Gamla kunder stannar upp utanför fönstren och tittar in.  I vårt hus bommar Gummessons bok och musik nu igen efter mer än ett sekels verksamhet. En bokhandel med lång historia går i graven. Sorgligt.

Bokhandelns kända verksamhet vid Tegnérgatan sträcker sig tillbaka till 1939, men i deras arkiv – vars kända delar idag förvaras på Riksarkivet i Arninge (under namnet Missionsförbundets bokhandel, namnet Gummessons kom först senare) – finns handlingar som sträcker sig tillbaka till 1899.

I de äldsta räkenskaperna finns ingen adress, saker som skickats med post har bara adresserats till ”Svenska Missionsförbundets bokhandel” eller ”Missionsbokhandeln, Stockholm”.  Personalen på bokhandeln har sett hänvisningar till en tidig adress på Drottninggatan 94.  När jag i höstas ilade runt och letade efter information om bokhandeln till arkivbeskrivningen var det just Gummessons personal som bidrog med den saknade pusselbiten i form av adressen och ett foto de hittat. Vi här på arkivet kommer att sakna bokhandeln och de som jobbat där – tack för allt!

Laura Neill, arkivarie

”Blå huset” ser väldigt bråda dagar; flyttlasset härifrån går snart för de som kommer att jobba inom Gemensam Framtid. Var våra många hyllmeter kommer att finnas i framtiden vet vi ännu inte.

I ett så här gammalt hus där Svenska Missionskyrkans kansli huserat så länge att till och med själva byggnaden blivit ett eget begrepp finns väldigt mycket att hitta i arkivväg – gamla valv öppnas och töms och högar av handlingar dyker upp. Gissningsvis kommer fler intressanta saker att hittas på olika ställen framöver.

Arkivkaos med oordnade handlingar på vagn

Waldenström blickar ut över arkivet

Vi har fått en ny kollega som snart kommer att vikariera för mig och alltså arbeta med ordnande och förtecknande: Thérèse Steen heter hon, och är en alldeles nybakad arkivarie som håller på att avsluta sina studier.

Vår nya arkivarie

Vi jobbar tillsammans några veckor till, sedan får hon fria händer! Svenska Missionskyrkans arkiv önskar henne lycka till och hoppas att virrvarret inte verkar avskräckande.

Av de olika arkiv jag har jobbat på sedan jag blev färdig arkivarie är Svenska Missionskyrkans det mest svårsökta men också det intressantaste. Svårsökt är det bl.a. på grund av oordnade/oförtecknade eller felförtecknade äldre depositioner på Riksarkivet. Mängder av handlingar deponerades där under 1970-talet, vilket var en otrolig insats av den dåvarande arkivarien. Problemet är att de ofta är så svåra att hitta med de gamla förteckningarna (om de ens finns!) att Riksarkivets framtagare blir alldeles grönbleka varje gång de ska plocka fram något. Det försöker vi sakta men säkert rätta till – och det är just sånt som Thérèse kommer att jobba med.

Laura Neill, arkivarie

Riksarkivets nationella arkivdatabas (NAD) har uppgraderats och dessutom fått ny adress. Ni hittar den här: http://www.nad.riksarkivet.se/

Flyttstök är det fler som håller på med. Mer om det snart!

Igår var Maria Halmfors och Laura Neill från Svenska Missionskyrkans arkiv och personalchefen Margareta Smedberg Andersson på Grand Hotel för finalen i Årets arkiv 2012. Vinnare är Dokument- och arkivservice Ringhals AB – stort grattis! 

Vi är mycket glada att vi gick till final – bara det är ett stort erkännande för SMK:s arkiv och vårt arbete som arkivarier.

Ni kan läsa mer om Ringhals arkiv och utmärkelsen på DIK-förbundets hemsida.

Missionär Högberg i apoteket. Hilda Nordquist till vänster. Fotograf C G Mannerheim 1906, Kashgar.

”Till Svenska Missionsförbundet, Stockholm

Erkännande Edert  ärade af d. 6 maj beder jag att få frambära mitt bästa tack för den mig så älskvärt tillsända intressanta missionsboken öfver Ost Turkestan ”På obanade stigar”. Det är med odelat intresse jag läst den. De lyckade fotografierna o. lefvande skildringarna hafva i minnet återfört  mig till den glada tid då också jag hade förmånen att söka mig fram på Central Asiens stigar, stundom vägledd af välvillige sv enske missionärer. Jag har i tacksam hågkomst den gästfrihet o. älskvärdhet jag ständigt mötte å De svenska missionsstationerna, särskildt i Yarkend hos herrskapet Raquette. I förhoppning att få framförd till de Missionärer i Ost Turkestan, hvilka jag haft nöjet att träffa år 1906, en hjärtlig helsning o.  önskan om framgång i Deras vackra värf har jag äran teckna

med utmärkt hälsning

Mannerheim.

Helsingfors D. 13/VI 1920″

Fotografiet återfinns i Svenska Missionskyrkans bildarkiv, Östturkestanmissionens bilder.

Brevet finns i Svenska Missionskyrkans huvudarkivet, serie E1b, ankommande brev, vol.20, Riksarkivet.

Katarina Thurell

arkivarie

Denna gång publicerar arkivbloggen ett gästinlägg av Rune W Dahlén, som skriver:

Josef Wilhelm Håkanson föddes i Arvika den 25 mars 1862 och nu på söndag kan vi alltså fira hans 150-årsminne. Redan som 18-åring började han läsa på Missionsskolan i Kristinehamn. En kort period var han pastor innan han läste vidare och blev missionär i Kongo 1887.

På grund av sjukdom kom Håkanson hem efter ett par år, men han blev ändå missionen trogen. I hela 37 år var han lärare i bland annat kikongo på Missionsskolan. Han var medförfattare och redaktör till flera böcker, till exempel K E Lamans lärobok i Kongospråket, och 1931 besökte han Kongo i samband med missionens 50-årsjubileum. Håkanson var också en ivrig botanist och skrev en del artiklar i ämnet. År 1891 gifte han sig med Anna Maria Nilsson och de fick flera barn.

 Det värmländska kynnet hjälpte säkert Håkanson under den teologiskt ganska stormiga period då han var på Missionsskolan. Vid Missionsförbundets generalkonferens 1926 samlades ett stort antal ombud under ”Valhallanatten” för att diskutera bibelsyn. Framåt femtiden på morgonen avslutade Håkanson debatten i ett humoristiskt och avväpnande inlägg där han menade att ”det är icke gott att begripa, vad ingen människa kan förstå”. Om parterna inte koncentrerar sig på det centrala, nämligen Kristus kommer Missionsförbundet att klyvas gång på gång ända ”till världens ände”.

Intresserad av att forska vidare? JW Håkansons personarkiv finns på Riksarkivet, här är direktlänk till NAD:en.

Svenska Missionskyrkans arkiv är i final 2012 för Årets arkiv. Det är det främsta pris som delas ut till arkiv i Sverige. Övriga två finalister är Trafikverket och Dokument-och arkivservice, Ringhals AB.

Vilken uppmuntran särskilt just nu då vi är inne i den stora omorganisationen och fusionen till Gemensam framtid och har givetvis hög arbetsbelastning just nu denna vår. Motiveringen lyder:

”Missionskyrkans arkiv är ett folkrörelsearkiv som arbetar med ett globalt kulturarv och aktivt använder sin historia för att bygga identitet. Arkivet utgör en stor resurs för privatpersoner liksom för författare och forskare. Missionskyrkan ger arkivfunktionen en framträdande plats i organisationen och i samband med organisationsförändringar har man även gjort ekonomiska satsningar på arkivet.”

Och så påminner jag om att vi som jobbar på arkivet, vi verkar för att tillgängliggöra och samla in handlingar till våra samlingar. Men du är den som kan komma och läsa, bearbeta, vara uttolkare och berätta om vad du hittar! Inför Gemensam framtid så hoppas vi att vi ska utveckla möjligheterna för att du som besökare skall kunna hitta spännande information om våra tre samfund, såväl på plats hos oss som i en ”digital läsesal”. Välkommen, vi kanske ses!

Katarina Thurell

arkivarie

Sarwe och Gammelsvenskbybor

1896 förflyttas Sarwe till Tiflis för arbete inom Kaukasienmissionen. På initiativ av sjukgymnasten Ida Öberg börjar han missionsarbete bland jesiderna. År 1911 förflyttas han igen, denna gång till S:t  Petersburg där han blir kvar som missionär till tiden för krigsutbrottet 1914. Senare kommer han att  leda hjälpverksamhet för Röda Korset i Ryssland och bland ryska krigsfångar i Tyskland. Under hungersnöden år 1922 och 1929 ledde han hjälpexpeditioner till Gammalsvenskby.

Om hjälparbetet bland armeniska flyktingar under 1800-talets sista år skriver han:

 ”Åren 1894-1897 stå med blodskrift tecknade i det så hårt prövade armeniska folkets historia. /…/. Överallt i turkiska Armenien och i Araratslandet hördes klagan och sorg bland folket. Stormakterna kunde eller  vågade icke för varandra göra någonting. Åtminstone tedde sig ställningen så för den utomstående, men häröver må en högre makt döma”.

Han ägnar ett helt kapitel åt sitt möte med Lev Tolstoj :

”När Mensjikof och jag skildes vid avresan från Neplujefs, övertalade han mig att också besöka Leo Tolstoj. Jag invände att det föll sig svårt för mig att besvära den store författaren med besök, då denne ständigt var omgiven av gäster från alla håll. Mensjikof erbjöd sig  då att rekommendera mig, och så bestämde jag mig för att resa till Jásnaja Poljána.”

Väl framme träffar han både en annan gäst, en ung rysk resenär, och Tolstoj själv som var på väg till sitt morgonbad i dammen. Den unge mannen i parken är luspank , har inte ens pengar till biljetten hem, och vill att Tolstoj ska underhålla honom vid universitetet i Moskva (!). Tolstoj beklagar sig för Sarwe ”som hade vi varit gamla bekanta”, och glömmer sitt morgonbad för att istället gå på promenad med Sarwe under de lummiga, höga träden i parken.

Wilhelm Sarwe avled 1948.  Hans personarkiv finns på Riksarkivet i Stockholm. Gå dit och läs vidare i breven!

Källor: Sarwe, Wilhelm: Bland Rysslands folk I och II

Laura Neill

arkivarie

Missionär Wilhelm Sarwe

Svenska Missionskyrkans historia är kantad av intressanta personöden, Sarwe är inget undantag. Missionären Johan Wilhelm Sarwe föddes i Degerfors 1859 som son till en hammarsmed. Året är 1879 och Sarwe börjar vid Svenska Missionsförbundets missionsskola i Kristinehamn. Han ska komma att läsa där i tre år och gå ut 1882, för att samma år bli missionär i Ryssland och Kaukasien i 40 år. Han börjar sitt arbete bland de svenska arbetarna vid järnbruken i Ural där många av arbetarna kom från just Degerfors – Sarwes bror ska ha varit en av dem. Han var inte ensam på färden utan fick sällskap av C.J. Engvall som tidigare varit missionär i Kongo. Sarwe skriver själv att

 ”Förbundet [sic] hoppades, att han [Engvall] på Ural skulle hämta nya krafter efter det svåra Afrika-klimatet. Engvall stannade blott ett år i Ural. Han fick sedan anställning som sjömansmissionär i Kronstadt. ”

Det var under de här åren som Sarwe gjorde missionsresor bland befolkningen och mötte de muslimska basjkirerna.

Själva missionen i Ryssland beskriver Sarwe i sin skildring Rysslands folk:

”Tanken på mission i vårt grannland Ryssland hade redan tidigt uppstått hos Svenska Missionsförbundets vänner. Missionärerna L.E. Högberg  och N.F. Höijer  sändes 1880 för första gången till S:t Petersburg. Förbundets uppsåt var att i samband med verksamhet  bland svenskar där samt skandinaviska sjömän i Kronstadt även utsträcka sin mission till det stora tsardömets olika folk. Det betraktades av mången nästan som en dårskap eller en omöjlighet att upptaga mission i Ryssland. Men detta fick ej avskräcka, Herrens sändebud böra gå till mörka orter. /…/Dess arbetare fingo också vara med under det grundläggande skedet av Rysslands uppvaknande i andligt avseende.”  

Reseskildringar av exotiska platser och folk som svävar i mörker är ju inte ovanligt för 1800-talet. Det som gör att Sarwe står ut från mängden är att han inte döljer sina sympatier men ändå inte bara är upptäcktsresande/protestantisk missionär, utan även människa och allt det andra: det är de glimtarna som gör honom läsbar. Det ryska tsardömet var stort och brett med fler än ett folk och fler än en tro, lika brett som de penslar Sarwe målade med i sin inledande beskrivning.  Beskrivningarna av livet i Ryssland varierar, precis som verkligheten: ibland är han 1800-tals-upptäcktsresanden som ingående beskriver ”folklivet” och ”typerna”  (’kvinnotyp’, ’manstyp’, etc.) hos folken i Ryssland; ibland är han den nitiske protestantiske missionären ivrig att omvända alla andra till sin lära, och ibland verkar han nästan skriva dagbok; han beskriver den ryska ortodoxa kyrkans liturgi (mässa) som gripande och flera troende  han möter som gudfruktiga människor samtidigt som han även skildrar det sena 1800-talets försäljning av ”förböner för evig tid” i samma kyrka. I mötet med andra kristna i Ryssland och Kaukasien varierade hans erfarenheter verkligen och det satte sina spår.

fortsättning följer….

Laura Neill

arkivarie

E W Sjöblom, baptistmissionär i Kongo

I slutet på 1800-talet hade Baptistsamfundet och Missionsförbundet var sin missionär i Kongo med förnamnet Wilhelm och de snarlika efternamnen Sjöblom (SB) och Sjöholm (SMF). Detta kunde ställa till med problem. Sjöblom kom till Kongo 1892. Hans flitiga predikoresor till byarna i regionen förde honom i kontakt med det som kom att kallas ”Kongogrymheterna”. Han hotades av fängelse och utvisning för sina protester mot utpressning, tvångsarbete och de grymma straff som lokalbefolkningen utsattes för. Hans vittnesmål om dessa grymheter hörde till de mest detaljerade och trovärdiga som kom till allmänhetens kännedom. Men det hände att han förväxlades med sin missionärskollega Sjöholm som arbetade i Kongo 1889-1903. Efter hemkomsten från Kongo 1903 blev Sjöholm 1904 sekreterare för både den inre och yttre missionen. I ett brev daterat den 6 november 1896 i Mukimbungu skriver Sjöholm till Sjöblom:

”Wi följa eder med allra största intresse i den sak, för hvilken I med verkligt mod gjort er till målsman. Må Herren styrka och välsigna Eder samt gifva Eder både nåd och visdom. Många sinnen tycks ha kommit i rörelse genom Edra bref …

Många av statens män och äfven andra ha förväxlat våra namn, så att de trätt mig om dem, hvarför jag haft bref från flera. …  (min understrykning) Det skall blifva mycket kärt att få besök från Eder, och Ni kan vara viss om, att Ni är hjärtligt välkommen till alla våra stationer.”

Magnus Lindvall

arkivarie Svenska Baptistsamfundet/Svenska Missionskyrkan

Läs mer:

 Sjöblom, E V,  I palmernas skugga. 1907/2003

Svärd, A Vit man i svart land, 1942

Tomson, R Wilh. Sjöholm. En biografi, 1919

Lagergren, D Konflikt i Kongo,  1971.

Hochschild, A Kung Leopolds vålnad, 1998.

Forska vidare:

Wilhelm Sjöholms personarkiv, Riksarkivet 

Wilhelm Sjöholm, Kongomissionär, Missionsförbundet, tillsammans med okänd adept