VAD STÅR DET PÅ DINA BADGES?

Hur många budskap kan vi skicka ut samtidigt utan att de slår ihjäl varandra?
I SMK lär finnas sådär tolv ”officiella” bloggar, fick jag höra häromdagen. Nu skriver jag på en av dem. Jag har också fått uppgiften att skriva på www.blipastor.nu som är en annan av dessa bloggar. Kan jag skriva samma sak på båda ställena? Läser samma människor allt, överallt, det som finns i samma ”sfär”? Är det mer meningsfullt och verkningsfullt att sprida samma budskap på så många ställen som möjligt, upprepa sig och tydliggöra? Eller ska man variera sitt budskap, tala med ”bönder på bönders vis och lärde män på latin”? (Som om bönder inte kunde vara det samma som lärda män, och lärda kvinnor inte kunde vara bönder!). På bloggen som mest riktar sig till blivande pastorer, Det Levande Ordets Tjänare, borde man kanske formulera sig på ett sätt och till andra på annat sätt. Eller?

På busshållplatsen i morse stod en kille som hade kläder och väska täckta med badges. Budskapen var många. Jag blev förvirrad. Men också road och intresserad.
När bussen äntligen kom frågade jag honom, samtidigt som vi klev på och satte oss bredvid varandra:
”Står du för alla dessa budskap?”. ”Nej” svarade han ”inte alla, bara några. Resten är en kul grej”.
Och jag läste snabbt: ”Normala människor bryr sig inte”, ”Käfta emot”, ”Bisexuals doesn´t mean crowded”, ”När jag blir stor ska jag bli polis”, ”Who says I wan´t fit in?”, ”I´m in space”, ”PRAO-elev”.
OK, tänkte jag. Men hur ska jag veta vilka budskap som för honom är på allvar. Jag hann inte fråga, för strax var bussen framme.
Men jag hade stor lust att diskutera t ex badgen ”God utan gud”. Eftersom jag tror att allt gott kommer från Gud. Gud ÄR god. Och att den som också gör gott, är god, förmedlar Guds godhet – även om denne gode själv inte tror det.

Ja, vilka budskap sänder vi ut? Vad förmedlar jag med det jag säger, skriver, gör, hur jag klär mig, hur jag smyckar mig? Enligt logonomen Åse Hagerman, som personalen på SMKs kyrkokansli förra veckan fick hjälp av att jobba med sina röster och uttryck, består ungefär 70% av det vi förmedlar av det som sägs med kroppen och rösten. Endast en liten del handlar om det vi faktiskt säger med våra ord. Men när vi kommunicerar såhär, i bloggar och på nätet, eller med hjälp av textknappar på jackan (badges), vad uppfattar vi då av budskapet? Kan det rent av vara så att vi skickar ut så många budskap att det istället blir förvirrande och otydligt, att de olika budskapen slår ihjäl varandra.
Kanske uppfattas ett helt annat budskap än det vi, eller i detta fall jag, avsett. När jag släppt iväg orden förfogar jag ju inte längre över dem. Det kan det vara värt att reflektera över, inte bara när vi skriver på Facebook, bloggar eller skriver artiklar utan också när vi talar och sänder budskap med ord och med kropp.

För mig blev morgonens badge ”God utan gud” sannolikt inte det budskap som avsändaren avsett.
Den blev istället en påminnelse om Guds godhet som omsluter allt, även den som inte tror på någon Gud.

Helen Friberg
Distriktsföreståndare SMK i Mälardalen

Det kom ett brev

För några dagar sedan fick jag ett brev. Det är inte ofta som det kommer personliga brev i den vanliga brevlådan ute vid byvägen i dessa cybertider. Ännu mer speciellt var det att brevet var handskrivet. Men något var lite konstigt, jag kände igen handstilen – den var min egen.
Brevet skrev jag i januari på Vinterkonferensen, den stora mötesplatsen för pastorer, diakoner och andra medarbetare inom Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan. Jag var inte ensam om att skriva brev till mig själv. Vi var hundratals medarbetare som skrev för att påminna oss själva om vilka tankar och drömmar som temat ”En kyrka utan väggar” hade väckt hos oss. Vi fick skriva om hur vi ville vara med och bygga den nya kyrkan, Gemensam Framtid, och vad vårt bidrag fram till augusti i år skulle bli.
Idag har jag förmånen att vid sidan av mitt jobb i distriktet få vara med och utforma hur den nya kyrkan på bästa sätt skall kunna stödja församlingarna i Uppdraget. Det handlar mycket om ”En kyrka utan väggar”. Om hur visionen vi delade på Vinterkonferensen om en kyrka som når nya människor med evangeliet ska bli allt tydligare i våra församlingar.
Vi står mitt uppe i ett mycket spännande arbete med att söka vägar för den nya kyrkan. Ta vara på den glädje, energi och entusiasm som så tydligt uttrycktes på bildarmötet för Gemensam Framtid i början av juni så att det också bidrar till en förnyelse och utveckling i den lokala miljön. Dela de goda exemplen med varandra. Tillsammans kan vi vara med och skapa en atmosfär som öppnar upp för de nödvändiga och många gånger stora steg av förnyelse och förändring som vi behöver ta för att på nytt leva missionsuppdraget.
Just nu känns det lite rörigt och otydligt med en hel del av arbetet med Uppdraget. Men hellre ett kreativt kaos än fasta och låsta strukturer och planer som inte landar i verkligheten.
Har du tankar om vilket fokus som Gemensam Framtid bör lägga på Uppdraget, så dela dem här eller kontakta mig direkt (lennart.renofalt@missionskyrkan.se).
Lennart Renöfält
Distriktsföreståndare, Mellansvenska distriktet av Svenska Missionskyrkan/SMU
Tillsammans med Gunilla Ikponmwosa ansvarig för Fokus Uppdraget i Gemensam Framtid.

Vad är evangelium idag?

 

Vid stranden nära Wettershus

Missionskyrkans distriktsföreståndare och missionsföreståndaren (i år Olle Alkholm som är tillförordnad missionsföreståndare) har de senaste 8-10 åren startat det nya verksamhetsåret genom att mötas till retreat på Wettershus några dagar. Så även detta år. Normalt brukar det vara en helt tyst retreat där tystnaden endast bryts för andakt och kort bibelstudium. I år hade vi förmånen att det första dygnet få lyssna till, och samtala med, Magnus Malm innan vi gick in i tystnaden, vilket var oerhört berikande. Magnus har en förmåga att med skärpa tala in i vår tid samtidigt som det görs med ödmjukhet och värme.

Under dessa dagar, vilket jag gör till och från annars också, levde jag med frågan ”Vad är evangelium till vår tids människor?” Kan ofta känna att jag själv och vi som kristenhet har svårt att riktigt få fatt på orden och uttrycken för detta. Att vi famlar omkring i vårt försök att hitta fram till djupet i tron och det som verkligen skulle beröra och förändra.

När Magnus Malm inleder sin undervisning så tar han sin utgångspunkt i Guds godhet. Jag hör att han säger (mina ord och min tolkning): En grund för att kunna ta emot tron, leva befriat och upprättat, är att förstå och ta till sig att Gud är god. Vi kan aldrig bli fria om vi är rädda. Så länge vi inte i djupet har förstått att Gud är en god Gud kommer vi att vara mer eller mindre förlamade i såväl vår gudsrelation som i vårt personliga liv. Vårt uppdrag som kristna och församlingar/kyrka är att förmedla befrielse och det är endast möjligt om vi förstått och förmedlar att Gud är god.

När vi förstår att Gud är god vågar vi också brottas med honom kring de svåra frågorna i livet. De frågor som vi annars kanske väljer att väja för. Just detta att verkligen ”brottas” med Gud, samtala med honom, även när vi inte tycker oss förstå det vi möter i livet eller i vår bibelläsning, var ett återkommande inslag i Magnus undervisning. Utmaningen att inte undvika Gud eller bibeln när vi inte känner att vi kan hålla med eller förstår underströks.
Där man lever i det goda spänningsfältet mellan Guds godhet och brottningskampen med livets svåra frågor kan befrielse och upprättelse blir verklighet.

Ofta så delar vi upp oss kristna i liberala eller konservativa och allt däremellan. En uppdelning som ibland kan vara nödvändig men som ofta blir jobbig och på ett negativt sätt markerar avstånd istället för gemenskap. Den riktigt viktiga frågan är kanske snarare i vilken församling och kyrka som Gud får verka befriande och upprättande för människor idag? Där kan vi ana livet och evangeliet!

Skulle vara spännande om du ville dela med dig av dina tankar kring hur du vill uttrycka evangelium idag och var du ser befrielsen bli verklighet.

 

Klas Johansson

Konfirmation och föräldrastöd

Har just nu förmånen att tillbringa tre veckor med ett gäng konfirmander och ledare på ”Fjällkonfa” i Hemavan. Du kan följa vad som händer genom den blogg (med många bilder) som konfirmanderna skriver varje dag på www.fjallkonfa.se.

I en undersökning som nyligen gjordes i Svenska kyrkan poängterades hur viktig konfirmationstiden var för att tron skulle växa bland deras medlemmar. Jag är övertygad om att det är lika viktigt i vårt sammanhang. Ett prioriterat område i varje församlings liv borde därför vara konfirmationsläsning. Oavsett om man har resurser att bedriva det på egen hand hemma i församlingen eller om man stödjer ungdomarna så att det har möjlighet att åka på något av de läger som ordnas av exemplevis distrikten.

En av våra församlingar i Övre Norrlands distrikt, som inte själva har resurser att bedriva konfirmationsundervisning på hemmaplan, stödjer målmedvetet ungdomar ide har kontakt med genom att subventionera lägeravgiften till Fjällkonfa. De talar lyriskt om vilken betydelse lägret har för såväl ungdomarna själva som deras föräldrar/familjer.

För denna församling är detta en av deras viktigaste evangelisationssatsningar. Ett bra exempel på hur man kan lösa det när man inte själv har möjlighet att erbjuda konfirmationsundervisning på hemmaplan.

 

I en annan tidning läste jag nyligen en undersökning om vilka personer som är de viktigaste förebilderna för att unga skall få en levande tro på Jesus. Ungdomsledare i våra barn och ungdomsgrupper hamnar naturligt högt vilket understryker vilket viktigt arbete som görs i våra föreningar vecka ut och vecka in. Den allra viktigaste förebilden är dock de egna föräldrarna!

Vi vet att det inte är lätt alla gånger att vara förälder. Vi vet att det för många kristna föräldrar är en stor vånda hur man på ett naturligt sätt talar om sin egen tro med sina barn. Här tror jag vi kan göra ännu mer för att stödja, och ge redskap till, föräldrar i våra församlingar så att de blir trygga och glada i sin tro och i sitt föräldraskap och därmed kan förmedla en levande tro till sina barn.

 

Nu önskar jag dig en riktigtskön sommar och ber att du skall få många tillfällen att i avkoppling och vila möta Jesus Kristus på ett personligt sätt!

/Klas Johansson

 

PS. Eftersom det är semestertid hälsar mina kollegor att det kanske inte kommer ett nytt inlägg varje vecka under sommaren här på bloggen. Vi lovar däremot att återkomma med vanlig regelbundenhet efter sommaren. DS

 

Slutord

I augusti 2004 började jag min tjänst som Missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan.

Nu är det dags att återigen gå in i församlingspastorstjänst – den finaste tjänst man kan ha i Missionskyrkan, som jag ser det.

Mina upplevelser och erfarenheter från dessa år bär jag med mig. En del av dem kommer jag fortsätta att berätta om i olika sammanhang. En del av dem har den karaktären att de bör gömmas och bevaras i mitt hjärta. Allt skall inte föras till torgs. Det finns heliga ögonblick som mår bäst av att förbli i det fördolda. Men att jag är tacksam över att fått tjäna som en av ledarna i vår kyrka under dessa år är helt klart.

Jag har lärt mig så mycket i mötet med människor ute i våra församlingar, i samarbete med kyrkostyrelse, kanslipersonal, ledare för våra systerkyrkor ute i världen och distriktsföreståndare med flera. Inte minst har det ekumeniska arbetet och pågående samtalet betytt mycket i förståelse av vad en kyrka är och kan vara i vår tid.

Du bär säkert på formuleringar eller citat du hört eller läst någonstans, som du kan plocka fram vid behov. Jag har ett sådant när jag tänker på församlingen. Det är hämtat ur boken ”På spaning efter framtidens kyrka. ”En bra titel på en bok som väl sammanfattar den process som vi levt i så länge och som nu landat i Gemensam Framtid.

Det är en av våra utmärkta lärare från Teologiska Högskolan, Johnny Jonsson, som kallar sitt kapitel i boken för ”Ett brev till en kyrka i kris”. Han har läst Efesierbrevet och delar nu med sig av sina kunskaper och reflektioner. Nu till citatet som säger något om vad kyrkan är:
”Kyrkan är inte primärt en social gemenskap som erbjuder ett religiöst alternativ i ett mångreligiöst samhälle. Den är en Guds skapelse, planerad före världens skapelse, gestaltad och placerad i Guds skapelse som Kristi kropp.”

Så är det. Även om kyrkan primärt inte är en social gemenskap så är det av största vikt att vi söker ett förhållningssätt i den gemenskapen som är välkomnande. Jag önskar att vår kyrka ska kännetecknas av att den är öppen, evangelisk och medmänsklig.

Innan jag återgår till flyttkartongerna vill jag avsluta med att citera även direkt från Paulus brev till Efesierna. Det brev vi kallar för församlingsbrevet.

”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.”
Efesierbrevet 2:20-22

Guds fred och frid tillönskas du i ditt liv!

Då ber vi ändå..!

I söndags var jag i Växjö för att medverka i prästvigningsgudstjänsten i Växjö Domkyrka. Som en konsekvens av det samarbetsavtal som Svenska Kyrkan och Svenska Missionskyrkan ingick 2006, bjuder vi in varandra att närvara/medverka vid ordinations- och vigningsgudstjänster, då diakoner, pastorer och präster ordineras/vigs för tjänst. De 9 prästkandidaterna och alla medverkande/assisterande samlas för genomgång av gudstjänsten. I ett angränsande rum övar kören och vaktmästarna bär fram staplar med lösa stolar, eftersom kyrkan redan är till bristningsgränsen fullsatt.

När det är dags för processionen att formera sig ute på domkyrkoplanen, kommer tf domprost Leif Adolfsson fram till mig och nästan viskar:
”Du, jag vill så gärna att vi ber för Er nybildade kyrka i vår allmänna förbön, men jag måste erkänna att jag vet inte vad ni heter”
”Då kan vi ta varann i hand på det”, nästan viskar jag tillbaka, ”för vi är inte riktigt framme där ännu”
”Då ber vi ändå”, viskar Leif innan han rättar in sig i processionsledet.

Som alltid vid ordinations- och vigningsgudstjänster är det högtidligt, berörande och stor glädje. När vi sedan i den allmänna förbönen ber vi för världen, för Växjö, för de nyvigda prästerna och för vår nybildade kyrka: ”Gud, vi tackar dig och ber för den nya kyrka som Svenska Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan bildat” – och hela fullsatta Växjö domkyrka stämmer in i bönen: ”Herre hör vår bön”, känns det oerhört starkt och snudd på heligt.

Vid den efterföljande lunchen på Östrabo kommer vår nya kyrka på tal igen. Stämningen är avspänd och atmosfären mer än god. Någon frågar om namnfrågan på vår nya kyrka och jag redogör för hur det ligger till. ”Kan vi inte ordna en liten tävling här vid bordet? ” föreslår någon. Den som kommer med bästa förslaget kan få bli hedersmedlem i nya kyrkan! Allmänt jubel! Det kallar jag ekumenik!! Vilken pingstdag!

Berörd i djupet av gudstjänsten och gemenskapen, värmen och tillgivenheten återvänder jag hem, och Leifs ord följer mig: ”Då ber vi ändå….” Ja,a,a, – det gör vi vänner! Vi ber av fullaste hjärta och uppriktigaste sinne. Ännu lever vi i den goda eftersmaken av vår kyrkokonferens, men framför oss ligger massor av arbete, olösta frågor, en väldig massa vardagar med mycket arbete. Jag ber om uthållighet, när entusiasmen svalnar, när snubbeltrådarna ställer till det för oss – i sammanhang som vi inte väntat, när frimodigheten och tålamodet tryter, när frågetecknen hopar sig. Jag ber om lyhördhet och kärlek, om tro och mod. När de olösta frågorna tycks hopa sig. Då ber vi ändå! Ja-a- det gör vi!

Gunnel Jacobsson- Kritz

Nu börjar det!

 

Nu börjar det!

Det är ofrånkomligt. Veckans brev handlar om att vi beslutat bilda en ny kyrka.

Den 4 juni var ju sannerligen en mäktig dag med bildarmöte i Filadelfiakyrkan i Stockholm för församlingar från Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Besluten om den nya kyrkan är naturligtvis det avgörande men det som jag också bär med mig som starka intryck är atmosfären, förhållningssätten, angelägenheten och den goda andan. Inför och under dagen märktes en stor förväntan bland ombuden och de många deltagarna på läkarna. Inte nog med att vi var på väg att göra något historiskt och nytt, det  kändes också som att alla ville medvetet agera så att ”den helige Ande och vi” samverkade. Alla inlägg präglades av angelägenhet för Guds rike och Guds kyrka. Talare och presidium såg till att allt skedde i respekt, med värdighet och med glimten i ögat.

Ett rungande ja var svaret på frågan om vi vill bilda en ny kyrka. Sedan var det stor debatt i namnfrågan, 41 talare med 11 namnförslag till den nya kyrkan. Definitivt beslut skall fattas senast 2014 och till dess heter vi Gemensam Framtid. Kyrkoledare skall väljas 2012- ja mycket arbete återstår sannerligen och den nya kyrkans ledning behöver allas vår förbön och vi får hjälpas åt.

Den goda förväntan inför lördagens bildarmöte uppfattar jag som att den håller i sig också dagarna efter. När man möter människor som var med om beslutet, såväl som de man möter ute i församlingarna dagarna efteråt och som inte var med om själva beslutet så andas de framtidstro och tacksamhet. Alla inser vi att först nu börjar det – och att det inte sker av sig självt utan kommer att kosta på. Många är beredda att stå till förfogande i bön och arbete. Angeläget att mitt i detta lyssna in de kritiska rösterna, de ifrågasättande synpunkterna då de berikar och gör det hela ännu bättre.

Svenska Missionskyrkan använde också söndagen som konferensdag och många var vi nog som tänkte att det blir en avslagen tillställning. Vi slutar ju alltid konferensförhandlingarna på lördagen. Bildarmötet på lördagen var ju höjdpunkten denna gång och det var långa dagar som tog på krafterna. Och så börjande söndagens förhandlingar redan 08.30. När man då kommer till Immanuelkyrkan på morgon är den fylld av ombud. Det är engagemang i förhandlingarna, spänst i föredragningarna och folk är sannerligen med på noterna. Då blir jag väldigt imponerad. Det finns en trohet och en ansvarskänsla som är stor i våra sammanhang. Vi bärs av engagemang och ställer oss till förfogande för att Guds rike skall växa och gestaltas på bästa tänkbara sätt.

Det finns en kraft hos människor som är överlåtna åt Guds sak i vår värld och det ger stort hopp när en ny kyrka formas.

Lennart Johansson

Ett sanningens ögonblick

Kyrkornas Världsråd har tagit initiativ till att denna vecka, 29 maj – 4 juni, är en bönevecka för Fred i Palestina och Israel. Församlingar och enskilda som delar hopp om rättvisa förenas i bön och handling för de människor som längtar efter en rättvis fred i Det heliga landet.

Organisationen Sabeel samlade deltagare från hela världen i februari under en internationell konferens i Betlehem och tillsammans tog vi del av föreläsningar, bibelstudium, samtal och studiebesök. De kristna som lever och verkar på plats har mycket att dela med oss som besöker en kort tid. I samtalsgrupper delar vi erfarenheter från hela världen. En man från Sydafrika berättar om erfarenheten att överge apartheid till att verka för ett nytt samhälle och det svåra att erkänna att som vit kristen ha varit förtryckaren. Han ville se den förvandlingen, omvändelsen, ske igen för en rättfärdig värld.

Kairos Palestina är ett dokument, ett brev, från de kristna ledarna till oss kristna världen över. ”Detta dokument är de kristna palestiniernas budskap till världen om det som sker i Palestina. Det har skrivits vid en tidpunkt när vi hoppas få uppleva Guds nåd i det heliga landet och i de lidanden som vi genomgår”(Kairos Palestine 2009, Ett sanningens ögonblick. Studieförbundet Bilda 2010) De ställer en del frågor till oss och boken från Bilda återger en del reaktioner. Det är ett upprop som väntar på ett svar och fortsatt samtal och handling.

Ett annat moment av kairos, ett sanningens ögonblick,  har vi nu på lördag när det (äntligen) ställs frågan om att besluta om ett nytt kyrkosamfund sprunget ur Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan. Be också för det.

Ola Bojestig

Växandets tid.

Växandets tid.

 Under ett förlängt veckoslut har jag varit ute och åkt motorcykel. Jag har kört genom Dalsland, Västergötland, Småland, Östergötland, Närke och åter till Värmland. Det är så oerhört vackert just nu. Den spirande vårsäden på åkrarna varvas med blommande rapsfält. I samhällena slår syrendoften emot mig. I hagmarker blommar maskrosor och hundkex. Tar jag en paus vid vägkanten njuter jag av fågelsången. Det är så vackert! Växandets tid är fantastisk!

I början på förra veckan besökte jag Styrsö nya Missionskyrka. Det var Strategigruppen för Vi Vill Växa och Arbetsgruppen för Retreat och Andlig vägledning som avslutade sitt arbete.

Det förekommer många avslut nu i vår kyrka. Avslut som förhoppningsvis leder till nystart.

Båda grupperna har haft växten på sin agenda.

 Det är så vackert när det nya livet tar form. Det var det jag njutit av under med MC-resa. Men det är lika vackert när vi får vara med om växandet i våra församlingar. För ett par söndagar sedan firade jag gudstjänst tillsammans med i Norra Råda missionsförsamling någon mil norr om Munkfors. Förra året var medlemstalet nere på fyra. Men så går ett par in i församlingen och tar ansvar. Deras dotter och måg med familj flyttar också till bygden och så var det åtta medlemmar. När jag besökte församlingen hälsades två holländare välkomna till församlingens gemenskap. Så nu är det tio medlemmar. Fantastiskt!

 I Fellingsbro arbetar vår distriktskonsulent Eddy Alexandersson på deltid. Församlingen där har under lång tid haft kontakt med flyktingar från olika delar av vår värld. Det finns olika mötesplatser i församlingen och en ny mötesplats har blivit bibelstudier på engelska. Där har frågan om tro och församling vuxit. Sedan nyår har församlingen haft glädjen att få hälsa 15 nya medlemmar välkomna. Vilken glädje!

 Styrsö missionsförsamling har varit med om en fantastiskt intressant tid de senaste åren. 2002 bestod församlingen av 16 medlemmar och medelåldern var hög. Idag består församlingen av 48 medlemmar och de har nybyggd kyrka som också kan användas som retreatgård.

 Nästa vecka möts ombud från alla håll i landet till kyrkokonferens. Det mesta talar för att vi bildar en ny kyrka och det blir en historisk konferens. När vi bildat en ny kyrka tycker jag det skulle vara väldigt intressant om vi tog chansen i församlingarna att tänka nytt och framåt. Hur ser vår omvärld ut? Vilka behov finns? Vad behöver vi lämna av form och tradition för att skapa utrymme för nya människor. Hur ser vårt realistiska önskeläge ut om fem eller tio år?

Uppdraget är detsamma.

Formerna växlar.

Gud gör oss djärva!

Roland Brage

Distriktsföreståndare

Berättelser föder berättelser som föder berättelser

Idag berättade en kollega om hur han suttit på ett tåg och jobbat med material efter ett församlingsbesök. Killen som satt bredvid honom på tåget fick en skymt av vad han höll på med och undrade vad min kollega hade för relation till den platsen. Det visade sig att killen på tåget hade varit med i SMU på denna plats och det hade fått avgörande betydelse för hans liv och yrkesval. Där i kyrkan och SMU arbetet hade han mött människor som var goda ledare och hans viktigaste omdöme om sammanhanget var att det präglades av öppenhet. När denna berättelse landar i församlingen kommer det att ge glädje och stolthet och att föda nya berättelser.

När detta delades vid ett sammanträdesbord idag var det genast någon annan som hade en liknande berättelse att dela. Nu handlade det om en granne som plötsligt fått anledning att berätta hur han som ung grabb genom SMU scout fostrats in i ett engagemang som lett till att han nu var aktiv politiker. En berättelse som satte fart på oss och som ledde till nya berättelser och till eftertanke.

För ett par veckor sedan fick jag för mig att med mycket kort varsel göra en snabb visit i en församling som jag tidigare inte besökt. Jag skulle till trakten och ville passa på att se missionshuset så jag ringde ordföranden och undrade om det gick för sig. Jodå, jag var välkommen. En timma senare anlände jag och Åke stod beredd och tog emot mig. Men han ville att vi först skulle gå hem till hans och hustruns hem, granne med kyrkan. Där hade han hunnit duka upp kaffebordet! Men innan vi ens hade hunnit slå oss ner hade han börjat dela sin livsberättelse med mig.

Det var en hisnande historia! Som ung hade Åke, som nu är 80 år, levt ett stökigt liv. Tidigt började han missbruka droger och de blev allt tyngre varor och tog honom in också i kriminalitet. Så hamnade han i fängelse. Dit kom en grupp kristna och när de delade sin tro bestämde sig Åke för att också han ville bekänna sig till denna tro.
Snart beslutades att Åke skulle förflyttas, långt bort, till sluten rättspsykiatrisk klinik. På resan dit grubblade Åke över hur det nu skulle gå med hans beslut att vara kristen, så han bad Gud att sända någon som kunde bli hans stöd. När han kom fram tog han genast mod till sig och sa till vårdaren som mötte honom att ”jag behöver hjälp att hitta någon kristen här i stan”. ”Då kan du vara med mig” sa vårdaren ”för jag är kristen och tillhör en församling”. (När Åke kommit hit i berättelsen sa jag att just där hade jag en morbror som arbetade och det visade sig att det var just denne som var denna avgörande person! Något som gav extra glädje och krydda åt berättelsen!).
Så kom detta möte att bli livsavgörande. Han delade sin berättelse och fick stöd och fann en gemenskap.
Så småningom sökte sig Åke, nu tillsammans med sin hustru, ett hem och det kom att bli i vaktmästar-bostaden i detta missionshus. Här fann han ett sammanhang som blev gott och meningsfullt och som gav honom styrka att leva stödjande för andra människor som farit illa av livet. Efter många år finns han kvar i denna lilla församling och är dess ordförande och leder verksamheten som är viktig för bygden.

Åke delade sin berättelse med mig där vid köksbordet.
Jag åkte så småningom vidare, stärkt och upprymd av mötet. Jag kunde inte låta bli utan delade snart Åkes berättelse vidare med någon som möter interner på en anstalt. Åkes livshistoria – och särskilt hans bön om att hitta någon som kunde stödja honom i hans beslut och Guds svar på den bönen – blev snart en berättelse som som delades på anstalten. Här fick snart denna berättelse sitt eget liv om hur viktigt det är att i avgörande skeden våga be andra om stöd och hjälp. Idag har jag hört om hur berättelsen på denna anstalt – där Åke en gång satt – nu fött nya livsviktiga berättelser.

Helen Friberg

Sida 2 av 3«123»