Andlighet i vardagen

I förra veckan gjorde jag mitt första besök på Bjärka-Säby, slottet som på förunderliga vägar blev Sionförsamlingens i Linköpings, för mer än 30 år sedan. Peter Halldorff berättade den spännande historien med rötter flera hundra år bakåt i tiden. Historien är lika fascinerande som nuets kommunitetsliv och den längtan den möter hos många människor. Flera relativt unga människor väljer att leva på slottet i ett år eller mer. Några har planer på ett mer livslångt engagemang.

Jag blir fascinerad och tacksam till dessa som ägnar så mycket tid åt bön och reflektion. Ändå drar det mig inte riktigt in i sammanhanget. Jag kan inte låta bli att tänka att det ändå är en rätt exklusiv sysselsättning – under en kortare tid för fler – under många år för några få.

Tänker på de människor jag möter på tunnelbanan, hemma i kedjehusområdet. Hur blir Jesus synlig för dem? Tror att vägen till Bjärka-Säby skulle vara lång.

Så hamnar Svensk kyrkotidning på mitt köksbord. Den här gången har ledaren rubriken Den exotiska andligheten. Ledaren är en reaktion på och kritik av en serie tv-program med rubriken Från Sverige till himlen. Poängen är att programmen hela tiden väljer att skildra andlighet i väldigt ovanlig, eller möjligen extrem, form. Ledarskribenten menar att det förstärker synen på andlighet och religion som något udda. Något som inte kan nås av människor som lever något slags vanligt svensson-liv.  Varför måste andlighet i Sverige år 2011 vara något exotiskt och irrationellt? Frågar han.

Igen – jag uppskattar Bjärka-Säby men jag är trots allt mer utmanad av hur tro och andlighet formeras i vardagslivets slit, glädje, sorg, hämtning av barn, stress på jobbet. Jag tror ju att Gud är ytterst närvarande också där – i vanligheten, eller?

  • Lars E Sahlin

    Tack UllaMarie för dina goda tankar.