Avstämningspunkt

Vid varje fasväxling i livet blir det naturligt att stämma av. Övergången mellan semester och höststart behöver ju inte vara sådär dramatisk men på något sätt blir det ändå anledning att summera det som just varit.
Efter den här sommarledigheten är det två ord som kan sammanfatta mina reflektioner: sårbarhet och tacksamhet.
Sårbarheten gör sig påmind både på det privata planet men också i vårt samhälles gemensamma medvetenhet. Bomb i Oslo och välplanerade avrättningar av unga engagerade människor på Utoya belyser det sköra livet alldeles särskilt. Det var som om närheten till drabbade i grannlandet, med namn och ansikten, också gjorde att svältens offer i Östafrika klev närmre mitt liv. Familjen i Somalia är också människor med namn, med ansikten, med kärlek och vänskap, med engagemang. Sårbarhet – en tunn hinna mellan liv och död.
Tacksamheten är också här. På något sätt blir det ännu viktigare att ta vara på de små tingens närvaro i livet när sårbarheten kommer nära. Tänk att få tid att umgås lite mer med familj och vänner, tid att lyssna på skogen och vila blicken på sjön vid sommarstället, minst 20 kg kantareller, berättelser.
Tacksamhet känner jag också inför att få leva med en tro på en Gud som gör sig sårbar, som blir människa. Flera gånger i evangelierna återkommer orden ”Var inte rädd”. Det finns sund rädsla. Och så finns det en rädsla som förkrymper och kan få oss att se människor som ting, som motståndare och anledning till hat. Är det in i sådan rädsla som Jesus och änglarna talar i evangelierna?
Var inte rädd! Det finns en kärleksfull närvaro som bär världen! Det är min övertygelse, min tro. Jesus gör den tydlig, i sitt sätt att vara människa, i sitt sätt att vara Gud. Sårbar och tacksam. Känns bra att starta en ny termin. Faktiskt.