PÅ TRÖSKELN TILL…..

Nu är det helt tröskelfritt, berättade föreståndaren för demensboendet, där min mamma flyttat in. Glad och stolt visade personalen oss runt i de nyrenoverade lokalerna.

När man möter de som lokalerna och rummen är till för, förstår man mer än väl både behovet och nyttan av att eliminera snubbelrisken. Alla som bor där är beroende av rullator, rullstol eller andra hjälpmedel för att ta sig fram, och balanssinnet är inte vad det har varit.

Men för oss, som befinner oss i ett annat skede av livet, är tillvaron full av trösklar.
Det är ju faktiskt, mer eller mindre, normalpositionen för oss alla; att vara stående på en tröskel. Varje nytt nu innebär att stå på tröskeln till ännu ett nytt nu, så det är ganska hemtamt det där tröskelståendet. Ändå kan det kännas som om vissa trösklar är högre än andra. Naturligtvis beroende på vad vi förväntar oss/befarar att möta.

Någon står på tröskeln till sin lyckligaste dag!
Någon annan på tröskeln till det mest befarade!
Vi står på tröskeln till julen (åtminstone vill handlarna få oss att ta klivet över dit omedelbums)
Vi står på tröskeln till en ny kyrka!
Vi står på tröskeln till…..

Själv står jag på tröskeln till att byta fokus från yrkesliv till någon slags pensionärsliv. Vid årsskiftet avslutar jag min tjänst som distriktsföreståndare i Södra Götalands distrikt av SMK.
Är det befriande eller hotande? Det är som det mesta andra i livet – både ock!
De flesta förändringar; både de man själv planerat och de som gör entré i ens liv utan att fråga om lov, innebär naturligtvis en omställning, som kan vara mer eller mindre mödosamt.

Oavsett vad förtecknet till förändringen är, tror jag den avgörande frågan är vad jag tror/förväntar mig när jag tar klivet över den tröskel jag för tillfället står på.
Vad möter mig när jag kliver över tröskeln? Något eller Någon? Min tro är att Han som bär himmel och jord; som ensam bär till dess världarna föds på nytt – det är Han som möter mig från den framtid jag inte vet något om.
Det gäller dig och det gäller mig.
Din och min framtid är beredd – med liv och löfte om att Gud själv delar varje nytt nu, hur det än ser ut.

Må Guds eget löfte fylla oss med det mod och den tillförsikt vi behöver i varje specifik situation för att ta det nödvändiga steget över tröskeln; vidare mot den framtid som är beredd……

Gunnel Jacobssson-Kritz

Fokusera på församlingsutveckling!

Öppet brev till styrelsen för Gemensam Framtid.

 

Fokusera på församlingsutveckling!

Inspirerade av en studieresa till USA vill vi, sex distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan, utmana styrelsen för Gemensam Framtid att satsa allt på nya och förnyade församlingar.

I oktober fick vi möjlighet att under en vecka besöka och ta del av Evangelical Covenant Church (ECC) församlingsutvecklingsarbete i East Coast Conference. ECC beskriver sig själv som ett snabbt växande samfund i USA och Canada. Sedan 1993 har 200 nya församlingar planterats och välkomnats och 50 % av medlemmarna i samfundet var inte med för 10 år sedan. De närmaste åren är utmaningen att starta 20 nya församlingar om året och vitalisera befintliga församlingar genom ett stort utvecklingsarbete.

De erfarenheter vi tar del av och det starka intryck vi tar med oss är att vi i Gemensam Framtid behöver satsa allt på församlingsutveckling genom nya och förnyade församlingar. Det är en genomgripande satsning som berör alla och överallt.

Till det pågående arbetet att finna struktur och innehåll till det gemensamma arbetet tror vi att vi ska forma organisationen och samla resurserna till detta övergripande mål om församlingsutveckling, något som stämmer med vår samlade erfarenhet från Sverige. Det är ett mål om nya och förnyade församlingar som inbegriper hela kyrkan och kyrkans ledarskap. Det vägleder oss i hur tjänsterna ska se ut nationellt och regionalt. Vi tror att vi kan inspireras och få vägledning av de kyrkor ute i världen som vi känner väl och som växer. Som ledarskap i församlingar och samfund har vi mycket att lära på nytt och skapa egna förväntningar när det gäller växt och förnyelse.

Kyrkan är inte till för sig själv utan har en tydlig riktning ut i världen. ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen ” säger Jesus i Joh.17:18. Församlingen är vänd mot grannskapet och är utmanad av att möta de människor som lever och verkar där. Vi vill som Guds redskap göra skillnad i människors liv och vardag.

-Jag trodde aldrig att vi skulle starta församlingar på Bronx i New York, sa vår kollega superintendent Howard Burgoyne, men nu har vi flera stycken och fler är på gång. Howard berättade också att han tidigare kunde känna sig utanför i ECC eftersom han inte är svenskättling men nu är det andra tider i ett samfund som rymmer flera nationaliteter.

Ostkusten i USA är inte Sverige, vi är medvetna om det, men vi tar intryck av en kyrka som tror på det de gör och vi samtalar om hur vi ser på vår egen situation. Hur ser vi på mångkultur? Hur förhåller vi oss till multietniska miljöer? Flera av de nystartade församlingar vi fick möta var ganska ”ensidiga” i sin gemenskap. Flera var enbart afroamerikanska, någon i huvudsak asiater. Hip-hoparen Efrain startar en församlingsgemenskap inom den kulturen med sitt språk och sina uttryck. Vi firade gudstjänst i en församling som för tio år sedan byggde en ny fin kyrka och redan har vuxit ur den på söndagarna då de firar tre gudstjänster, en i sin egen kyrka och två i den närliggande skolans aula. Hur behöver vi tänka om oss själva och vårt eget arbete för att få uppleva något liknande. Vi vet att utmaningen är redan här att i församlingarna ge uttryck för en större kulturell och etnisk mångfald. Vår kyrka håller på att förändras som kropp i en större mångfald och vi behöver ge ansikte åt fler färger och språk. Det är den gemensamma framtiden.

Vi tror att vi som nytt samfund med alla våra församlingar gärna satsar allt vi har på att plantera nya församlingar och att stärka de vi redan lever i. Ett arbete som vitaliserar hela kyrkan och alla församlingar, vi gör det tillsammans. Levande och blomstrande församlingar är själva grunden till att vi kan fullgöra vårt uppdrag som kyrka. Vi tror att det är vägen för att uppnå visionen: ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen”. En grund att stå på och en väg att gå.

Distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan

Ola Bojestig
Roland Brage
Helén Friberg
Klas Johansson
Lennart Johansson
Lennart Renöfält
(Gunnel Jacobsson-Kritz deltog inte på resan)

Man trivs där man behövs

Jag är oerhört stolt över att vara en del av en rörelse som i så hög grad bygger sin verksamhet på idealitet. Så många människor i våra församlingar satsar av sin fritid för att bidra till det gemensamma arbetet. Många av dem otaliga timmar varje månad!
Ändå kan jag ibland tänka att vi inte fullt ut tar vara på alla ideella resurser som finns i vår närhet. T.ex. tror jag att vi skulle kunna fråga såväl föräldrar till barn i SMU, som vänner till församlingen, om hjälp i högre utsträckning än vad vi gör. Flera av dem tror jag gärna skulle bidra om de bara fick en möjlighet/fråga.

För några veckor sedan hade jag förmånen att delta i den kyrka-arbetslivskonferens som hölls i Umeå. Ett av besöken/föreläsningarna under dessa två dagar handlade om volontärarbete. Amelie Silferstolpe berättade om hur hon för knappt tio år sedan startade Volontärbyrån när hon upptäckte att fler än hon själv var mycket intresserade av att engagera sig ideellt men hade svårt att veta var deras engagemang behövdes. För att samordna volontärer med frivilligorganisationer startade hon en webbsida där kontakt kunde knytas. Idag har 28945 volontärkontakter förmedlats till 1367 frivilligorganisationer!

Det som slog mig var att Amelie mer utgick från den enskildes längtan efter att få hjälpa till än organisationernas behov. Kan det vara så att vi, inom församlingar och SMU, först tänker våra (församlingens och SMU:s) behov istället för att ta vara på det intresse som finns hos enskilda och medlemmar att hjälpa till? Skulle vi kunna frigöra kraft och resurser genom att tänka annorlunda?

Bertil Johansson, som för Svenska Kyrkans del arbetat tillsammans med Volontärbyrån, bidrog i samtalet och sa ”Man trivs där man behövs” och menade att detta är ett syfte i sig: att hjälpa människor känna sig behövda.

För inte är det väl så att vi fortfarande tänker att det bara är redan troende och medlemmar som får hjälpa till i vår verksamhet? Visst bör man vara positivt inställd till det vi gör, men hjälpen behövs ju hursomhelst och kontaken kan säkert många gånger leda vidare till en fördjupad tro.

Så, först och främst TACK till alla er som troget bidrar i och till vårt gemensamma arbete, men låt oss också bli lite mer frimodiga att be andra om hjälp.

 

Klas Johansson

PS.
På nationell har Svenska Missionskyrkan en satsning som gör det möjligt för dig som vill göra en insats ideellt som vi kallar Volontär i Missionskyrkan. Klicka på länken om du blir nyfiken och längtar efter att bli ännu mer behövd, såväl i Sverige som utomlands.

Gå – tjäna Herren med glädje

Jag firade domsöndagsgudstjänst i Östmarkskapellet i Oslo. Det var en länge närd önskan som gick i uppfyllelse att få delta i gudstjänst i marka utanför stadskärnan i den norska huvudstaden. Då Norge är en viktig del i vår familj har det ofta talats om gudstjänst i Nordmarks- och Östamarkskapellet i Oslo. Och så är ju detta med att gå på tur en så stor del av den norska folksjälen. Nu äntligen blev det av även för mig.
Efter en härlig joggingtur kom vi fram denna gråtrista novembersöndag. Elden brann i den öppna spisen i peisestuen och scouterna serverade kaffe och våfflor. Det smakade gott. Och så ringde klockorna in till gudstjänst och kyrksalen fylldes. Jag höjde på ögonbrynen i förvåning att det var nästan helt fullsatt en sådan här rätt ogästvänlig söndag. Härlig församlingssång. Enkel gudstjänstordning. En väldigt god preken över Matt 25 om Människosonens dom. Den handlade om livets stora allvar, upprättelsens möjlighet och vikten att leva nära den uppståndne. Ett flertal gånger under gudstjänsten påmindes vi om att det var kyrkoårets sista söndag. Ja tänkte, redan är vi där och i veckan måste adventsstaken plockas fram.
Så satt vi där i lusekofter, joggingdräkter, vandringskängor, med mössor och ryggsäckar på golvet. Några lite svettiga andra med väderbitna kinder, lyssnade andäktigt och den korta gudstjänsten gick mot sitt slut. Efter välsignelsens ord kom så sändningen: ”Gå- tjäna Herren med glädje”. Ord som jag hört så många gånger förut och som jag själv fått dela så många gånger men nu blev orden så konkreta, närgångna och angelägna. Gå- tjäna i glädje! Ingen hade bil eller cykel som väntade utanför. Nej alla måsta vi gå 3 eller 5 eller 10 km för att komma till vår utgångpunkt.
Vad får jag göra i veckan mellan kyrkoårets sista söndag och mellan dess första söndag. Jo, jag får gå i uppdraget att tjäna Herren med glädje. Hela tiden är vi mellan det som ligger bakom och det som ligger framför – i nuet får vi gå med glädje.
Så finns vi där också i vårt sammanhang i vår kyrka. Gamla samfund avslutas sakta men säkert och en ny gemensam kyrka formas. Tankar, känslor, aktiviteter blandas och mitt i allt får vi alla gå och tjäna Herren – och göra det i glädje.

Det finns kraft i mötet

Under hösten har vi haft samlingar för styrelser, ungdomsråd och ledare av olika slag, LeDaRkRaFt, inspiration för alla ledare. Vi började kvällen med att äta tillsammans. Potatissallad och kallskuret av olika de slag. Sedan möttes vi omkring tre seminarier, World wide – internationellt seminarium, Andakt, tro, lev och berätta och Förnyelsebar ledningskraft. Det senare seminariet vände sig till församlingsledningarna och handlade om ledarskapet i församlingarna. Efter en timma möttes vi till en mingelstund med dricka och ostbricka. Då fick deltagarna möjlighet att plocka med sig broschyrer, beställa böcker eller bara prata.
Många passar på att träffa deltagare från andra församlingar och föreningar. De får en koll på läget och hur de har det i den andra församlingar/föreningar. Kvällen avslutades med att vi firade nattvard och erbjud förbön för dem så önskade. Dessa samlingar genomförde Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDals distrikt, Baptisternas Svealandsdistrikt och Studieförbundet Bilda.
Det är ett fläng när man skall iväg och ha koll på att allt som behövs är med. Men när vi reser hem är vi glada och tacksamma. Va fint det var! Så kul att träffa ledare från olika föreningar och församlingar och så något viktigt samtal som hunnits med under kvällen. Då gör det inget att klockan blir ganska mycket och det är mörkerkörning.
Vid ett sammanträde häromsistens ställdes frågan om församlingarna är mer isolerade från varandra idag än tidigare. Ja, tänkte jag i mitt still sinne. Vi har väldigt få tältmöten numera. Det som hände längre tillbaka var att det under sommaren restes tält lite varstans i buskarna. Bra talare och sångare gjorde att vi reste för att besöka varandra. Då skedde mötet mellan folk från olika församlingar. ”Bara ett ord eller två, gjorde det lätt att gå, alla människors möte borde vara så.” Så skriver Hjalmar Gullberg i Människors möte. Underskatta aldrig det personliga mötet, där finns det kraft att hämta. Distriktens uppgift är att tänka större än den lokala församlingen och verka för att vi är delar av en helhet.

Roland Brage
Distriktsföreståndare

Inspirerande möten

Ett tydligt fokus på några prioriterade områden som genomsyrar hela kyrkan.
En omfattande och framgåndsrik satsning på församlingsplantering.
Ett genomtänkt stöd till församlingar för att de skall utvecklas på ett positivt sätt. Stöd till pastorer med bl.a. coaching.
Ett begynnande arbete med ledarutveckling på olika nivåer inom kyrkan.
Ett gott samspel mellan det lokala, regionala och nationella där fokus ligger i den lokala församlingen.
En stark identitet som samfund med goda relationer och egna redskap till stöd för arbetet.

Det här skulle kunna vara en vision för Gemensam Framtid. Men det är några saker vi sett och låtit oss inspireras av i mötet med Evangelical Covenant Church, EEC under den gångna veckan.
Vi är distriktsföreståndarna i Missionskyrkan som har förmånen att få möta ECC, en kyrka i Nordamerika som en gång bildades genom svenska invandrare. Vi möter pastorer och andra som jobbar med att starta nya församlingar och vi lyssnar på deras starka berättelser från olika miljöer och sammanhang.
Vi möter även pastorer från ”etablerade” församlingar, alltså församlingar som funnits under en längre tid. De vi möter deltar i det ”vitaliseringsprogram” som kyrkan startat, där dessa församlingar får hjälp att hitta sin väg för att på nytt bli levande församlingar som lever i uppdraget.

Med under dessa dagar är också två distriktsföreståndare liksom flera från den nationella ledningen i Chicago, som ger oss den övergripande bilden av kyrkans mål och arbete. Det är en spännande och utmanande verklighet vi möter i ECC, en kyrka som växer kraftigt och tar emot ca 20 nya församlingar varje år.

Varken vi som deltar i studieresan eller våra värdar tror att det går att direkt överföra och översätta dessa erfarenheter till vår svenska miljö. Men det finns mycket att låta sig inspireras av och mycket som utmanar oss både lokalt, regionalt och nationellt när vi fortsätter forma Gemensam Framtid.

Hellre rörelse än kyrka

För mig är det en självklarhet att vi, oavsett om vi kallat oss Missionsförbundet eller Missionskyrkan, har varit och är en kyrka. Har alltid haft svårt förstå när en del av våra medlemmar som vid de stora händelserna i livet, som dop, vigsel eller begravning mm valt att gå till Svenska Kyrkan istället för att låta det ske i sin egen församling, i missionskyrkan/missionshuset, av den egna pastorn och i församlingens mitt.

Samtidigt önskar jag, och vill hellre betona, att vi är en ”rörelse” snarare än en ”kyrka”. Inte för att vi inte är en kyrka, för det anser jag att vi är, utan därför att all utveckling kräver rörelse.

Det går inte att stå still om man vill utvecklas. Står man still så kommer man att stagnera. Att vara en kyrka är att vara i rörelse och ständig förändring. Men ordet ”kyrka” kan emellanåt signalera institution och stagnation, även om det inte är tanken. När vi nu är mitt inne i processen att forma den nya kyrkan så är min längtan att vi mest av allt kommer se en ny rörelse, med Jesus i centrum, som möter människor mitt i livet.

 

När jag skriver detta sitter jag på Arlanda på väg till USA tillsammans med mina distriktsföreståndarkollegor. Vi skall besöka vår systerkyrka, Evangelical Covenant Church (amerikanska missionskyrkan), och på plats studera och samtala om den goda utveckling den kyrkan/rörelsen har. Covenant Church  i USA, vår systerkyrka, är just nu den snabbast växande kyrkan i hela USA!

Växten består framförallt av nya pionjära och multietniska församlingar som grundats de senaste tio åren. Parallellt med denna församlingsgrundande rörelsen arbetar man tydligt med vitalisering av de befintliga församlingarna (i Sverige talar vi om församlingsutveckling, omstart och nystart.) Det blir säkert tillfälle för mig eller någon av mina kollegor att återkomma med intrycken från denna resa.

Intrycket så här långt är ändå att man lyckats se behoven i sin samtid och skapat former för att möta dem och där presentera och levandegöra Jesus Kristus.

 

I söndags mötte jag församlingen i Råneå till gudstjänst, nattvardsfirande och kyrkkaffe. Råneå är en av våra mindre församlingar. Vi var ca tjugo personer vid gudstjänsten. 90 % har med god marginal passerat pensionsåldern. Visst kan man fundera över framtidsutsikterna.

Men när jag kommer dit och öppnar kyrkdörren möts jag av skratt och livliga samtal i köket och serveringslokalen. Flera var där och förberedde för kyrkkaffet och nattvardsfirandet. En påtagligt god stämning och atmosfär.

Vi hälsar, går genom gudstjänstordningen mm. När jag sedan slår mig ner och samlar mina tankar i bön inför gudstjänsten och gudstjänsten inleds, så blir gudsnärvaron så stark och påtaglig. Min upplevelse blir att här är det en församling, som visserligen har hög medelålder, men där bönen lever och Guds närvaro är tydlig! Guds ande rörde vid oss och skapade sin goda rörelse i våra hjärtan, inte minst mitt.

Djupast sett är det detta allt handlar om. Att den helige Ande får möta våra hjärtan och om och om igen sätta oss i rörelse. Låt oss bygga vidare tillsammans så att vi öppnar för detta snarare än låsa om formerna.

 

Klas Johansson

DET GODA SAMTALET

Eftersmaken är omisskännlig! Axlarna sjunker och stegen får ny svikt! Något, som smakar hopp, fyller hjärterot och avspeglas i ögonen. I bästa fall kan man plötsligt känna sig något generösare, mot det som möter, än tidigare.

Det enda som krävs är Närvaro!
Närvaro som bereder samtliga deltagare utrymme.
Närvaron som skapar tillit!
Närvaron som förmår härbärgera allas nu-situation, utan slagsida åt något håll.

Jag talar om det GODA SAMTALET! Detta välgörande, goda som borde finnas med på FN:s lista över mänskliga rättigheter, men det är förmodligen svårt att lagstadga om . När St Lukas-avdelningarna i Lund, Malmö och Helsingborg i lördags firade att det var 50 år sedan de startade sin verksamhet tillsammans, inbjöd de till en heldag i Stadshallen i Lund med temat ”Det goda samtalet”. Ur olika perspektiv belystes ämnet på ett högintressant sätt inför en fullsatt åhörarsal. Det var alldeles uppenbart att ämnet mötte en längtan och ett behov av att bli delaktig av detta.

I ”Sydsvenskans” artikel om dagen angavs temat felaktigt till ”Det goda samhället”.
Det var ingen dum felskrivning! Jag är övertygad om att det goda samtalet bidrar till ett gott samhälle. Ja, kanske till och med att det är en förutsättning. Lika övertygad är jag om att varje sammanslutning, varje organisation, varje samfund, varje liten eller större gemenskap behöver värna det goda samtalet – för helhetens skull.

Gunnel Jacobsson-Kritz

Händers välsignelse

”Så här hade vi inte gjort för några år sedan”. Orden kommer från några personer som sitter runt ett litet bord och nyligen har avslutat en nattvardsandakt.
Distriktsanställda medarbetare från Södra, Västra och Östra Götalands distrikt möttes några dagar för samverkan och utbildning på Nimbus, Öckerö. Kvällen avslutades med en enkel och kreativt formad nattvardsstund. När brödet och vinet har delats ut ber vi för varandra vid de små borden. Och det blir så naturligt och omsorgsfullt när vi lägger händerna på varandra och ber för var och en. Det var efter denna goda förbönsstund som orden kom att så här har vi inte alltid gjort men så gott och självklart det känns.
Uttrycksätten skiftar från tid till tid i gudstjänst och i andakt och vi upplever det olika. Men visst känns det bra att vi vågar och vill ta ett litet steg till i förbönen, så att vi också kan känna omsorg, beröring och närhet.
Förra veckan slår det mig att jag var med vid tre tillfällen då det var så naturligt att be med händers välsignelse. Förutom på Nimbus var det vid pastorsinstallation i Öreryds och Valdshults missionsförsamlingar. Guds församling har i alla tider genom handpåläggning och bön avskilt medarbetare för tjänst i Guds rike. Så är det än i dag. Ett självklart sätt att välkomna och nedkalla Guds välsignelse över den som går in i tjänst i Guds församling. Igår kväll skedde det på nytt när två församlingsstyrelser möttes i angelägna frågor. Sammanträdet är slut och någon frågar om vi inte kan få lägga händerna på våra ledare och be. Naturligt, innerligt och i helig tillit till att Gud hör bön och verkar i bön förenas vi inför Guds ansikte och erfar Guds närvaro och hur han vill ge kraft och vägledning.
Det är glädjande att det är allt naturligare att be för medmänniskor med handpåläggning. Beröra i tydlig omsorg och med respekt och vördnad. Jag tror det är mer än en uttrycksform. Det är som att ta ytterligare ett steg in i förbönens rika värd där vi räknar med Guds handlande och välsignelse. Visst är det skillnad när en syster eller broder ber om vår förbön om vi svarar ” jag skall tänka på dig” eller om vi erbjuder att naturligt be för personen i fråga och gärna göra det med händers välsignelse.
Jag kommer i tacksamhet ihåg den gudfruktige vaktmästaren som alltid var med i bönesamlingen. Generöst och kravlöst erbjöds förbön med handpåläggning. Han sa: ”vi förmår inget i oss själva men vi kan vara som startkablar som förmedlar hjälp och kraft från källan till den som behöver”. Ja så kan det få vara i bönen med händers välsignelse.
Låt oss vara frimodiga!

Lennart Johansson

Tänk gott om det du gör

Årets skörd är bärgad och arbetet inför en ny växtperiod är redan på gång. Platsen är speciell för om två år är det inte havre som odlas på denna mark som i år utan goda relationer till Gud och medmänniskor. Just här ska equmenias riksscoutläger äga rum den 1-9 aug. 2013 och arbetet är redan igång.
Den tragiska händelsen på norska Utöya gav en djupare insikt i glädjen av och möjligheterna med att leva lägerliv. En miljö och plats för möten på så olika sätt och verkliga växtplatser för människor. Tänk att en lägerplats för den illasinnade är så hotfull att den måste förgöras. När detta skedde i juli tänkte jag direkt på de läger som var på gång i vårt distrikt. Någon hotbild finns inte men det finns en vision om lägergemenskap som förändrar dig, mig och världen. I våra sammanhang med ett tydligt centrum i tron på Jesus. Och att lyssna in de goda berättelserna efter sommarens många läger är verkligen uppmuntrande. Läger gör skillnad!
Har du planerat din semester sommaren 2013? Tänk in en lägervecka i augusti och du får vara med om något stort och din insats är en del av det stora vi gör tillsammans.
Fram till dess kommer tusentals unga människor att få vara med i verksamheter där de blir sedda och bekräftade för den de är och får höra den glada berättelsen om Jesus. Det är det vardagliga arbetet för en god skörd. En odlare tänker alltid gott om det hon gör. Hon gör allt hon kan för en god skörd. Det är en livsmelodi att leva efter och arbeta med inför den stora skörden i Loo 2013.
Ola Bojestig

Sida 1 av 3123»