Arkiv - Diakoni RSS Feed

Julhälsning från nationella enheten

När jag började den här bloggen var syftet bl a att tydliggöra vad som händer på den nationella enheten i Missionskyrkan. Jag kan rapportera att det är mycket – trots att alla de människor som just nu jobbar i den delen snart är på väg till något annat. (Bilder hittar du under fliken kontakt här på hemsidan. )

 

Här är vi – låt oss spegla allt det goda (bara en bråkdel här förstås) som händer när vi arbetar tillsammans.

 

Berit, blåsmusikkonsulent som leder Sveriges absolut bästa ungdomsbrassband.

Bertil, vik körkonsulent som samtidigt stöttar som erfaren tidigare ”personalare”.

Brita, evangelist och skribent med särskild gåva för orden och livet mitt i människors frågor.

Carl-Olov, nestor bland riksevangelisterna med fokus på människors möte med Jesus.

Elisabeth, ihärdig och varm utvecklingsstrateg som ställer de angelägna frågorna.

Els-Marie, utvecklingsstrateg med internationell touch och lärande i fokus.

Gunnel, tjänstledig evangelist som styrt kosan till Kanarieöarna.

Göran, församlingsplanterare som idogt kämpar med att fler församlingar ska komma till.

Göran, evangelist och entreprenör som hittat ett särskilt sätt att jobba österut.

Hanna, driven kör- och lovsångsledare med engagemang för alla åldrars musik.

Inga, ansvarig för kyrka och samhälle och engagerat driv för frågor som arbetsliv, trafficking och mångfald.

Ingrid, navet i nationella enheten som löser det mesta av administrativa behov.

Jan, pastorn som blev sångförfattare och som inspirerar andra till kreativitet.

Liselotte, evangelist med särskilt ansvar för andlig vägledning och fördjupning.

Marie, diakonisekreterare, med fokus på diakonkandidater och diakoni i bred mening.

Lena, körkonsulent med stort engagemang för musik som trons språk och körsångens sociala sida.

Peter, församlingsplanterare liksom bärare av en volontäridé som väntar att ta fart.

Pär, evangelist som särskilt brinner för unga människors utbildning genom Våga tro i Karlskoga.

Roland, som outtröttligt påminner om människosyn och håller i Missionskyrkans förbönskalender.

Sofia, tjänstledig utvecklingsstrateg med försoning som ärende.

Tomas, idrottspastor som mest jobbar internationellt och med Gemensam framtid just nu.

Ulla Marie, nationell missionssekreterare med hopp om att allt detta ska stödja församlingarna i uppdrag och utvecklingsarbete.

 

En bild av den bredd av arbete som görs i Missionskyrkan.

 

Men framför allt en hyllning till den Gud som kallar oss, till Jesus – som i det lilla barnet visar på hur Gud verkar i sårbarhet och styrka. Samtidigt en bön om att Guds goda Ande ska låta oss se ett nytt år med nya möjligheter och en ny kyrka – trygg i sin kallelse att bära Guds kärlek i världen.

 

En välsignelserik jul tillönskas du.

 

 

Stora tillgångar i blivande diakoner och pastorer

Så var det dags igen – dagar för blivande diakoner och pastorer. Det känns alltid speciellt att möta människor som satsar på denna kallelse till tjänst i vår kyrka. Det här är sista året som vi ordnar dagar för dem som ska ordineras i Missionskyrkan. Lite sorgligt kanske men mest spännande.

Just nu har vi besök av Margareta Smedberg Andersson och Tomas Dahl. Margareta är personalchef i Missionskyrkan. Tomas är ordförande för Vision Ekumeniska, det fack som de flesta går med i. Det handlar om anställningar, vem som är arbetsgivare, löner, avtal, att hitta ett gott sätt att jobba i församling helt enkelt. Lite tekniskt är det förstås och måste så vara.

Vi började med en andakt om kallelse. Ikväll blir det nattvardsandakt och förbön och imorgon möter vi en ungdomsdiakon och en ungdomspastor som varit igång några år.

Mycket delande blir det. Och äntligen möts diakoner och pastorer. Det händer inte så ofta under utbildningstiden. Själv har jag enormt positiva erfarenheter av att jobba tillsammans. Önskar jag kan förmedla det till dem: att se varandra som tillgångar.

Existentiella poliser

För en vecka sedan gick turen till Malmö. Det var dags för styrgruppen för det ekumeniska kyrka-polis arbetet. Just nu pågår en kritisk granskning av polisens arbete i Dagens Nyheter. Det är bra. Våra makt- och myndighetsutövare måste granskas.

En uppgift som kyrkan och polisen hjälps åt med är överlämning av dödsbud. Vi har också gemensamma kurser kring hur det ska gå till. När styrgruppen kyrka-polis möts så sker det i en mycket ömsesidig förståelse av att i såna sammanhang är vi bra tillsammans. Vi samtalar också om områden där vi inte alltid har samma syn eller olika uppgifter, som när det gäller avvisning av flyktingar.

Det finns också annat som de poliser jag möter i styrgruppen uttrycker ömsesidig respekt för. Kyrkan har erfarenhet av människors stora frågor. Kyrkan har också ibland mer kunskap om andra religioner än andra. I flera av våra sjukhuskyrkor är det diakoner, pastorer, präster – som kan förmedla kontakten till andra religioners företrädare när människor drabbas. Då vill man vid sin sida ha någon som tror som jag.

Livet är oväntat och orättvist. Ungdomar mejas ner på ett läger på en ö. En kriminalvårdare är chanslös när en annan människa löper amok. På en högskola i vårt land sker flera mord. Där har universitetskyrkan vunnit det djupaste förtroende. Det behövs strukturer och gedigna erfarenheter för att hantera de svåra livssituationer som kan möta. När vi som kyrka finns med på ett tydligt sätt i olika samhällsområden, som häkten och fängelser, som på högskola och universitet, så tjänar vi Gud, ibland i lyssnande, ibland med ord, ofta med handling. Vi bidrar till ett gott samhälle också.

Jag drömmer om en kyrka där det vore självklart att varje anställd församlingsarbetare får använda en del av sin tid för arbete i samhället. Visst är det varje kristens uppdrag att finnas och leva sin tro varhelst vi finns i vår vardag. Men det finns en extra dimension när en diakon, pastor, ungdomsledare, musiker etc sänds av sin gemenskap att tjäna Gud och medmänniskan på en särskild plats, i ett särskilt sammanhang. Bygger vi detta bra – då blir vi resurser för många. Jag tror att Jesus kan bli tydlig så utan så många ord. Det är en god mission i vårt samhälle.

Dödsorsak: kvinna

Hemkommen efter bl a ett besök på bokmässan i Göteborg. Flera starka intryck – starkast var nog seminariet om: Cause of death: woman.

 

Visste du att våld i nära relationer och våldtäkter dödar och skadar fler kvinnor i åldern 15-44 år än krig, malaria och trafikolyckor tillsammans. Uppgiften kommer från Världsbanken. Det känns oerhört och rubriken Dödsorsak: kvinna känns ytterst relevant samtidigt som det är helt absurt att det ska vara så.

 

Tur att det finns människor som engagerar sig. Tre journalister: Karin Alfredsson, Kerstin Weigl och Linda Forsell (bild) dokumenterar våldet och reser runt i 10 olika länder i värden. Det var förstås förfärliga bilder vi fick se – men också hoppfulla. Vem trodde t ex att Sverige var världsbäst på området? Vi börjar väl lära oss nu att det finns andra som kan mer. I deras arbete sticker Spanien ut. De har tydlig lagstiftning sedan 2005 med särskilda domstolar som alltså har hög kompetens i frågorna. I Brasilien finns särskilda kvinnopolisstationer med kunskap.

 

Sen handlar det om modiga individer. I Pakistan finns en kirurg, en man, som gör stor skillnad. Han är en av de förändrare som kommer att presenteras när det här projektet sjösätts.

I Egypten omskars 9 av 10 flickor för kanske 10 år sedan. Lilla Padour dog. Hennes mamma tog upp kampen mot könsstympningen. Nu är det olagligt och idag omskärs ”bara” en 1 av 10.

 

Det här journalistiska projektet ska bli en hemsida tillgänglig i hela världen på flera språk. Dokumentation är viktigt men också hopp. Människor som gör skillnad i arbetet kallas förändrare. De lyfts fram för att visa att det går att göra livet bättre för kvinnor, barn och också förstås män. Vi behöver öppna ögonen för att förändring ska ske. Våldet måste stoppas.

 

Jag ser fram mot att följa arbetet vidare och de här tre modiga journalisterna. Läs mer på http://www.causeofdeathwoman.com/

 

Fem folkhögskolor i GF

Varför blir man folkhögskollärare? Det var en av frågorna på den årliga träffen för de folkhögskolor som Missionskyrkan och equmenia bjuder in till. I år var det inte bara de fyra missionskyrkliga skolorna som var på plats utan även Sjöviks folkhögskola med Betel i Bromma.

Ja, varför blir man folkhögskollärare? Frågan ställdes av Gustav Fridolin, folkhögskollärare på city filialen av Lidingö folkhögskola. Han väljer att fortfarande ha veckokontakt med en grupp elever, trots sitt späckade schema som språkrör för miljöpartiet.

Det som slår mig igen är hur motiverade dessa lärare och även annan folkhögskolepersonal är kring mötet med den enskilda människan. Svaret på frågan då? Varför bli folkhögskollärare? Ja, det handlar om mötet, om den unga människan som aldrig tidigare sett en lärare i ögonen, om språkundervisning för att få komma till sin rätt i ett nytt land, om att hitta nya vägar i livet, om upprättelse efter en i övrigt svår skoltid, om kreativitet och musikalitet. Ja, listan kan bli mycket längre.

Kyrkan Gemensam framtid var också representerad genom Lasse Svensson. Den nya kyrkan får fem fantastiska resurser i dessa folkhögskolor, alla med sina tydliga profiler. Ur kyrkans perspektiv sker här både bildnings- och utbildningsinsatser av rang. Men också ett tydligt diakonalt arbete. Folkhögskolorna har rätt att också vänta sig både respons och utmaningar av sin huvudman kyrkan. Vad behövs för insatser?

Tittar man lite på historien så är folkhögskolorna tätt knutna till väckelserörelser och folkrörelser. Myndiggörande är ett viktigt ord för det som hänt och händer i rörelser där människor tillåts växa och ta plats. Hur myndiggörs människor idag? Det sker inte bara på folkhögskolor. Men det är gott att det sker där. Hoppas att det blir ett signum för Gemensam Framtid.

Hundraåringens input

Så gick tiden väldigt snabbt här i juni. En fantastisk kyrkokonferens med bildandet av ny kyrka. Historiens vingslag.

 equmenia hade sin konferens samtidigt. Bilda ville uppmärksamma att SMU fyllt 100 år. Det blev på 101-årsdagen.

Till det tillfället hade jag ett inslag om SMU:s historia. Den historien återstår att skriva men när jag läst på i lite årsskrifter, böcker och artiklar tonade några viktiga teman fram. Det här skulle kunna vara SMU:s gåva både till equmenia och den nya kyrkan.

Delar här de teman som blev tydliga för mig och som blev till uppmaningar:

Håll samman hela livet!

-          Respekt för alla åldrar

-          Tro och samhälle

-          Kropp och själ

-          Lokalt och globalt

-          Equmenia – församling

Var öppen för olika arbetssätt / pedagogik!

-          Respekt för olikheter hos människor

-          Respekt för trons olika uttryckssätt

-          Gemenskap i centrum – Gud är gemenskap!

Låt barnen komma sa Jesus!

-          Se barnen (särskilt barn i utsatta situationer)

-          Fråga barnen. Jesus frågade: vad vill du att jag ska göra för dig?

-          Lyssna på barnen

-          Dela med barnen

Utveckla demokratin!

-          Den enskildes värde – så som Jesus mötte var och en

-          Empowerment betyder växt, så som Jesus fick människor att växa

-          Medvetenhet om andra människor – ta hand om din syster och bror – följ Jesus i det

-          Pröva och lär, equmenia eller en kyrka är aldrig färdig. Våga pröva, våga misslyckas. Förlåtelse är en del av att vara människa inför Gud och varandra.

-          Kyrkan behöver demokratin. equmenia behöver stötta kyrkan att utveckla formerna.

Vad tycker du är SMU:s, denna hundraårings, bidrag in i det nya?

Snart gäller det

På söndag är det dags för Bön och offerdag för mission i Sverige. Förra året ökade kollekterna med 60%! Det är sant, säger mina uppgiftslämnare som jobbar med insamling!  Ja, jag tror på mirakel. Visst kan vi göra det igen! Det är ju på Guds uppdrag som vi vill dela och ge och glädjas över att vi får höra samman. Det är också enormt viktigt att bön och delande går hand i hand. I bönen visar vi omsorgen om varandra, delar oron, delar glädjen. ”Att bedja är att bli en hundnos i världen” skrev poeten Birger Norman. Mission i Sverige, bön som känsligt scannar av sitt sammanhang, människors behov och längtan. Delande av resurser, både pengar och omtanke. Ja, på söndag gäller det. Bön och delande.

Motala Kristna Kulturcenter

I helgen besökte jag Motala missionsförsamling. De hade förlagt sin insamling till Mission i Sverige i god tid, dvs en vecka tidigare. Nu på söndag firar de något väldigt lokalt: Motala Kristna Kulturcenter fyller fem år.
Det här är ett gott exempel på hur Mission i Sverige tar sig lokalt uttryck. Som på många håll börjar det med en eldsjäl, i det här fallet Lena Lundin, som får med sig fler i en vision. Idag är många människor i staden involverade. Just nu är det dags att samla ihop stadens folk för påskspel 2012 i Folkets Hus: The Triumph.
I mindre skala samlas olika grupper i olika åldrar till kreativa mötesplatser – allt utifrån egna behov. Det församlingen vill erbjuda är ”en positiv och kreativ växtmiljö på kristen grund”.
På stationen på väg hemåt kom Lena och jag att tala om Kajsa Warg-teologin – man tager vad man haver. Eller sagt på annat sätt – det gäller att ha ögonen öppna för de möjligheter som finns lokalt. Då går det att hitta sin mission i sitt sammanhang. Då blir det Mission i Sverige.

Gästblogg – Jag satt i fängelse och ni besökte mig…

Susanne Rodmar

Susanne Rodmar är fängelsepastor och jobbar med NAV, Nämnden för andlig vård

När gjorde du det senast? För de flesta har det nog aldrig hänt, men vi är några som gör det varje vecka eller ett par gånger i månaden. Jag gör det som fängelsepastor, med mina kollegor som är präster, diakoner och imamer, men det är inte bara vi, det finns också besöksgrupper. I besöksgruppen är människor engagerade ideellt och besöker anstalter och häkten för att möta intagna. ”Tänk att ni finns, som kommer hit på er fritid, utan att få betalt, för att träffa oss!” Det är en kommentar man kan få höra som medlem i en besöksgrupp. De intagna förundras över och uppskattar väldigt mycket att dessa människor finns.

Att besöksgruppen kommer vecka ut och vecka in är ett tydligt vittnesbörd om att vi som kristna och som kyrkor vill möta människor överallt och försöka förmedla att Guds kärlek omfattar oss alla. Det finns få platser där vi som kyrka möter en sådan respekt och uppskattning som på fängelset. De människor som sitter i fängelse är vana vid att andra tycker de är värdelösa och inte något att satsa på – då får vi som kristna visa att Gud, och vi, tror något annat. Vi tror att alla människor är värda att satsa på och kan förändras. Alla kan inte besöka fängelser, men för några så är det uppgiften och gåvan.

Alla kan vi vara med och dela ansvaret för det här och många andra saker vi tillsammans vill göra – till exempel genom bön och att dela med mig av mina pengar. Alla kan vi få möta dessa människor om/när de dyker upp i din eller min kyrka – vad möter de då?