Berättelser föder berättelser som föder berättelser

Idag berättade en kollega om hur han suttit på ett tåg och jobbat med material efter ett församlingsbesök. Killen som satt bredvid honom på tåget fick en skymt av vad han höll på med och undrade vad min kollega hade för relation till den platsen. Det visade sig att killen på tåget hade varit med i SMU på denna plats och det hade fått avgörande betydelse för hans liv och yrkesval. Där i kyrkan och SMU arbetet hade han mött människor som var goda ledare och hans viktigaste omdöme om sammanhanget var att det präglades av öppenhet. När denna berättelse landar i församlingen kommer det att ge glädje och stolthet och att föda nya berättelser.

När detta delades vid ett sammanträdesbord idag var det genast någon annan som hade en liknande berättelse att dela. Nu handlade det om en granne som plötsligt fått anledning att berätta hur han som ung grabb genom SMU scout fostrats in i ett engagemang som lett till att han nu var aktiv politiker. En berättelse som satte fart på oss och som ledde till nya berättelser och till eftertanke.

För ett par veckor sedan fick jag för mig att med mycket kort varsel göra en snabb visit i en församling som jag tidigare inte besökt. Jag skulle till trakten och ville passa på att se missionshuset så jag ringde ordföranden och undrade om det gick för sig. Jodå, jag var välkommen. En timma senare anlände jag och Åke stod beredd och tog emot mig. Men han ville att vi först skulle gå hem till hans och hustruns hem, granne med kyrkan. Där hade han hunnit duka upp kaffebordet! Men innan vi ens hade hunnit slå oss ner hade han börjat dela sin livsberättelse med mig.

Det var en hisnande historia! Som ung hade Åke, som nu är 80 år, levt ett stökigt liv. Tidigt började han missbruka droger och de blev allt tyngre varor och tog honom in också i kriminalitet. Så hamnade han i fängelse. Dit kom en grupp kristna och när de delade sin tro bestämde sig Åke för att också han ville bekänna sig till denna tro.
Snart beslutades att Åke skulle förflyttas, långt bort, till sluten rättspsykiatrisk klinik. På resan dit grubblade Åke över hur det nu skulle gå med hans beslut att vara kristen, så han bad Gud att sända någon som kunde bli hans stöd. När han kom fram tog han genast mod till sig och sa till vårdaren som mötte honom att ”jag behöver hjälp att hitta någon kristen här i stan”. ”Då kan du vara med mig” sa vårdaren ”för jag är kristen och tillhör en församling”. (När Åke kommit hit i berättelsen sa jag att just där hade jag en morbror som arbetade och det visade sig att det var just denne som var denna avgörande person! Något som gav extra glädje och krydda åt berättelsen!).
Så kom detta möte att bli livsavgörande. Han delade sin berättelse och fick stöd och fann en gemenskap.
Så småningom sökte sig Åke, nu tillsammans med sin hustru, ett hem och det kom att bli i vaktmästar-bostaden i detta missionshus. Här fann han ett sammanhang som blev gott och meningsfullt och som gav honom styrka att leva stödjande för andra människor som farit illa av livet. Efter många år finns han kvar i denna lilla församling och är dess ordförande och leder verksamheten som är viktig för bygden.

Åke delade sin berättelse med mig där vid köksbordet.
Jag åkte så småningom vidare, stärkt och upprymd av mötet. Jag kunde inte låta bli utan delade snart Åkes berättelse vidare med någon som möter interner på en anstalt. Åkes livshistoria – och särskilt hans bön om att hitta någon som kunde stödja honom i hans beslut och Guds svar på den bönen – blev snart en berättelse som som delades på anstalten. Här fick snart denna berättelse sitt eget liv om hur viktigt det är att i avgörande skeden våga be andra om stöd och hjälp. Idag har jag hört om hur berättelsen på denna anstalt – där Åke en gång satt – nu fött nya livsviktiga berättelser.

Helen Friberg