Händers välsignelse

”Så här hade vi inte gjort för några år sedan”. Orden kommer från några personer som sitter runt ett litet bord och nyligen har avslutat en nattvardsandakt.
Distriktsanställda medarbetare från Södra, Västra och Östra Götalands distrikt möttes några dagar för samverkan och utbildning på Nimbus, Öckerö. Kvällen avslutades med en enkel och kreativt formad nattvardsstund. När brödet och vinet har delats ut ber vi för varandra vid de små borden. Och det blir så naturligt och omsorgsfullt när vi lägger händerna på varandra och ber för var och en. Det var efter denna goda förbönsstund som orden kom att så här har vi inte alltid gjort men så gott och självklart det känns.
Uttrycksätten skiftar från tid till tid i gudstjänst och i andakt och vi upplever det olika. Men visst känns det bra att vi vågar och vill ta ett litet steg till i förbönen, så att vi också kan känna omsorg, beröring och närhet.
Förra veckan slår det mig att jag var med vid tre tillfällen då det var så naturligt att be med händers välsignelse. Förutom på Nimbus var det vid pastorsinstallation i Öreryds och Valdshults missionsförsamlingar. Guds församling har i alla tider genom handpåläggning och bön avskilt medarbetare för tjänst i Guds rike. Så är det än i dag. Ett självklart sätt att välkomna och nedkalla Guds välsignelse över den som går in i tjänst i Guds församling. Igår kväll skedde det på nytt när två församlingsstyrelser möttes i angelägna frågor. Sammanträdet är slut och någon frågar om vi inte kan få lägga händerna på våra ledare och be. Naturligt, innerligt och i helig tillit till att Gud hör bön och verkar i bön förenas vi inför Guds ansikte och erfar Guds närvaro och hur han vill ge kraft och vägledning.
Det är glädjande att det är allt naturligare att be för medmänniskor med handpåläggning. Beröra i tydlig omsorg och med respekt och vördnad. Jag tror det är mer än en uttrycksform. Det är som att ta ytterligare ett steg in i förbönens rika värd där vi räknar med Guds handlande och välsignelse. Visst är det skillnad när en syster eller broder ber om vår förbön om vi svarar ” jag skall tänka på dig” eller om vi erbjuder att naturligt be för personen i fråga och gärna göra det med händers välsignelse.
Jag kommer i tacksamhet ihåg den gudfruktige vaktmästaren som alltid var med i bönesamlingen. Generöst och kravlöst erbjöds förbön med handpåläggning. Han sa: ”vi förmår inget i oss själva men vi kan vara som startkablar som förmedlar hjälp och kraft från källan till den som behöver”. Ja så kan det få vara i bönen med händers välsignelse.
Låt oss vara frimodiga!

Lennart Johansson