Arkiv - Helen Friberg RSS Feed

VAD STÅR DET PÅ DINA BADGES?

Hur många budskap kan vi skicka ut samtidigt utan att de slår ihjäl varandra?
I SMK lär finnas sådär tolv ”officiella” bloggar, fick jag höra häromdagen. Nu skriver jag på en av dem. Jag har också fått uppgiften att skriva på www.blipastor.nu som är en annan av dessa bloggar. Kan jag skriva samma sak på båda ställena? Läser samma människor allt, överallt, det som finns i samma ”sfär”? Är det mer meningsfullt och verkningsfullt att sprida samma budskap på så många ställen som möjligt, upprepa sig och tydliggöra? Eller ska man variera sitt budskap, tala med ”bönder på bönders vis och lärde män på latin”? (Som om bönder inte kunde vara det samma som lärda män, och lärda kvinnor inte kunde vara bönder!). På bloggen som mest riktar sig till blivande pastorer, Det Levande Ordets Tjänare, borde man kanske formulera sig på ett sätt och till andra på annat sätt. Eller?

På busshållplatsen i morse stod en kille som hade kläder och väska täckta med badges. Budskapen var många. Jag blev förvirrad. Men också road och intresserad.
När bussen äntligen kom frågade jag honom, samtidigt som vi klev på och satte oss bredvid varandra:
”Står du för alla dessa budskap?”. ”Nej” svarade han ”inte alla, bara några. Resten är en kul grej”.
Och jag läste snabbt: ”Normala människor bryr sig inte”, ”Käfta emot”, ”Bisexuals doesn´t mean crowded”, ”När jag blir stor ska jag bli polis”, ”Who says I wan´t fit in?”, ”I´m in space”, ”PRAO-elev”.
OK, tänkte jag. Men hur ska jag veta vilka budskap som för honom är på allvar. Jag hann inte fråga, för strax var bussen framme.
Men jag hade stor lust att diskutera t ex badgen ”God utan gud”. Eftersom jag tror att allt gott kommer från Gud. Gud ÄR god. Och att den som också gör gott, är god, förmedlar Guds godhet – även om denne gode själv inte tror det.

Ja, vilka budskap sänder vi ut? Vad förmedlar jag med det jag säger, skriver, gör, hur jag klär mig, hur jag smyckar mig? Enligt logonomen Åse Hagerman, som personalen på SMKs kyrkokansli förra veckan fick hjälp av att jobba med sina röster och uttryck, består ungefär 70% av det vi förmedlar av det som sägs med kroppen och rösten. Endast en liten del handlar om det vi faktiskt säger med våra ord. Men när vi kommunicerar såhär, i bloggar och på nätet, eller med hjälp av textknappar på jackan (badges), vad uppfattar vi då av budskapet? Kan det rent av vara så att vi skickar ut så många budskap att det istället blir förvirrande och otydligt, att de olika budskapen slår ihjäl varandra.
Kanske uppfattas ett helt annat budskap än det vi, eller i detta fall jag, avsett. När jag släppt iväg orden förfogar jag ju inte längre över dem. Det kan det vara värt att reflektera över, inte bara när vi skriver på Facebook, bloggar eller skriver artiklar utan också när vi talar och sänder budskap med ord och med kropp.

För mig blev morgonens badge ”God utan gud” sannolikt inte det budskap som avsändaren avsett.
Den blev istället en påminnelse om Guds godhet som omsluter allt, även den som inte tror på någon Gud.

Helen Friberg
Distriktsföreståndare SMK i Mälardalen

Berättelser föder berättelser som föder berättelser

Idag berättade en kollega om hur han suttit på ett tåg och jobbat med material efter ett församlingsbesök. Killen som satt bredvid honom på tåget fick en skymt av vad han höll på med och undrade vad min kollega hade för relation till den platsen. Det visade sig att killen på tåget hade varit med i SMU på denna plats och det hade fått avgörande betydelse för hans liv och yrkesval. Där i kyrkan och SMU arbetet hade han mött människor som var goda ledare och hans viktigaste omdöme om sammanhanget var att det präglades av öppenhet. När denna berättelse landar i församlingen kommer det att ge glädje och stolthet och att föda nya berättelser.

När detta delades vid ett sammanträdesbord idag var det genast någon annan som hade en liknande berättelse att dela. Nu handlade det om en granne som plötsligt fått anledning att berätta hur han som ung grabb genom SMU scout fostrats in i ett engagemang som lett till att han nu var aktiv politiker. En berättelse som satte fart på oss och som ledde till nya berättelser och till eftertanke.

För ett par veckor sedan fick jag för mig att med mycket kort varsel göra en snabb visit i en församling som jag tidigare inte besökt. Jag skulle till trakten och ville passa på att se missionshuset så jag ringde ordföranden och undrade om det gick för sig. Jodå, jag var välkommen. En timma senare anlände jag och Åke stod beredd och tog emot mig. Men han ville att vi först skulle gå hem till hans och hustruns hem, granne med kyrkan. Där hade han hunnit duka upp kaffebordet! Men innan vi ens hade hunnit slå oss ner hade han börjat dela sin livsberättelse med mig.

Det var en hisnande historia! Som ung hade Åke, som nu är 80 år, levt ett stökigt liv. Tidigt började han missbruka droger och de blev allt tyngre varor och tog honom in också i kriminalitet. Så hamnade han i fängelse. Dit kom en grupp kristna och när de delade sin tro bestämde sig Åke för att också han ville bekänna sig till denna tro.
Snart beslutades att Åke skulle förflyttas, långt bort, till sluten rättspsykiatrisk klinik. På resan dit grubblade Åke över hur det nu skulle gå med hans beslut att vara kristen, så han bad Gud att sända någon som kunde bli hans stöd. När han kom fram tog han genast mod till sig och sa till vårdaren som mötte honom att ”jag behöver hjälp att hitta någon kristen här i stan”. ”Då kan du vara med mig” sa vårdaren ”för jag är kristen och tillhör en församling”. (När Åke kommit hit i berättelsen sa jag att just där hade jag en morbror som arbetade och det visade sig att det var just denne som var denna avgörande person! Något som gav extra glädje och krydda åt berättelsen!).
Så kom detta möte att bli livsavgörande. Han delade sin berättelse och fick stöd och fann en gemenskap.
Så småningom sökte sig Åke, nu tillsammans med sin hustru, ett hem och det kom att bli i vaktmästar-bostaden i detta missionshus. Här fann han ett sammanhang som blev gott och meningsfullt och som gav honom styrka att leva stödjande för andra människor som farit illa av livet. Efter många år finns han kvar i denna lilla församling och är dess ordförande och leder verksamheten som är viktig för bygden.

Åke delade sin berättelse med mig där vid köksbordet.
Jag åkte så småningom vidare, stärkt och upprymd av mötet. Jag kunde inte låta bli utan delade snart Åkes berättelse vidare med någon som möter interner på en anstalt. Åkes livshistoria – och särskilt hans bön om att hitta någon som kunde stödja honom i hans beslut och Guds svar på den bönen – blev snart en berättelse som som delades på anstalten. Här fick snart denna berättelse sitt eget liv om hur viktigt det är att i avgörande skeden våga be andra om stöd och hjälp. Idag har jag hört om hur berättelsen på denna anstalt – där Åke en gång satt – nu fött nya livsviktiga berättelser.

Helen Friberg