11 september

Det är morgon den 11 september. Morgontidningen visar bilder på tvillingtornen i World Trade Center, New York, för tio år sedan. Tidig bilfärd till dotterns träningspass och radion börjar temadagen om en av dessa händelser som förändrat världen. Andra datum har handlat om att riva murar och världen har andats hopp och lättare luft. Den 11 september andas inte hopp. Den andas död och förtvivlan, motsättningar och krigsrop. En slutnare och mer kontrollerad värld. Många minns var de var, vad de gjorde, då för tio år sedan. Då satt jag också i bilen, på väg att hämta barn på dagis.

22 juli

Ett annat datum med utgångspunkt 2011. Dödande och förtvivlan i Oslo och på Utoya. För det lilla landet Norge minst lika stort som 11 september för USA. För mig hör dessa båda datum samman. Det handlar om att bygga en världsbild där andra människor görs till ting, till ondska, till något som är dödsmärkt, något som ska utrotas.

Det sägs att vi i Sverige är tråkiga, lagom, ”brunsåsiga”. Efter den här sommaren börjar jag tycka att lagom, politiskt korrekt, odogmatisk, icke-radikal är riktigt befriande ord. Den där skalan som dras till ytterligheter, oavsett vänster eller höger, oavsett religion eller politisk åskådning är omänsklig och farlig. Jag har nog varit mer tolerant förut. Den toleransen börjar minska i mitt liv, tror jag idag, för de här självpåtagna ytterligheterna.

Jesus var radikal. Jesus var inte lagom. Jesus var inte politiskt korrekt. Han ställde till det i sin tid. Men det kombinerades med verklig befrielse. Han dödade inte för sin egen befrielse. Han sände inte ned eld över dem som hade en annan åsikt. Han mötte människor. Diskuterade. Upprättade. Ifrågasatte. Frågade vad du behövde. Tog i så tempelborden flög. Talade ord av tröst och närhet. Han såg dem han mötte, gjorde dem inte till ting. Den radikaliteten skulle jag vilja ha i mitt liv. Annars får det vara.