Arkiv - Gunnel Jacobsson-Kritz RSS Feed

PÅ TRÖSKELN TILL…..

Nu är det helt tröskelfritt, berättade föreståndaren för demensboendet, där min mamma flyttat in. Glad och stolt visade personalen oss runt i de nyrenoverade lokalerna.

När man möter de som lokalerna och rummen är till för, förstår man mer än väl både behovet och nyttan av att eliminera snubbelrisken. Alla som bor där är beroende av rullator, rullstol eller andra hjälpmedel för att ta sig fram, och balanssinnet är inte vad det har varit.

Men för oss, som befinner oss i ett annat skede av livet, är tillvaron full av trösklar.
Det är ju faktiskt, mer eller mindre, normalpositionen för oss alla; att vara stående på en tröskel. Varje nytt nu innebär att stå på tröskeln till ännu ett nytt nu, så det är ganska hemtamt det där tröskelståendet. Ändå kan det kännas som om vissa trösklar är högre än andra. Naturligtvis beroende på vad vi förväntar oss/befarar att möta.

Någon står på tröskeln till sin lyckligaste dag!
Någon annan på tröskeln till det mest befarade!
Vi står på tröskeln till julen (åtminstone vill handlarna få oss att ta klivet över dit omedelbums)
Vi står på tröskeln till en ny kyrka!
Vi står på tröskeln till…..

Själv står jag på tröskeln till att byta fokus från yrkesliv till någon slags pensionärsliv. Vid årsskiftet avslutar jag min tjänst som distriktsföreståndare i Södra Götalands distrikt av SMK.
Är det befriande eller hotande? Det är som det mesta andra i livet – både ock!
De flesta förändringar; både de man själv planerat och de som gör entré i ens liv utan att fråga om lov, innebär naturligtvis en omställning, som kan vara mer eller mindre mödosamt.

Oavsett vad förtecknet till förändringen är, tror jag den avgörande frågan är vad jag tror/förväntar mig när jag tar klivet över den tröskel jag för tillfället står på.
Vad möter mig när jag kliver över tröskeln? Något eller Någon? Min tro är att Han som bär himmel och jord; som ensam bär till dess världarna föds på nytt – det är Han som möter mig från den framtid jag inte vet något om.
Det gäller dig och det gäller mig.
Din och min framtid är beredd – med liv och löfte om att Gud själv delar varje nytt nu, hur det än ser ut.

Må Guds eget löfte fylla oss med det mod och den tillförsikt vi behöver i varje specifik situation för att ta det nödvändiga steget över tröskeln; vidare mot den framtid som är beredd……

Gunnel Jacobssson-Kritz

DET GODA SAMTALET

Eftersmaken är omisskännlig! Axlarna sjunker och stegen får ny svikt! Något, som smakar hopp, fyller hjärterot och avspeglas i ögonen. I bästa fall kan man plötsligt känna sig något generösare, mot det som möter, än tidigare.

Det enda som krävs är Närvaro!
Närvaro som bereder samtliga deltagare utrymme.
Närvaron som skapar tillit!
Närvaron som förmår härbärgera allas nu-situation, utan slagsida åt något håll.

Jag talar om det GODA SAMTALET! Detta välgörande, goda som borde finnas med på FN:s lista över mänskliga rättigheter, men det är förmodligen svårt att lagstadga om . När St Lukas-avdelningarna i Lund, Malmö och Helsingborg i lördags firade att det var 50 år sedan de startade sin verksamhet tillsammans, inbjöd de till en heldag i Stadshallen i Lund med temat ”Det goda samtalet”. Ur olika perspektiv belystes ämnet på ett högintressant sätt inför en fullsatt åhörarsal. Det var alldeles uppenbart att ämnet mötte en längtan och ett behov av att bli delaktig av detta.

I ”Sydsvenskans” artikel om dagen angavs temat felaktigt till ”Det goda samhället”.
Det var ingen dum felskrivning! Jag är övertygad om att det goda samtalet bidrar till ett gott samhälle. Ja, kanske till och med att det är en förutsättning. Lika övertygad är jag om att varje sammanslutning, varje organisation, varje samfund, varje liten eller större gemenskap behöver värna det goda samtalet – för helhetens skull.

Gunnel Jacobsson-Kritz

Då ber vi ändå..!

I söndags var jag i Växjö för att medverka i prästvigningsgudstjänsten i Växjö Domkyrka. Som en konsekvens av det samarbetsavtal som Svenska Kyrkan och Svenska Missionskyrkan ingick 2006, bjuder vi in varandra att närvara/medverka vid ordinations- och vigningsgudstjänster, då diakoner, pastorer och präster ordineras/vigs för tjänst. De 9 prästkandidaterna och alla medverkande/assisterande samlas för genomgång av gudstjänsten. I ett angränsande rum övar kören och vaktmästarna bär fram staplar med lösa stolar, eftersom kyrkan redan är till bristningsgränsen fullsatt.

När det är dags för processionen att formera sig ute på domkyrkoplanen, kommer tf domprost Leif Adolfsson fram till mig och nästan viskar:
”Du, jag vill så gärna att vi ber för Er nybildade kyrka i vår allmänna förbön, men jag måste erkänna att jag vet inte vad ni heter”
”Då kan vi ta varann i hand på det”, nästan viskar jag tillbaka, ”för vi är inte riktigt framme där ännu”
”Då ber vi ändå”, viskar Leif innan han rättar in sig i processionsledet.

Som alltid vid ordinations- och vigningsgudstjänster är det högtidligt, berörande och stor glädje. När vi sedan i den allmänna förbönen ber vi för världen, för Växjö, för de nyvigda prästerna och för vår nybildade kyrka: ”Gud, vi tackar dig och ber för den nya kyrka som Svenska Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan bildat” – och hela fullsatta Växjö domkyrka stämmer in i bönen: ”Herre hör vår bön”, känns det oerhört starkt och snudd på heligt.

Vid den efterföljande lunchen på Östrabo kommer vår nya kyrka på tal igen. Stämningen är avspänd och atmosfären mer än god. Någon frågar om namnfrågan på vår nya kyrka och jag redogör för hur det ligger till. ”Kan vi inte ordna en liten tävling här vid bordet? ” föreslår någon. Den som kommer med bästa förslaget kan få bli hedersmedlem i nya kyrkan! Allmänt jubel! Det kallar jag ekumenik!! Vilken pingstdag!

Berörd i djupet av gudstjänsten och gemenskapen, värmen och tillgivenheten återvänder jag hem, och Leifs ord följer mig: ”Då ber vi ändå….” Ja,a,a, – det gör vi vänner! Vi ber av fullaste hjärta och uppriktigaste sinne. Ännu lever vi i den goda eftersmaken av vår kyrkokonferens, men framför oss ligger massor av arbete, olösta frågor, en väldig massa vardagar med mycket arbete. Jag ber om uthållighet, när entusiasmen svalnar, när snubbeltrådarna ställer till det för oss – i sammanhang som vi inte väntat, när frimodigheten och tålamodet tryter, när frågetecknen hopar sig. Jag ber om lyhördhet och kärlek, om tro och mod. När de olösta frågorna tycks hopa sig. Då ber vi ändå! Ja-a- det gör vi!

Gunnel Jacobsson- Kritz