsmöte med Sveriges Kristna Råd i Linköping. Under tiden blev SKR en medlem större. S:t Sellassie etiopiska ortodoxa kyrka välkomnades och blev den 29:e medlemskyrkan. Internationellt lär det vara rätt unikt med alla dessa kyrkor i ett nationellt råd. Ortodoxa kyrkor, den katolska, lutherska kyrkor (ja – det finns fler än Svenska kyrkan) och de gamla svenska frikyrkorna.

Det är en fascinerande mötesplats där nya erfarenheter görs, samtal förs och upplevelser görs. Kanske inte alltid så lätt att tycka lika men två viktiga uttalanden har haft stor betydelse på senare år: påskuppropet till stöd för flyktingar och nu senast påskupprop kring socialförsäkringarna.

SKR fortsätter också att jobba med hur vi på ett bättre sätt kommer till tals med media och politiker. Den här gången stod Dan Svanell för inledningen. Han har erfarenhet från både media och politik. Är ordförande i Immanuelskyrkan i Stockholm och presschef för socialdemokraternas nye partiledare Håkan Julholt.

Ju mer jag tänker på hur vi jobbat med frågan  – ju mer undrar jag om vår upplevda oförmåga att kommunicera med och i vårt samhälle handlar om identitetsförvirring. Vet vi vilka vi är i dagens samhälle? Ja, vi är kyrkor. Olika dessutom. Men har vi tillräckligt funderat över vilka vi är just nu, just här i vårt sammanhang. Det går inte att kommunicera i ett vakuum. Hur mycket rötter vi har i fornkyrkan så hjälper det inte om vi inte förmår veta vilka vi är också nu. Och hittar språk för det?

Är vi del av samhället? Är vi exklusiva, unika som rörelser? Hur möter vi Jesus nu?  Här? Vad är det att vara människa i Sverige, i världen, i Blomstermåla och Västerås just nu? Och vad är det att vara kyrka? Undrar om vi, som är kyrkan i Sverige, borrat tillräckligt i detta…

 

Alma och Maria

Jag har haft förmånen att tillbringa nästan en vecka i Armeniens huvudstad Jerevan. Den här tiden på året påminns alla armenier om de förföljser och folkmord som ägde rum före första världskriget och kulminerade 1915-16. I år anordnades en konferens om hur personer från Skandinavien reagerade på det som hände. Mest känd är Fritiof Nansen men lika kända är de missionärer, kvinnor, från Danmark, Norge och Sverige som arbetade i området och som kämpade för att rädda liv, för att stödja föräldralösa barn och för att öppna världens ögon för det som hände.

I samband med konferensen anordnades en minneshögtid då två av dessa kvinnor hedrades med att få sina namn, och lite jord från deras gravar i Danmark och Sverige, inmurade i den minnesvägg där många betydande personer fått sina namn. Lägg namnen Maria Jakobsen och Alma Johansson på minnet. ”Alma var lika stor som Wallenberg”, sa en av svenskarmenierna jag träffade, ”men nästan ingen i Sverige vet vem hon var”.

En armenisk ärkebiskop höll i en del av minnesseremonin och jag var med och representerade kyrkorna i Sverige. Delar här min tacksägelsebön med er.

I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn.

Gud, tack för din skapelse och att vi får vara en del av den. Idag tackar vi dig särskilt för Alma Johansson och Maria Jakobsen, med ett särskilt uppdrag för det armeniska folket. Tack för deras mod att stanna och se med sina ögon, det orättfärdiga som drabbade människor i Moush och på andra ställen.  Tack för deras villighet att lyssna. för att förstå. Tack för deras berättelser och sätt att vara vittne. Tack för deras styrka att inte bara se, lyssna och tala utan också handla för att rädda liv.

Jesus Kristus, du som förlorade ditt liv, för att ge liv.  Vi tackar dig för människor som väljer att handla för andras räddning. Låt oss inspireras av människor som Maria och Alma, så att vi ser det mänskliga i varje människa. Särskilt ber vi för de barn som far illa . Låt oss inte glömma dina ord: den som tar emot ett barn i mitt namn – han tar emot mig.

Heliga Ande, du livets källa. Du som låter tid och rum smälta samman och gör historien levande. Låt Almas och Marias minnen leva länge och bli en påminnelse, i Skandinavien, i Armenien och över din värld, en påminnelse om att aldrig glömma det folkmord som drabbade armeniska systrar och bröder, en påminnelse i kampen för mänskliga rättigheter över hela världen. Låt din frid vila över Alma Johanssons och Maria Jakobssons minne.

Amen