Nu tänder vi ljus

Det har blivit mörkare. Sommartid blev vintertid för några dagar sedan. Vi behöver tända ljus.

Det är också allhelgonatid. Många, många ljus kommer att tändas på kyrkogårdar och gravplatser nu till helgen. Att tända ljus blir ett sätt att knyta ihop en fysisk handling med något som är svårt att sätta ord på.

 

Hur sätter man ord på längtan, på hopp, på sorg, på uppståndelse och liv bortom grav? Jag brukar tänka att alla de där ljusen som lyser är en ordlös bön till den Gud som skapar varje människa, som älskar varje människa och hela sin jord och som möter bortom orden. Sen vet jag att alla som tänt ljus inte tänker så. Men något är det med ljusen som förenar – inte bara oss som lever nu utan också de som lämnat.

 

Trösterikt att få hoppas på något slags återseende. Men också för den som inte tror så kan minnet bli en tröst.

 

Är döden definitiv? Poeten Anna Greta Wide skrev Det är något med döden som inte är helt övertygande.

 

Så är det med ljuset. Vi kan tända det, vi kan se det men vi kan inte fånga in lågan i handen, inte levande. Lågan berättar om något bortom det vi förfogar över. Vi förfogar inte heller över döden – den är inte heller helt övertygande. Det var någon som lurade döden och uppstod.