Arkiv - kyrka / samhälle RSS Feed

Avstämningspunkt

Vid varje fasväxling i livet blir det naturligt att stämma av. Övergången mellan semester och höststart behöver ju inte vara sådär dramatisk men på något sätt blir det ändå anledning att summera det som just varit.
Efter den här sommarledigheten är det två ord som kan sammanfatta mina reflektioner: sårbarhet och tacksamhet.
Sårbarheten gör sig påmind både på det privata planet men också i vårt samhälles gemensamma medvetenhet. Bomb i Oslo och välplanerade avrättningar av unga engagerade människor på Utoya belyser det sköra livet alldeles särskilt. Det var som om närheten till drabbade i grannlandet, med namn och ansikten, också gjorde att svältens offer i Östafrika klev närmre mitt liv. Familjen i Somalia är också människor med namn, med ansikten, med kärlek och vänskap, med engagemang. Sårbarhet – en tunn hinna mellan liv och död.
Tacksamheten är också här. På något sätt blir det ännu viktigare att ta vara på de små tingens närvaro i livet när sårbarheten kommer nära. Tänk att få tid att umgås lite mer med familj och vänner, tid att lyssna på skogen och vila blicken på sjön vid sommarstället, minst 20 kg kantareller, berättelser.
Tacksamhet känner jag också inför att få leva med en tro på en Gud som gör sig sårbar, som blir människa. Flera gånger i evangelierna återkommer orden ”Var inte rädd”. Det finns sund rädsla. Och så finns det en rädsla som förkrymper och kan få oss att se människor som ting, som motståndare och anledning till hat. Är det in i sådan rädsla som Jesus och änglarna talar i evangelierna?
Var inte rädd! Det finns en kärleksfull närvaro som bär världen! Det är min övertygelse, min tro. Jesus gör den tydlig, i sitt sätt att vara människa, i sitt sätt att vara Gud. Sårbar och tacksam. Känns bra att starta en ny termin. Faktiskt.

Kyrka här och nu?

I veckan som gick möttes 28 medlemskyrkor till årsmöte med Sveriges Kristna Råd i Linköping. Under tiden blev SKR en medlem större. S:t Sellassie etiopiska ortodoxa kyrka välkomnades och blev den 29:e medlemskyrkan. Internationellt lär det vara rätt unikt med alla dessa kyrkor i ett nationellt råd. Ortodoxa kyrkor, den katolska, lutherska kyrkor (ja – det finns fler än Svenska kyrkan) och de gamla svenska frikyrkorna.

Det är en fascinerande mötesplats där nya erfarenheter görs, samtal förs och upplevelser görs. Kanske inte alltid så lätt att tycka lika men två viktiga uttalanden har haft stor betydelse på senare år: påskuppropet till stöd för flyktingar och nu senast påskupprop kring socialförsäkringarna.

SKR fortsätter också att jobba med hur vi på ett bättre sätt kommer till tals med media och politiker. Den här gången stod Dan Svanell för inledningen. Han har erfarenhet från både media och politik. Är ordförande i Immanuelskyrkan i Stockholm och presschef för socialdemokraternas nye partiledare Håkan Julholt.

Ju mer jag tänker på hur vi jobbat med frågan  – ju mer undrar jag om vår upplevda oförmåga att kommunicera med och i vårt samhälle handlar om identitetsförvirring. Vet vi vilka vi är i dagens samhälle? Ja, vi är kyrkor. Olika dessutom. Men har vi tillräckligt funderat över vilka vi är just nu, just här i vårt sammanhang. Det går inte att kommunicera i ett vakuum. Hur mycket rötter vi har i fornkyrkan så hjälper det inte om vi inte förmår veta vilka vi är också nu. Och hittar språk för det?

Är vi del av samhället? Är vi exklusiva, unika som rörelser? Hur möter vi Jesus nu?  Här? Vad är det att vara människa i Sverige, i världen, i Blomstermåla och Västerås just nu? Och vad är det att vara kyrka? Undrar om vi, som är kyrkan i Sverige, borrat tillräckligt i detta…

 

Alma och Maria

Jag har haft förmånen att tillbringa nästan en vecka i Armeniens huvudstad Jerevan. Den här tiden på året påminns alla armenier om de förföljser och folkmord som ägde rum före första världskriget och kulminerade 1915-16. I år anordnades en konferens om hur personer från Skandinavien reagerade på det som hände. Mest känd är Fritiof Nansen men lika kända är de missionärer, kvinnor, från Danmark, Norge och Sverige som arbetade i området och som kämpade för att rädda liv, för att stödja föräldralösa barn och för att öppna världens ögon för det som hände.

I samband med konferensen anordnades en minneshögtid då två av dessa kvinnor hedrades med att få sina namn, och lite jord från deras gravar i Danmark och Sverige, inmurade i den minnesvägg där många betydande personer fått sina namn. Lägg namnen Maria Jakobsen och Alma Johansson på minnet. ”Alma var lika stor som Wallenberg”, sa en av svenskarmenierna jag träffade, ”men nästan ingen i Sverige vet vem hon var”.

En armenisk ärkebiskop höll i en del av minnesseremonin och jag var med och representerade kyrkorna i Sverige. Delar här min tacksägelsebön med er.

I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn.

Gud, tack för din skapelse och att vi får vara en del av den. Idag tackar vi dig särskilt för Alma Johansson och Maria Jakobsen, med ett särskilt uppdrag för det armeniska folket. Tack för deras mod att stanna och se med sina ögon, det orättfärdiga som drabbade människor i Moush och på andra ställen.  Tack för deras villighet att lyssna. för att förstå. Tack för deras berättelser och sätt att vara vittne. Tack för deras styrka att inte bara se, lyssna och tala utan också handla för att rädda liv.

Jesus Kristus, du som förlorade ditt liv, för att ge liv.  Vi tackar dig för människor som väljer att handla för andras räddning. Låt oss inspireras av människor som Maria och Alma, så att vi ser det mänskliga i varje människa. Särskilt ber vi för de barn som far illa . Låt oss inte glömma dina ord: den som tar emot ett barn i mitt namn – han tar emot mig.

Heliga Ande, du livets källa. Du som låter tid och rum smälta samman och gör historien levande. Låt Almas och Marias minnen leva länge och bli en påminnelse, i Skandinavien, i Armenien och över din värld, en påminnelse om att aldrig glömma det folkmord som drabbade armeniska systrar och bröder, en påminnelse i kampen för mänskliga rättigheter över hela världen. Låt din frid vila över Alma Johanssons och Maria Jakobssons minne.

Amen

 

 

Fest och allvar

Jag har alltid tänkt mig att palmsöndagen är en riktigt festlig dag. Ser rätt lätt framför mig palmbladen, mantlarna, Jesus på åsnan. Fantasin går igång. Jag har lätt att hitta glädjen i detta.

Men så ligger undertonen där, allvaret, hotet. Jag ställs inför frågorna – var det samma folkmassa som ropade Hosianna som sen några dagar senare skrek Korsfäst, korsfäst!?

Opinioner svänger. Det går att få människor att svänga hit och dit i sitt tyckande. Vi är inte undantag, vi som lever 2011. Glädjeyra över en diktators fall – men vad blir det sen? Glädjen över att överleva en tsunami – men vad kommer sen? Glädjen över att synas i tv – men hur hantera tomheten sen?

I kristen tro hör palmsöndagens fest ihop med korsfästelsen men också med uppståndelsen.  Jesus är närvarande i allt! Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är Jesu sista hälsning i Matteusevangeliet. Det betyder närvaro i fest, i lidande och sorg men också över alla gränser av tid och rum. Uppståndelsen gör det möjligt att tro på kärlekens under – trots allt! Vare sig segerrop eller hatrop har hela sanningen. Det finns ett starkare liv som Jesus berättar om, som bär genom allt.

Det är berättelsen om Jesu död och uppståndelse som ger grund för Mission i Sverige. Idag är det bön och offerdag för vårt gemensamma arbete att på olika sätt göra Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, känd. Genom det hoppas vi att fler kan hitta sin egen relation till Jesus, som visar Guds tillvända ansikte.

 

Motala Kristna Kulturcenter

I helgen besökte jag Motala missionsförsamling. De hade förlagt sin insamling till Mission i Sverige i god tid, dvs en vecka tidigare. Nu på söndag firar de något väldigt lokalt: Motala Kristna Kulturcenter fyller fem år.
Det här är ett gott exempel på hur Mission i Sverige tar sig lokalt uttryck. Som på många håll börjar det med en eldsjäl, i det här fallet Lena Lundin, som får med sig fler i en vision. Idag är många människor i staden involverade. Just nu är det dags att samla ihop stadens folk för påskspel 2012 i Folkets Hus: The Triumph.
I mindre skala samlas olika grupper i olika åldrar till kreativa mötesplatser – allt utifrån egna behov. Det församlingen vill erbjuda är ”en positiv och kreativ växtmiljö på kristen grund”.
På stationen på väg hemåt kom Lena och jag att tala om Kajsa Warg-teologin – man tager vad man haver. Eller sagt på annat sätt – det gäller att ha ögonen öppna för de möjligheter som finns lokalt. Då går det att hitta sin mission i sitt sammanhang. Då blir det Mission i Sverige.

Bidragskrävande?

Det finns en liten myndighet som heter Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST. Den har till uppgift att fördela statsbidrag till trossamfunden. Regeringen utser ledamöterna som har mycket tydliga regler och kriterier att följa. Hela tiden jobbar kansliet med att SST ska fungera allt bättre. Jag är en av ledamöterna i Nämnden.

I en spalt i Dagens nyheter häromdagen (7 april) kritiserade Dilsa Demirbag-Sten civilminister Stefan Attefall och uttalanden om trossamfundens bidrag. Hon hävdar att trossamfunden inte följer värdegrunden, att de agerar diskriminerande. Dessutom: ”Trossamfunden kräver i tid och otid statligt stöd för sin verksamhet. De vill gärna också vara med och peta i lagar och diktera villkor för vetenskapen.”

Kräva i tid och otid är väl för mycket sagt. Bidragen har inte höjts på mer än 10 år, kanske 15. Peta i lagar och diktera villkor – nja, inte mer än andra. Trossamfundens folk är också människor och samhällsmedborgare, troende, med rättigheter och skyldigheter som alla andra. Troende tycker inte alltid lika men vill som andra vara med och påverka och bidra till ett bättre samhälle.

Missionskyrkan är en del av den stora folkrörelse som byggde demokratin i vårt land. Här finns mängder med engagerade människor som genom åren gjort stora sociala insatser där samhället inte hunnit med. Barn och ungdomsverksamheten låg långt före skolan med en pedagogisk som sen skolan tog in. Mötesplatser över generationsgränser och etniska gränser skapas.

Bidrag förresten. För Missionskyrkans del handlar det om ca 6 miljoner/ år grundat på 109.000 betjänade. (Jämför med Sverige Demokraterna, som får drygt 25 miljoner i partistöd med knappt 6.000 medlemmar.) Bidragen har inte blivit större på länge. De är inte avgörande för varje församling i Missionskyrkan. De flesta står helt klart på egna ben. Men för många små sammanhang kan det göra stor skillnad. Det kan betyda gemenskap i avfolkningsbygd eller samlingspunkt i en förort.  Det ger också möjlighet att pröva nya vägar som kan vara svårt att få gåvor till initialt.

Nej, Dilsa. Trossamfunden ställer inte upp på att beskrivas som bidragskrävande organisationer. Det allra mesta klarar de alldeles själva. Men att det skulle vara meningslöst för ett samhälle med troende människors engagemang tror jag skulle bli svårt att bevisa.

 

 

Gästblogg – Jag satt i fängelse och ni besökte mig…

Susanne Rodmar

Susanne Rodmar är fängelsepastor och jobbar med NAV, Nämnden för andlig vård

När gjorde du det senast? För de flesta har det nog aldrig hänt, men vi är några som gör det varje vecka eller ett par gånger i månaden. Jag gör det som fängelsepastor, med mina kollegor som är präster, diakoner och imamer, men det är inte bara vi, det finns också besöksgrupper. I besöksgruppen är människor engagerade ideellt och besöker anstalter och häkten för att möta intagna. ”Tänk att ni finns, som kommer hit på er fritid, utan att få betalt, för att träffa oss!” Det är en kommentar man kan få höra som medlem i en besöksgrupp. De intagna förundras över och uppskattar väldigt mycket att dessa människor finns.

Att besöksgruppen kommer vecka ut och vecka in är ett tydligt vittnesbörd om att vi som kristna och som kyrkor vill möta människor överallt och försöka förmedla att Guds kärlek omfattar oss alla. Det finns få platser där vi som kyrka möter en sådan respekt och uppskattning som på fängelset. De människor som sitter i fängelse är vana vid att andra tycker de är värdelösa och inte något att satsa på – då får vi som kristna visa att Gud, och vi, tror något annat. Vi tror att alla människor är värda att satsa på och kan förändras. Alla kan inte besöka fängelser, men för några så är det uppgiften och gåvan.

Alla kan vi vara med och dela ansvaret för det här och många andra saker vi tillsammans vill göra – till exempel genom bön och att dela med mig av mina pengar. Alla kan vi få möta dessa människor om/när de dyker upp i din eller min kyrka – vad möter de då?

Gästblogg – Kyrka och samhälle

Inga Johansson är pastor och handläggare för Kyrka och Samhälle på Missionskyrkan.

Kul att få gästblogga!
Nu har jag jobbat i sju månader på Missionskyrkans nationella enhet och jag känner att nu trivs jag verkligen! Jag har förmånen att få jobba med det område som vi kallar Kyrka och Samhälle. För varje dag som går förstår jag mer och mer att detta är ett stort och angeläget område för oss som kyrka. Hur kan vi vara en kyrka som gör skillnad, inte bara för oss i kyrkan, utan också göra skillnad i samhället, finnas med och påverka och förändra? Det handlar om kärlekens tjänst, diakoni, att ge utryck för Guds kärlek så att människor kan återupprättas och få leva med mänskligt värde .

Ellen och Muhammed i Nässjö

Mars månad har varit en resemånad för mig. Jag har fått möjlighet att besöka flera olika platser i landet och träffat många härliga engagerade människor som vill göra skillnad. Jag blir glad i själen bara jag tänker på hur många vi är i församlingar och nätverk som ger av tid, kunskap och kraft för att förändra och göra skillnad. I Nässjö missionskyrka var det ett myller av liv på kyrktorget. Det var tid för läxläsning. Barn med olika nationaliteter fick hjälp med matte, svenska, samhällkunskap, engelska och andra ämnen. Ideella ledare, unga och äldre, en del pensionerade lärare, möter barnen en kväll varje vecka. Jag satte mig hos Mohammed och Ellen. Det märktes att Mohammed gillade sin ledare Ellen. Mohammed försökte skriva på svenska… inte så enkelt men med hjälp gick det riktigt bra.

Träff om Kyrka - arbetsliv i Göteborg

I Göteborg mötte jag ett 20-tal medarbetare, präster, diakoner, pastorer och företagsledare. Vi samtalade om värderingar, människors värdighet, medmänsklighet och makt i arbetslivet. Magnus Sundemo , fackordförande på Volvo och också ordförande i Betlehemskyrkan i Göteborg talade om den inre kompassen, om att låta inre värderingar styra förhållningsätt i arbetet. Det är fantastiskt vilket engagemang det finns både i kyrkan och i samhället för medmänsklighet och ett värdigt liv! Tillsammans kan vi verkligen göra skillnad, eller hur?

Inga Johansson
Pastor och handläggare
Kyrka och Samhälle

Samla in och samla ihop

Dags för insamling till nationella arbetet. Då aktiverar vi min blogg lite mer. Jag kommer att skriva lite oftare om vad det nationella arbetet innebär – och så kommer flera gästbloggare att bidra.

Mycket av det som görs nationellt handlar om att rusta församlingar och medarbetare för uppdrag i olika sammanhang. Det handlar om församlingars växt och fördjupning. En hel del sånt finns redan i bloggen sen tidigare. Nu gör vi en satsning igen. Det handlar om mission, om att vandra i Jesu fotspår och om människors möte med varandra och med Gud.

Förresten. Gå gärna in på evenemanget för insamlingen på Facebook och markera att du kommer delta. Varför inte också bjuda in dina vänner att delta – det är för en viktig sak!

Sida 2 av 2«12