Gästblogg: Vem älskar en rom?

Det började väl för sådär ett och ett halvt år sedan. En romsk kvinna från Kosovo hade kollapsat och och låg på psykiatriakuten. Anledningen till att hon mådde dåligt var att den tonåriga dottern var försvunnen och familjen hade fått beslut om att utvisas. Familjen hade överklagat och väntade på besked om de skulle få stanna i Sverige eller inte. Det fick de inte. Romer från Balkan får inte stanna i Sverige, inte under några omständigheter. Ingen vill ha romer i sitt land. Speciellt inte länderna på Balkan. Men inte heller Sverige. 

Flera romska familjer har passerat min expedition sedan dess. De ber om hjälp. De vill stanna i Sverige. Sverige är inget paradis för romer. Romerna har inget paradis på jorden. Men Sverige är trots alla mycket bättre än de länder de flytt från. Men det är inte mycket jag kan göra. Jag lyssnar, försöker förstå deras situation. Jag skriver brev till myndigheter där jag vädjar om att ompröva sitt beslut. Men breven betyder troligen ingenting. De läggs till handlingarna och familjerna utvisas. 

Att jobba i sjukhuskyrkan innebär att man ofta möter människor i hopplösa situationer. Människor som fått reda på att det inte finns någon bot för deras sjukdom. Människor som nyss har fått reda på att deras partner eller barn eller förälder dött, ibland helt oväntat och traumatiskt. Vid sådana tillfällen måste man acceptera faktum och lära sig leva med den nya verkligheten. Skillnaden när det gäller familjerna som sökt sig till oss för skydd och trygghet är att deras situation beror på beslut tagna av politiker och myndigheter. Beslut som leder till orimliga situationer, men som med ett annat, mycket mer humant beslut skulle ge familjer med små barn en framtid och ett hopp istället för förtvivlan och oro. Deras situation beror inte på livets ibland hårda och orättvisa villkor, utan på människors kalla och omänskliga beslut, beslut tagna av dem som du och jag röstat fram som våra beslutsfattare. 

Just nu följer jag ett ungt par, Miroslav som är serbisk rom och Vesna som är från Kroatien och deras två pojkar, den ene 6 månader och den andre 3 år gamla. Nu har migrationsverket beslutat att de skall avvisas, Vesna med minsta barnet till Kroatien, Miroslav med den äldre sonen till Serbien. Enligt migrationsverket får de sköta återföreningen där. Länderna har ju skrivit på att man skall skydda minoriteter menar man i sin motivation. Miroslavs och Vesnas erfarenheter säger dock något helt annat. I de kontakter som familjen haft med kroatiska och serbiska myndigheter finns inget som tyder på att de skulle få en enkel och snabb hjälp till återförening. Eftersom ingen av deras familjer accepterar att de är tillsammans med någon med en annan etnicitet har de inget stöd från släkten i deras hemländer. De har inte haft kontakt på flera år, så i Serbien och Kroatien skulle de vara helt utlämnade. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention. Där lovar man bland annat att ”säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja” (artikel 9:1) och att i de fall de är åtskilda verka för att en ”familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt” (artikel 10:1). Miroslavs och Vesnas erfarenhet säger något helt annat. Migrationsverket följer sina regler. Reglerna är beslutade av politiker som du och jag röstat fram. Du och jag har ett ansvar för hur barnkonventionen följs. För Vesnas och Miroslavs och deras två barn är barnkonventionen bara vackra ord utan täckning. 

Skulle en kyrka som öppnar famnen för romer, och andra invandrare, och ta strid för dessa utsatta i vårt land bli framgångsrik? Inte nödvändigtvis. Skulle den bli populär och attraktiv? Troligen inte. Skulle den bli ifrågasatt? Säkert. Men den skulle bli trovärdig. 

Håkan Fhager
Sjukhuspastor på Centralsjukhuset i Karlstad

Ulf Södahl gästbloggar: ”Snabbt Konsumerar Jag livet”

Vi har nyss lagt julen och den köprusch som sammanknippas med den bakom oss. December har i hög grad påmint oss om något som kan beskriva med orden

”Snabbt Konsumerar Jag livet”

Livstempot, konsumismen och individualismen gör det tufft för oss att leva som enskilda människor och som samhälle. Miljön och klimatet lider då resurser slukas. Fördelningen av välstånd inom vårt land och internationellt blir förtvivlat skev. Livet tycks skymmas av konsumtionen.

Vad tror du? Skulle köpfri söndag kunna vara ett konkret steg för att dämpa livstempot, träna oss i att avstå och i att välja gemenskap? Ta med dig denna tanke in i det nya året och kanske kan köpfri söndag blev en (något försenad) nyårspresent till dig själv. Naturligtvis är köpfri söndag ingen mirakelkur, men kanske ett brytjärn för samtal och reflektion om det liv vi lever.

Jag tror att det för de flesta av oss är svårt att få till de där samtalen som berör på djupet, de som handlar om livet, om tron som bär och om följderna av denna tro. Ändå är det viktigt att vi gör det! För om inte vi i kyrkan (sam)talar om det som verkligen rör livet vem gör det då? I vårt distrikts Diakoni och Samhällskommitté har vi under ett par år samtalat om dessa frågor och under resans gång konsulterat allt från Handelsanställdas förbund till Svensk handel. Vi frågar oss vem som odlar den inre människan – och var hon odlas.

Föreningen Korsvei har en grundfråga och fyra vägvisare som kanske kan öppna för ett samtal:
Grundfrågan är: Vad innebär det att vara en lärjunge idag?
Vägvisarna: 1. Söka Jesus Kristus. 2. Bygga gemenskap. 3. Främja rättfärdighet. 4. Leva enklare.

Vill du veta mer om Korsvei? Se www.korsvei.se eller www.korsvei.no

Jag kan inte låta bli att dröja kvar en stund i julens goda budskap och citera änglarna i den allra första julsången: Ära i HÖJDERN åt Gud och på JORDEN fred. I änglasången möts himmel och jord – lovsång till Gud och längtan efter fred här på jorden. Diakonin är i allra högsta grad denna mötespunkt!

Gott 2012!

/ Ulf Södahl, distriktskonsulent Svenska Missionskyrkan/SMU i Västra Götaland

”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Det är sista dagen på jobbet 2011 och jag sitter här och tänker på allt som hänt under året. Människor jag mött, möten och samtal i mängder! Jag slås av det stora engagemang och goda vilja som finns hos så många personer och församlingar. Viljan att göra skillnad för andra, vara med och förändra så att vår värld kan bli en bättre värld för alla.

Det har varit ett händelserikt år i vår värld och så även i våra kyrkor. Både goda och svåra händelser. Ofta fokuserar media och vi själva det svåra och det kan ibland vara svårt att tro och hoppas på förändring. Men varje dag sker också goda härliga saker som är tecken på hopp och möjligheter inför framtiden.

Så vill jag tänka om vår värld, vårt liv och vår kyrka! Det finns hopp, trots allt! Det är inte ute med vår värld, vårt liv eller vår kyrka! Jag vill instämma med Tomas Tranströmers ord: ”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Inför nya året vill jag be: ”Styr mina fötter in på fredens väg” (Lukas 1:79).

Gott Nytt år och Guds fred önskar jag er alla!

Vi hörs nästa år!

/Inga Johansson

Om att dela människors vardag

Göran Bjerhem, Kyrka-Polis i Samverkan

”Hej Göran, det är Pelle.”

”Hejsan, Pelle! Hur är det?”

Paus…”-Inte så bra…jag blev tvungen att skjuta en kille idag! Han kom ut med ett gevär riktat mot sig själv. Jag sköt honom i benet…han klarar sig! E du  i stan så vi kan prata?”

En alldeles ovanlig händelse ur verkligheten, med lite annorlunda rubrik, som ropar till oss över frukostbordet: ”Polis sköt skarpt!!”

En ovanlig händelse, som trots allt sker ibland – för att inte tala om alla de vanliga händelserna som sker desto oftare, och där de som arbetar varje timme, dygnet runt, året om, får stiga in i människors olyckor, utsatthet, kriser och katastrofer – sammanhang som oftast inte ens ger en rubrik i en tidning.

Det är bl a denna typ av berättelser, som vi får ta del av, vi som arbetar inom området ”Kyrka i samhället” som kallas Kyrka-Polis i samverkan, där uppgiften är att dela polisanställdas vardag genom att synas så mycket som möjligt, ha och ständigt skaffa ny kulturkompetens i hur anställda arbetar, samt – att genom dessa två första steg, kunna ge stöd i olika situationer – arbetsrelaterade som privata! Men vi får också en inblick hur människor möts av polisen i olika situationer, vardagssituationen för anställda inom polis, men ganska exceptionella för de flesta av oss.

Kyrka – Polis i samverkan har funnits sedan slutet av 1980-talet, och har fått betyda mycket för de polisanställda och andra, som mött denna samverkan i praktiken.

Och det är detta denna inriktning i kyrkan – där vi delar människors vardag – som är vår nuvarande OCH framtida utmaning för den nya kyrkan, Gemensam Framtid. Här har vi samma inriktning som sjukhuskyrkan, andlig vård på fängelser, arbetslivs- utbildnings-, äldrevårdskontakter. Erfarenheterna av delat vardagsliv ger just den klangfärgen, att livet är ett risktagande som KAN innebära, att sammanhang, situationer, relationer – tidiga i livet och ganska senkomna – kan innebära svårigheter, och där stödpersoner som man tidigare har skapat relation till – om än ytliga – blir de som man vänder sig till när det kör ihop sig. Och därför finns en tydlig rörelse till kyrkliga sammanhang, när livets krångligheter gör sig påminda.

Så här års, under jul- och nyårstid, får vi även i kyrkans gudstjänster be för alla dem, som i olika roller och med heldygnstäckning på sitt arbete, får göra insatser för människor i svårigheter, där julefriden kanske inte fått infinna sig. En, kanske ibland, ytlig kunskap som vi allmänt ber för, men där bönen kan få innehålla ”kött och blod”!

God Jul och Gott Nytt År!

Lisbeth Fhager gästbloggar: Tallåskyrkan en mötesplats för många i Gustavsberg

En viktig mötesplats här i Tallåskyrkan är de soppluncher som äger rum varannan måndag. Till soppluncherna kommer människor från olika sammanhang och i olika åldrar. Människor som ofta gått förbi kyrkan men aldrig tidigare varit här. Redan när soppan serveras är det ofta ett härligt sorl kring borden och gemenskapen är varm och generös. Deltagarna är många och för att alla ska få plats har vi numera halva kyrksalen möblerad med bord, andra halvan består av kyrkbänkar. Denna möblering har visat sig fungera väl både vid samlingar av olika slag och gudstjänster. Eftersom vi befinner oss i kyrksalen vid soppluncherna har det också blivit en naturlig del, för den som vill, att kunna tända ljus i ljusbäraren.  Det dessa ljus symboliserar har vi sedan möjlighet att ta med i vår böner då vi  varje onsdag bjuder in till bön.

I anknytning till soppluncherna har vi under hösten börjat bjuda in till samtal under rubriken ”Livets vägval och kullerbyttor” Där samtalar vi om det som känns angeläget och delar frågorna som finns om livet, om Gud, om tro.

Förra årets gemensamma julfirande var välbesökt och uppskattat därför är det med glädje vi nu håller på med förberedelserna inför årets julhelg! Vårt gemensamma julfirande är ett resultat av samtal med kommunen, föreningsliv, andra kyrkor på orten m fl.

Julaftonens samling är förlagd till SMU-gården och till Tallåskyrkan. Då blir det julbord med mat som vi hjälpts åt att ordna, sång och musik, samling vid krubban mm. På juldagen är det grötlunch i Sv kyrkans lokaler och på annandagen erbjuds julallsång med servering i pingstkyrkan. Tillsammans kan vi göra juldagarna till gemenskapsdagar där ingen behöver fira julen i ensamhet.

I februari 2010 började Gustavsbergs Missionsförsamling sitt omstartsarbete. Att vara en församling i omstart handlar om att se vilka möjligheter som finns för att hitta vägar att vara kyrka i det samhälle man är en del av. Vilket i sin tur handlar om att bygga relationer, att leva i dialog, att lyssna in vilka behov som uttrycks bland människor på den ort man finns. Att precis som Jesus gjorde, möta människor där de finns, att se och bekräfta och sedan vandra tillsammans för att dela en bit av livet!

God jul och gott nytt år från oss i Tallåskyrkan!

Lisbeth Fhager, pastor
Gustavsbergs Missionsförsamling
Tallåskyrkan

Bön i juletid

Gud,
Vi tackar dig för att du förenat dig
med mänskilgheten
och ständigt är närvarande
i din skapelse.
Tack för julens under
där du möter i det djupaste mänskliga
och det värnlöst utsatta.
Låt oss med herdarna får höra den himmelska lovsången
och med dem bli delaktiga
i det fridens och fredens rike
som utgår från krubban i Betlehems stall.
Hjälp oss som fått gåvan
att se dig i Jesus Kristus,
att också i hans efterföljd
se dig i alla människor vi möter.
Amen

(Hämtad från En liten Bönbok, Verbum)

Hans-Erik Karlsson gästbloggar om Klimat – vi får inte ge upp!

Hans-Erik Karlsson, Skara

Droppar ur holkar stenar…

Klimatförhandlingarna i Durban har nu kommit i gång. Tystnaden i media har brutits och vi får reportage från förhandlingarna och med konkreta exempel beskrivs konsekvenserna av om klimat rättvisa ej kan uppnås.

I skrivande stund lyssnar jag till en professor som i radion utvecklar möjligheterna att med hjälp av solens energi inte bara utveckla direkt uppvärmning och elkraft. Forskarna ser en ny teknik att bryta ner atomerna i vatten– väte och syre- och utveckla förnyelsebara bränslen. Fantastiskt. Vilken potential för framtiden!

Ja heder åt forskare och näringsliv som ser möjligheter i att ta fram klimatsmarta produkter till förmån för såväl användare som för vårt klimat. Desto mer är dysterheten stor hos politiska företrädare som inte tycks se några möjligheter att komma överens i Durban. De flesta vet vad som behöver göras i klimatfrågan och vad ett avtal skall innehålla. Men ingen tycks våga ta ett första steg.

Personligen deltog jag i den stora klimatmarschen i Köpenhamn 2009 för att på så sätt söka påverka det som där förhandlades. Jag berättade för en god vän om marschen och jag uttryckte ”Tjänade det något till att marschera för klimatet i Köpenhamn när resultatet blev så klent?” Min gode vän svarade ”Nej så får man inte se det; det är droppen som urholkar stenen och det ni gjorde i Köpenhamn var viktiga droppar!”

Ja vi får inte ge upp! I kyrkor över hela världen har vi samlat in namn i ett klimatupprop initierat av kyrkorna i Afrika. Under 2:a söndagen i advent kommer kyrkor över hela vår jord att be för klimatförhandlarna och för att ett rättvist klimatavtal kan uppnås. Vi har en särskild möjlighet att genom våra kyrkor och även på annat sätt fortsätta med opinionsbildning för att rädda Guds underbara skapelse. Vi får inte ge upp. Droppar urholkar stenar!

Hans-Erik Karlsson, Skara

Svenska Missionskyrkans representant i SKR:s arbetsgrupp Klimat och hållbar utveckling.

 

Diakonias bön inför klimatmötet i Durban:

Gud, som skapar, räddar och bär din värld och människorna.

I skapelsens första sekunder gav du allting dess plats.

Du skapade skönhet, ordning och möjlighet för liv.

Din Ande svävade över kaoshavet och på ditt ord visste kaos sin plats.

 

Vi är inte längre utlämnade åt kaos. Vi har fått en plats i universum.

Vi har fått en nisch i ekosystemet. Vi svävar inte längre fritt utan mål och mening.

Vi hör samman med allt levande i ett system så skört som morgonens spindelväv.

Osynliga trådar binder oss samman med allt liv; med Dig, med minsta djur och växt och med varandra.

 

Herre nu är väven skadad.

Sedan du, den första morgonen såg på den och sa att allt är gott,

har vi rivit och slitit i din skapelse.

Vi har levt som om vi vore de enda levande.

Nu betalar de fattigaste återigen priset för den rikes fest.

Vi eldar de fattigas bröd och stjäl hennes åkermark.

 

Herre du som är sträng och mild på samma gång

vi ber om nåd för vad vi ställt till med

Vi ber om upprättelse för det som är krossat

Vi ber om hopp för det som är hopplöst

Vi ber om mod för de som inte vågar

Vi ber om helande för en trasig värld

AMEN

 

 

 

Studentpastor Anette Brandt gästbloggar!

Runt 50 medarbetare möttes förra veckan i Göteborg för Universitetskyrkans nationella konferens. Det är både bredd och djup på kollegiet som möts en gång om året, någonstans i Sverige. Där finns pedagoger, informatörer, diakoner, pastorer och präster från olika kyrkor, sida vid sida. Någon är alldeles ny i sitt uppdrag, en annan har lite tappat räkningen på hur många år som gått sedan första arbetsdagen på sin högskola. Detta har vi gemensamt, det stora engagemanget för och tron på kyrkans uppdrag utanför sina egna väggar, modet att gå rakt ut i högskolevärlden och på plats möta studenter och personal i deras vardag. I år samlades vi kring temat ”I normens öga, om kyrka, samhälle och hbtq”. Det lokala arbetslaget i Göteborg mötte med ett genomarbetat program, där första dagen handlade om grunderna i normkritiskt tänkande. Vi gav oss ut på spaning efter normer i våra egna sammanhang och funderade över hur det professionella förhållningssätt ser ut, där människor möts som jämlika och olika erfarenheter och identiteter ges utrymme och respekt. Andra dagens föreläsning borrade i olika frågeställningar om hbt-personer och diskriminering, både i högskolevärlden och i församlingen. Sista dagen fanns möjligheten att välja mellan olika workshops. Morgonböner, nattvardsfirande och erfarenhetsutbyte i smågrupper är självklara delar av en konferens. Mellan skratten och de livliga diskussionerna finns också ett stort allvar. Vi möts i tider delvis av oro, vilket märks inte minst under de gemensamma överläggningarna. I ekonomiskt kärva tider är avstånden ibland långa mellan våra tjänster och beslutsfattarna. I normens öga ter sig Universitetskyrkans arbete för vissa perifert, något som kan leda till kortsiktiga och oövertänkta beslut. Men det finns även stöd och vi bär en stark tro på öppningar framåt. Vår samlade erfarenhet säger oss att kyrkan är efterfrågad och uppskattad på högskolor och universitet runt om i landet. Genom medarbetarna i Universitetskyrkan finns en unik ingång till unga människor i deras nutid och framtid. Det finns inga andra alternativ än att prioritera det arbetet! Vi vandrar raka i ryggen mellan Betlehemskyrkan och Haga kyrka, stinna av konferensmaten, tacksamma till kollegorna i Göteborg och med huvudet fullt av normkritik och vacker gospelsång.

Glad Advent!

Anette Brandt

 

Släpp in världen i kyrkan!

Tro handlar om att ta ansvar för världen.

I lördags var jag på politikerträff i Karlstad. Personer från församlingar, som är politiskt engagerade, var inbjudna till Baptistkyrkan för en dag till samtal, stimulans, uppmuntran och motivation till engagemang för ett gott samhälle! Och det blev en mycket stimulerande och inspirerande dag! Missionskyrkans distrikt i ÖrebroVärmlandDal och Baptisternas Svealandsdistrikt var arrangörer.

Ett 15-tal personer möttes redan kl 10 på lördag fm och Ingemar Eliasson, med lång erfarenhet från arbete i kyrka och samhälle, gav en strålande input utifrån rubriken Från missionshus till riksdagshus och åter. Han poängterade inledningsvis att han aldrig lämnat missionsbänken. Den stod bredvid riksdagsbänken hela tiden. Platserna i båda bänkarna påverkade varandra. 

Det var ingen tillfällighet att just Ingemar fanns med på denna träff! Född i Värmland och mer eller mindra uppvuxen i Bergs Missionshus, Visnums Kil och senare i livet landshövding i Värmland. Han berättade varmt om sina föräldrar som drev lanthandel och även missionshuset. Pappan var förståndare i missionshuset, mamman söndagsskollärare, organist och med i styrelsen. Allt vävdes ihop, men det var ändå viktigt att hålla isär olika uppdrag. Ingemar berättade om sin tro och kärleksbudskapet som det centrala i tron. Vikten av att SE människan och göra skillnad för andra.  Kyrkan befinner sig inte i utkanten utan mitt i byn. Tron ska påverka men får inte bli dogmatisk. Det handlar om att kunna översätta trons kärleksbudskap i samhället så andra kan få befrielse, välstånd, upprättelse osv.

Ingemar avslutade sin input med att ge några utmaningar till politikerna som var samlade:

  • Artikulera värderingarna. Sällan gör vi riktigt klart varför vi tycker si eller så. Numer går det att nämna Gud vid namn. Vi ska inte predika från talarstolen, men i samtal kan vi öppet tala om våra värderingar och om vår tro. Varför politiker? Tro handlar om att ta ansvar för världen!
  • Inte begränsa det politiska agerandet som kristen till moralpolitiska frågor. Lika viktigt att lägga värderingar i ekonomi, klimat, socialpolitiska områden, inte plocka ut vissa frågor.
  • Var noga med att försvara religionstillhörigheten. Ha respekt för andras religioner!

Jag saknar att vi politiker så sällan blir inbjudna till kyrkan, sa Ingemar. Varför inte bjuda in politiker till ungdomssamlingar så att de får berätta vad de gör. Släpp in världen i kyrkan! De unga behöver få veta hur de kan vara med och påverka samhället!

Efter denna input var samtalet i gång. Alla deltagare berättade om det som ger kraft och inspiration och också om det svåra i uppdraget. Många menade att drivkraften var att kunna vara med och påverka och se att förändring är möjlig. Vi konstaterade tillsammans att vi behöver be mer för samhället och de som engagerar sig där. Mer förbön för politiker i våra gudstjänster.

Jag är så glad att jag fick möjlighet att vara med på denna samling! Vi behöver inspirera till mer politiskt engagemang i vår kyrka och i församlingar.

Bön

Gud, vi ber för våra politiker!

Tack för allt engagemang och arbete för vår vårt samhälle och vår värld.

Vi ber om kraft, vishet och mod att kunna påverka och förändra!

Gud du som håller hela världen i din hand, förbarma dig över vår värld.

Hjälp oss att kunna leva i kärlek och fred med varandra.

Vi ber för den ekonomiska krisen, hjälp oss att kunna hantera våra tillgångar och resurser på ett rättfärdigt sätt.

Vi ber för ledare och makthavare i världens länder. Vi ber om möjligheter att skapa en mänskligare och rättvisare värld.

Vi ber för all den nöd som finns, hjälp oss var och en att se vår medmänniska.

Gud, ge oss mod i vårt uppdrag att vara dina händer och dina fötter i vår värld!

Amen.

 

Stärk diakonin och engagemanget i samhället

Helgen och den gångna veckan har för min del varit fylld av olika mötesplatser och samlingar där kyrkans engagemang i samhället och för medmänniskan varit i fokus!

Igår var jag i Immanuelskyrkan i Stockholm på gudstjänst. Församlingen gästades av Hans-Erik Lindström, präst i Svenska Kyrkan. Han predikade utifrån liknelsen om den barmhärtige samariern och började med att berätta om Ny Gemenskap, ett boende för hemlösa i Stockholm, som startades för 40 år sedan. Hans-Erik var med i starten och så var också många från Immanuelskyrkan och är det än idag. Så fortsatte han att tala om kärnan i evangeliet – kärleken till våra medmänniskor. Om hur Jesus i liknelsen utmanar de etablerade religiösa systemen. Har kärnan i evangeliet inte sipprat ner från hjärnan till hjärtat, undrar Hans-Erik. Hur etablerade är vi som kyrka idag? Socialförsäkringssystem i Sverige ska ge omsorg och stöd, men den personella, personliga relationen behövs ALLTID! Den diakonala teologin har påsken som bas, kyrkans kärna. Jesus är diakonos (grekiska) som dör för människor. Den lidande tjänaren. Diakoni – den kyrka som inte har detta är en halv kyrka. Diakoni är att se, känna med, bedöma och handla!

I lördags hade jag förmånen att vara med i Nässjö Missionskyrka. Där var det en distriktssamling för församlingar i Östra Götalands distrikt. Temat var Guds rike – en skapelsevänlig församling. Dagen gav möjlighet till samtal om miljö, klimat och rättvisefrågor. Hur kan vi som kyrka vara med och bygga en hållbar värld? Är miljö och skapelsefrågor något som vi i kyrkan ska arbeta med? Flera av de medverkande lyfte fram hur vi i bibeln ges uppdraget att vara Guds medskapare och därmed också finnas med i arbetet för hållbar utveckling. Flera av deltagarna visade på vikten av att detta område förstärks i vår nya kyrka och ges resurser att arbeta med. Vi behöver nätverk, mötesplatser och kunskap om hur vi kan vara en skapelsevänlig församling och leva miljömedvetet. Det handlar om trovärdighet och efterföljelse!

I måndags var Missionskyrkans arbetsgrupp Mångfald och religionsmöten i Göteborg och fick möta delar av det interreligiösa rådet som finns där. Marika Palmdahl, stiftsadjunkt för interreligiös dialog i Svenska kyrkan, Anna Jacobsson, Mångfaldsenheten på Stadskansliet Göteborgs stad och Zana Muhammed som arbetar med förstudie för ett Interreligiöst center var några av dem vi mötte under dagen.  De berättade om att det interreligiösa rådet mötts under många år till möten och samtal och därigenom byggt upp ett förtroende för varandra. Så inbjuder de till olika mötesplaster, nu senast till en manifestation Ett Göteborg för alla – för allas rätt att leva sina liv i vår stad. Det hade varit en del protester mot Moskébygge och nu ville de visa att alla kan göra ngt tillsammans och också visa rätten till att alla ska få ha en plats för bön.  Nu projekteras för ett Interreligiöst center i Göteborg. Alla församlingar från olika trossamfund är inbjudna att vara med. Göteborg stad finns också med. Allt detta för att skapa en samhörighet och för att underlätta integrationen i Göteborg. Från möten till vänskap till samverkan. Vi vill tillsammans bidra med att göra vår stad till en bättre stad för alla. Vi vill bygga vänskapsrelationer, säger Marika Palmblad och Zana Muahmmed!

På måndagskvällen mötte jag och Anders Svensson tre pastorer med tjänst utanför kyrkans väggar. Krogpastor Svante Mjönes, Studentpastor Cissi Glittvik och polispastor Göran Bjerhem. Vi ville tala trovärdighet med dem?  Vi samtalade mycket om vikten av att möta människor där de finns. Om att våga vara på en annans planhalva. Att finnas närvarande, närvaro och att stanna kvar! Att inte bara göra tillfälliga inhopp utan finnas där i vardagen och visa på kyrkans och Guds närvaro. Ofta tycks trovärdighet vara när man lyckas plocka hem medlemmar till församlingen, få fler till gudstjänster. Men trovärdighet handlar mer om närvaro i andras liv, om närvaro i vardagslivet, säger Svante Mjönes.

I tisdags var jag med på Regionsamling för den nya kyrkan. Också detta var i Nässjö. Närmare 80 personer hade kommit från småländska byar och städer för att samtala om den nya kyrkan! Det var en stor förväntan i samlingen! Ann-Sofie Lasell, ordförande i Kyrkostyrelsen för Gemensam Framtid berättade om Kyrkans ledning och hur planer om val till kyrkoledare är på gång. Rune Larsson berättade om regionutredningen och Per Westblom informerade om de strategiska inriktningarna och jag själv fick berätta om de tre fokusområden Bibel och bön, Uppdraget och Trovärdighet. Det var riktigt roligt att vara med. Vi delades in grupper och det var livliga samtal utifrån frågor och funderingar. En av de frågor vi fick samtala kring var : Inom vilka samhällsområden  behövs kyrkans insats mest? Här var det diakonin och engagemanget i det lokala samhället som fick högsta prioritet. Arbeten med invandrare, konfirmationsfamiljer, göra gudstjänster med attraktiva för unga, stötta familjer i utsatta livssituationer.

Hej från Inga

Hej!

Jag har nu jobbat som handläggare i Missionskyrkan för området Kyrka och samhälle i ungefär ett år. Det har varit ett mycket spännande och intensivt år! Tidigare arbetade jag som Storstadskonsulent i Stockholmsområdet i Missionskyrkan i Mälardalen. Min stora passion i mitt arbete är det uppdrag som vi som kyrka och församlingar har, nämligen att gestalta Guds närvaro i det sammanhang, den kontext, vi finns i. Min längtan för vår nya kyrka, som vi håller på att forma ”Gemensam Framtid”, är att vi ska få vara en kyrka som gör skillnad för människor i vår tid. Att vi som församlingar, som människor och kristna lever vår tro där vi finns, lever med i samhällsfrågor, är med och påverkar, förändrar så att vår värld kan bli en bättre värld för alla! Jag tror mycket på mänskliga möten. Att bygga vänskapsrelationer över diverse gränser som vi byggt upp. Jesus var en mästare på att bygga relationer, att se varje människa och hennes unika identitet. Han frågade sällan efter kompetens utan sa följ med och se!

I min tjänst ingår flera arbetsområden. Där finns bland annat området Kyrka – Arbetsliv, ett nätverk där kyrkor tillsammans med fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer samverkar kring hur vi kan stärka människovärdet i arbetslivet. Ett annat område är mångfaldsfrågor – hur tar vi emot alla nya svenskar som kommer från andra länder med andra kyrkotraditioner och kulturer? Religionsmöten – hur möter vi människor med annan tro än vår egen? Ett område som blir mer och mer aktuellt är miljö, klimat och rättvisefrågor. Många församlingar har tagit fram policyn och handlingsplaner. Allt handlar på olika sätt om kyrkans och församlingars delaktighet i samhället.

Från första september arbetar jag 50% av min tjänst för Gemensam Framtid, vår nya kyrka. Där finns jag tillsammans med Anders Svensson från Metodistkyrkan i fokusområdet Trovärdighet.
En kyrka där det man säger och gör överensstämmer” – så står det i verksamhetsplanen för vår nya kyrka. Vad menar vi behövs för att vi som kyrka och församlingar skall vara trovärdiga? Ja, denna fråga lever jag med nu och den upptar mycket av min tid och mina tankar. Så här långt tänker jag att för att vi ska bli trovärdiga är det nödvändigt att vi, likt Jesus, tar vår utgångspunkt i mötet med människan och den kontext, det sammanhang, det grannskap vi finns i och lever i . Min dröm för nya kyrkan är att vi får vara en kyrka utan väggar – att vi när vi tänker kyrka inte bara tänker gudstjänst, utan också alla möten som sker utanför kyrkans väggar där människor blir sedda, bekräftade, upprättade och får mötas av Guds kärlek och nåd. En kyrka sänd till samhället, inte enbart till oss själva.

Under hösten inbjuder Gemensam framtid till mötesplatser runt om i landet och här kommer Anders och jag att finnas med för att lyssna in hur församlingar tänker kring trovärdighet. Hoppas vi möts på någon av regionsamlingarna. Gå gärna in på denna länk och läs mer om Gemensam Framtids fokusområden http://gemensamframtid.se/

Här på denna blogg kommer ni att möta ett antal gästbloggare som inbjuds att skriva om sina tankar kring att vara en trovärdig kyrka. Bidra gärna du också med kommentarer!
Vi möts snart igen!
Inga Johansson

Sida 2 av 2«12