Arkiv - Okategoriserade RSS Feed

Våga vara vis!

Sapere aude – våga vara vis. Under den uppmaningen går man in genom dörrarna till Karlstads universitet. Frågan är vad det blir för visdom av det. Som student ska din utbildningsväg löpa effektivt och snabbt fram till målet: examen. Bra för samhällsekonomin och för din egen ekonomi.  Men – studera effektivt när det strular med din pojkvän och du inte vet om du ska göra slut? När du oroar dig för dina småsyskon flera mil bort som är ensamma med din långvarigt psykiskt sjuka pappa? När du är helt säker på att du går rätt utbildning men kör på tenta efter tenta? När känslor och tankar bara snurrar runt, då känner du dig inte vis, då är det bara kris.

Mötet med en vuxen människa kan förvandla krisen till växt och kanske rent av till visdom. I Karlstad sitter vi i Universitetskyrkan tillsammans med Studenthälsan. Vi delar engagemanget för studenterna som hela människor, ett perspektiv som lätt kommer bort i universitetets intellektuella och prestationsinriktade miljö. Vi vet att verklighetens vägar inte är lika spikraka som på papperet. På lördag erbjuder vi pilgrimsvandring där stigar och vägar i terrängen får bli en spegel av livet som det är. Samtalet finns där hela tiden, enskilt och i grupper. Vi pratar miljöfrågor, Israel/Palestina och vapenexport. Kanske blir det en fredsvandring till vår närmaste vapenfabrik nästa påsk.

Just nu tar vi tillsammans med rektor – hennes idé! – fram ett ”tankeplank” som ska sitta centralt placerad på KAU. En skrivtavla med en ny rubrik för varje vecka. ”Hur ser ditt hopp ut?” ”Vad är det att vara vis?” Syftet är inget annat än att få det existentiella samtalet att genomsyra universitetet.

I alla dessa möten, får jag ibland frågan: hur kan du som är så smart tro på Gud?Ibland möts jag av en stark längtan efter att kunna tro. Efter att komma hem. Till sig själv, till tillvaron i stort.  Ofta sker undret – en person går utan att komma tillbaka och känner att hon har blivit hjälpt. Det får mig att känna att mitt arbete är extremt meningsfullt. 

När unga människor söker upp mig just för att jag är pastor, handlar det inte så ofta om religiösa grubblerier – utan för att de känner att de inte har blivit sedda av vårdapparaten, av psykiatrin. Läkaren som skriver ut medicin har så bråttom. Ingen lyssnar, ingen vandrar med på ett djupare plan. Då känner jag – så viktigt det är att kyrkan finns ”härute” som en frizon, en oberoende röst. Som har tid och som är öppen. Men jag upprörs över hur kapabla unga människor hålls vingklippta och nere under lång tid på grund av en bristande vuxennärvaro.

Och jag tänker – vad dessa unga personer, i sina olika livsfaser, skulle må väl av en gemenskap. Ja, en församling som erbjuder både trygghet och utmaning. Där alla ständigt övas i att inte jämföra sig, i respekt, i mod, bekymmerslöshet och tillit. Där vi får välja både ensamhet och gemenskap. En församling där det finns utrymme att finna sig själv – och så växa förbi det, växa till att glömma sig själv för andras skull. I Jesus efterföljd. Ett rum för försoning.

Ser din församling ut på det viset? Kan en vingklippt människa bli sedd och få utrymme att växa? I det få ställa alla sina frågor och bli mött på allvar? 

Våga vara vis!

Anneli Sandberg, studentpastor, Karlstad

 

Från häktet i Gävle

Hej,

Det här är jag, Regine och pastor på häktet i Gävle. Jag vet, så mycket av min arbetsplats syns inte; det är inte lämpligt eller ens tillåtet att visa den. Men tänk er en lång korridor med en massa dörrar i duvblått – då vet ni var jag och min kollega Kajsa jobbar. Låter det tråkigt? Kalt? Inte då! Bakom (nästan) varje dörr sitter det en människa som kanske bjuder in mig när jag knackar. Om jag får komma in – och det får jag för det mesta – får jag i bästa fall uppleva ett möte – i ordets sanna bemärkelse. Ingenstans, tror jag, är människor i Sverige så avskalade sitt yttre sammanhang som iklädd häkteskläder; inga personliga plagg, smycken, smink kan visa vem man är – i grön t-shirt och gröna joggingbyxor är alla lika! 

Vad är då en människa, kan man undra. Och var är då en människa, med sina tankar och känslor när man är helt utlämnad åt andra, både när det gäller det mest basala med mat och hygien men också när man just då inte kan påverka någonting av ens egen framtid. Som ett påtvingat uppehåll i livet – ett tomrum mellan det man annars håller på med, på gott och ont, kan dessa dagar eller månader som man finns på häktet kännas. 

Då finns vi från kyrkan där som besökare, i cellen och i den andres liv. Vi har tid och vi kan finnas där och samtala om det som är viktigt: vi kan diskutera hockey (heja Brynäs!) och barnuppfostran, fundera runt straff och frikännande, det som har hänt eller inte har hänt och om sådant som inte blev gjort. Här kan man uttala det man längtar efter, som gör ont, det som oroar. Här får man erkänna sin ångest, ensamhet och djup förtvivlan. Allt får finnas till, allt är viktigt och allt stannar i rummet och i tystnadsplikten. Det kan gå en vecka utan att Gud har nämnts en enda gång. Ändå känns Gud ibland såå nära. För varje intagen är vår roll synlig: iklädd prästskjorta kommer vi på kyrkans uppdrag och i Guds tjänst och finns där bara för den andres skull. Vi ser en människa, vi dömer inte, vi vill älska och respektera, uppmuntra, ge hopp och under tiden finns vi med i allt det jobbiga. Det är en ynnest att få vara där nära en människa bakom en dörr i en kal korridor.

 Med vänliga hälsningar

Regine Sakowski

 

 

En dag om klimaträttvisa, 10 mars

Ett år har jag haft förmånen representera Svenska Missionskyrkan i SKRs (Sveriges Kristna Råd) arbetsgrupp ”Klimat och hållbar utveckling”. Arbetsgruppens ambition är att lyfta fram frågor om Miljö, Klimat, Rättvisa och Fred – MKRF – i landets kyrkor och samfund. Det är inte minst viktigt att MKRF får en tydlig plats i vår nya GF – kyrka. 

I SKRs Klimatgrupp arbetar vi bl. a med seminarier och lördag 10 mars inbjuder vi till en seminariedag om ”Klimaträttvisa i praktiken” i Immanuelskyrkan Stockholm. Sveriges miljöambassadör Annika Markovic, ärkebiskop Anders Wejryd och Bo Forsberg Diakonia inleder seminariedagen. Vi arbetar i workshops och ger tid för mingel och erfarenhetsutbyte. Välkommen till seminariet är just du som i församlingar och ungdomsgrupper arbetar med miljö, klimat, rättvisa och fredsfrågor. Program och anmälan hittar du på http://missionskyrkan.se/Svenska-Missionskyrkan/Aktuellt/Kalender/Klimatrattvisa-i-praktiken/

Fattiga länder som minst skadar miljön påverkas oftast mest av klimatförändringar. Det är rimligt att de som påverkar mest tar det största ansvaret. Att arbeta för klimaträttvisa är en naturlig del för oss i kyrkan. Om detta handlar seminariet 10 mars. Välkommen med!

Hans-Erik Karlsson, Arbetsgruppen Klimat och Hållbar utveckling

 En Framtid värd att välja!

Just det heter FN:s rapport om Hållbar utveckling inför Rio+20 som hålls i Rio de Janeiro 20-22 juni 2012, FN:s konferens om Hållbar utveckling.

Denna rapport, ” En framtid värd att Välja”, lanserades i fredags av biståndsminister Gunilla Carlsson.

Hennes presentation var som en predikan när den är som bäst!

Hon talade om att sätta människan i centrum, om att våra egna personliga val spelar roll, gör skillnad. Om demokrati och mänskliga rättigheter – att skapa förutsättningar för delaktighet även bland fattiga – om vikten av att vi respekterar och försvarar mänskliga rättigheter. Att miljö, social och ekonomisk utveckling hör ihop.  Om vikten av att vi alla samverkar, regeringar – näringsliv/marknaden – och civilsamhället.

En framtid värld att välja!

http://www.un.org/gsp/

 

Inga Johansson, Handläggare Kyrka Samhälle

Religionsdialog i Järfälla

 
Othmna Al Tawalbeh, Imam Fryshuset, Stockholm, och dr Andrew Wingate, Leicester, England

 

Temadagar om religionsdialog i Järfälla 10 – 12 februari 2012

Sedan ett par år tillbaka har samtal förts inom Järfälla Kristna Råd /JKR/ om behov av kunskap om och samtal med företrädare för andra kulturer och religioner inom vår kommun. Det lyckades att knyta dr Andrew Wingate från Leicester, England till en intressant seminariehelg i februari.

Vi hade hoppats finna ett 30-tal företrädare för de fyra församlingarna i Järfälla, som tillsammans med församlingsledarna ville mötas med dr Wingate för att undersöka möjligheterna för ett gemensamt forum för de interreligiösa frågorna i Järfälla. Över all förväntan samlades närmare 40 fasta deltagarna från fredag eftermiddag till söndag kväll till spännande seminarier och gemensamma gudstjänster.

Dr Andrew Wingate har tills nyligen varit direktor för ett interreligiöst center,  The St Philip’s Centre i Leicester , under många år. Leicester anses vara den mest mångkulturellt/mångreligiösa staden i England. Centret öppnades 2006, och dess huvudmän utgörs av de flesta kyrkotraditioner England. Genom ett idogt arbete vid detta studiecenter har man nått mycket stora framgångar, som gett goda avtryck på hela samhället, bl a genom olika dialoggrupper och gemensamma välgörenhetssatsningar. För information om St Philips Centre,  läs vidare: www.stphilipscentre.co.uk

Dr Wingate, som även tidigare arbetat i Indien i många år är väl förtrogen med de olika världsreligionerna. Genom sin mjuka och kunniga framtoning äger han förmågan att bygga broar mellan olika åsikter och ibland fördomar. För den som vill bekanta sig med Andrew Wingates författarskap rekommenderas gärna till läsning hans bok: ”Celebrating different, staying faithful”. Alla deltagarna i Järfälla hade fått anvisade kapitel att läsa som en förberedelse till helgen.

Den gångna helgen i februari förbereddes under en heldag i oktober förra året, då Wingate besökte Järfälla. Han mötte då kyrkornas lokala företrädare, samt fick bekanta sig med kommunens religiösa geografi. När helgen just har avslutats inser vi inom församlingarna ännu mera än tidigare vårt gemensamma ansvar i gemensamt uppdrag; i såväl mission som i dialog i en helt ny nationell samhällssituation.

Bland ämnena för dagarna i Järfälla fanns t ex:

  • Unfamiliar journey- meeting the other in Inter Faith relations with special reference to Muslims
  • Engaging with International, national and local issues in inter-faith and Muslim-Christian relations.
  • Changing patterns of living and inter faith relations.
  • Dialogue with Imam. Othman Al Tawalbeh, Hälsingborg
  • Building long term trust, between Muslims and Christians (Öppen föreläsning f allmänheten)
  • Sharing our faith with Muslims and others.

Genom att de lokala kyrkoledarna under hösten ägnat en vecka för djupa samtal och bön i en ekumenisk kommunitet i Italien, har en grundläggande tillit skapats mellan församlingarna, vilket säkert bidragit till att vi nu står beredda till större utmaningar än tidigare. En tidig upptäckt i mötet med andra religioner bidrar bl a till att innehållet i den egna tron sätts på prov, vilket sannolikt leder till fördjupad och ökad samhörighet med såväl trosfränder som med människor av annan tro men under samma himmel.

Ebbe Sundström,
Pastor i Järfälla Missionsförsamling

Manifestation för fred!

 

Förra veckan firades Interfaith Harmony Week runt om i världen. Ett initiativ från FN. Under den veckan uppmanas människor och samfund över hela världen att manifestera sin vilja till interreligiös förståelse och fred.

I Stockholm firades Interfaith Harmony Week i lördags kväll  på Medborgarplatsen med en ljusmanifestation för fred, Ljus på Medis.

Initiativet till ”Ljus på Medis” kom från Interreligiöst Fredsforum (IFF) som är ett nätverk av medlemmar i trossamfund och andra organisationer på andlig grund som verkar för fredskultur.

På Medborgarplatsens manifestation,”Ljus på Medis” upplevde Stockholm något av ett historiskt ögonblick i lördags. Sju världsreligioner gjorde gemensam sak för religionsfrihet och för religionernas ställning i samhället.

Helen Egnell från Centrum för Religonsdialog hälsade alla välkomna med dessa ord:

Vi tänder ljus på Medis.
Ljus för att se varandra och för att bättre förstå varandra.
Ljus som visar oss mångfalden och enheten.
Vi kommer från olika religiösa traditioner
vi har olika språk och olika vägar.
Ljuset i brinner i oss alla och för oss alla.
Ljuset brinner för vår strävan efter det goda
och för vår vilja att älska vår nästa.
Ljuset brinner för vår strävan efter fred.
Vi tänder ljus på Medis.
 

Jag och flera andra från Missionskyrkan var med och det var en härlig upplevelse! Musik, tal och massor med ljus för fred! Fantastiskt att tillsammans, över religionsgränserna, få manifestera vår längtan efter fred och samförstånd! 

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/historiskt-uttalande-fran-religionerna-i-sverige

Tidigare under dagen var representanter från sju världsreligioner  samlade i Sensus’ lokaler på Medborgarplatsen för att underteckna ett gemensamt uttalande som framhåller den gemensamma etiska grund som betonar omtanke om människan och de viktiga bidrag som religionerna erbjuder samhället, men också kravet på religions- och övertygelsefrihet. Uttalandet lästes upp på manifestationen. Det var starkt!

Det är första gången i Sverige som världsreligionerna gemensamt går ut med en sådan deklaration. Undertecknarna representerar kristendom och judendom, islam och buddhism, hinduism och sikhism samt baha’i. De ingår i Sveriges Interreligiösa Råd som är ett samtalsforum för samfundsledarna för att diskutera gemensamma angelägenheter. Ordförande för rådet är ärkebiskop Anders Wejryd, som också ledde sammankomsten och presenterade dokumentet på lördagen.

Övriga undertecknare var Sudhagar Ragupathy, hindu från Sveriges Unga Dharmis och Ashvaner, Trudy Fredriksson från Sveriges buddhistiska samarbetsråd, Mustafa Setkic, imam i bosnisk-islamiska församlingen, Jaspal Singh från sikhismen, Örjan Widegren från Svenska Bahái-samfundet och Sveriges Kristna Råds generalsekreterare Karin Wiborn. Ytterligare underskrifter skall tillfogas från bland annat romersk-katolskt, ortodoxt och judiskt håll.

Uttalande av Sveriges interreligiösa råd om religions- och övertygelsefrihet

Religionerna ger ett värdefullt bidrag till samhällets utveckling och till samhällsbyggandet. I alla religioner finns i grunden en etik som betonar ärlighet, rättvisa, vikten av att bry sig om andra och att sträva efter det gemensamma bästa. I allt väsentligt är denna etiska kärna gemensam för mänsklighetens religiösa traditioner.  I Sverige finns många olika religioner som kan bidra till detta. De vill främja samförstånd genom dialog baserad på en helhetsförståelse av människolivets okränkbara värdighet.

Religions- och övertygelsefrihet är inskriven i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen som i svensk grundlag. Därmed garanteras varje människa rätten att både offentligt och privat utöva sin religion samt presentera sin tro och andliga övertygelse. Den ger även barn och föräldrar rätt till religiös fostran. Samtidigt garanterar religions- och övertygelsefrihet envars rätt till att inte tro eller utöva någon religion. Den ger även alla rätten att ansluta sig till eller lämna en religion. I ett demokratiskt samhälle har staten skyldighet att försvara denna rättighet.  Det är också allas ansvar, oavsett tro eller övertygelse, att försvara den.

Vart tar människovärdet vägen?

Det var en av de fackliga företrädarna på den stora kemiska industrin som ställde den retoriska frågan. Vi hade tagit med oss en vanilj och blåbärslängd och de hade kokat kaffet. I ett slitet konferensrum satt vi sedan och pratade om hur man försökte hjälpa sina arbetskamrater som inte riktigt orkade arbeta i den takt som företaget ville. 

Lite senare i samma vecka bjöd vi in de som arbetar med personalfrågor på de olika industrierna till en förlängd lunch. Vi blev ett 20 tal som åt mat och lyssnade till ett föredrag på temat ”Produktion, pengar, personal… allt detta ansvar- men vem tänker på mig?”

Några veckor tidigare ringde de från ett av företagen och undrade om vi kunde komma. En medarbetare hade avlidit hastigt under helgens ledighet och nu skulle man berätta det för arbetskamraterna. – Hur gör vi? När ska vi ha minnestund? 

Vi, det är jag Per-Ulrik Johansson, pastor i Stenungsunds och Ucklums Missionsförsamlingar och Helena Jonsson kyrka-arbetslivs diakon i Svenska kyrkan i Stenungsund. Sedan 2007 samarbetar vi i kontakten med de kemiska industrierna i vårt samhälle. Eftersom Helena har en heltidstjänst finns hon också med i Krisgruppsarbete, Friskvårdsteam och mycket annat. Jag har 10-15% av min tjänst till Kyrka – arbetsliv. Ibland fylls de procenten upp med råge och ibland är det lugnare. 

”Församlingen är till för världen” skrev Lars Lindberg i sin dogmatik ”Ny skapelse” på 1980 talet. Vi läste den på Teologiska seminariet på Lidingö och diskuterade hur vi såg på församlingen. Är det endast en plats vi går till på söndagar för att hämta kraft, för att sedan återvända till vardagen, eller finns kyrkan och församlingen mitt i den vardag som är vår? Mitt ibland arbetsplatser, sjukhus, polis och vad det nu kan vara. 

Visst kan det vara svårt att få tiden att räcka till ibland med tanke på dagträffar, sammanträden och scoutgrupper som ska förberedas. Men orden från Lars Lindbergs bok lämnar mig inte. Jag kan inte begränsa kyrka och församling endast till det som sker innanför dess väggar .  

Jag har också förmånen att på Missionskyrkans uppdrag finnas med i ett Europeiskt Kyrka-arbetslivsnätverk – Church action labour and life. Där arbetar vi bland annat med frågan om utsatta arbeten. Arbeten där människor inte behandlas på ett bra sätt varken när det gäller arbetsvillkor eller lön. Det kanske inte är så vanligt i Sverige ännu. Här smyger sig de sämre villkoren in genom otryggare och osäkrare anställningar. Mina europeiska kollegor talar inte i termer av ”Hur kyrkan kan bli trovärdig?”. För dem är det självklart. Varhelst människor finns måste kyrkan också finnas. Som en profetisk röst som pekar på orättfärdigheter.  

I vårt arbete i Stenungsund handlar det också om att finnas till för enskilda människor. Livet är en helhet. Arbete och fritid hänger ihop. Mår jag dåligt i arbetet påverkar det mitt övriga liv, mår jag dåligt hemma kan det vara svårt att koncentrera sig på arbetet. Kan vi vara med och stödja den enskilda människan är det värt mycket.

 Per-Ulrik Johansson

”En präst… här hos oss… livs levande…”

Då är jag nog på rätt ställe tänker jag medan jag ler lite för mig själv.

Studenterna som kommenterat mig vet inte att jag hörde.

Men det gjorde jag.

Och att finnas på plats och att lyssna. Lyssna med ett öppet sinne. Lyssna på det som sägs (naturligtvis i vanliga fall med personens vetskap). Kanske lyssna också på det som inte sägs. Det som gör för ont för att uttalas. Att våga vara kvar, vad som än sägs. Våga dela skrattet. Våga dela vanlighet och vardag. Våga dela det som trasats sönder. Det gör skillnad. Det spelar roll. Det ger tillvaron mening.

Jag som satt mig ner vid tangentbordet är studentpastor ”på gränsen”. Där jag trivs bäst. En tydlig förankring i kyrkan, men inte så mycket tid inom hennes väggar. Gärna på studentkårsexpeditionen med kaffe/te och kaka, redo för ett samtal eller en fråga. Ofta på besök på någon annans arena. Att vara medmänniska mitt i vardagen. Självklart tänker jag. Och detta är mitt fantastiska jobb! 

Men medmänniskor är vi alla, tänker jag. Många av oss möter människor i vår vardag. Små vänliga ord spelar roll. Utmaningen ligger hos mig själv, att jag har mod att våga uttala dem: ”Vad du är fin i håret”, ”Vad glad jag blir av att träffa dig”, ”Tack för att du finns” o.s.v. Prova får du se!… 

… tycker studentpastorn i Göteborg, Cissi Glittvik. I mitt uppdrag ingår bl.a. att arbeta i ett ekumeniskt arbetslag för att finnas till för studenter och anställda på Göteborgs Universitet och på Chalmers.

 Cissi Glittvik, Studentpastor i Göteborg

”..slutet på SMK:s hegemoniska makt”

 

Jag lånar en rubrik från i lördags på DN debatt och gör om den lite
”vi bevittnar nu slutet på SMK:s hegemoniska[1] makt”
Låter det konstigt? 

Just nu försöker socialdemokrater och andra förstå sitt parti, sig själva och omvärldsförändringar. I lördagens DN debatt menar professor emeritus i statskunskap, Leif Lewin att ”socialdemokraterna måste ge sig tid att tänka efter och gå tillbaka till sina ideologiska rötter” och ang. ledarskap menar han att ”ord och handling bör följas åt”.

Jag märker att detta skede återspeglas i mina tankar om den framtida kyrkan och dess dilemmor och möjligheter, jag skulle kalla det dess trovärdighet.

Jag läste ett gammalt remissvar från 80-talet om ”dop, nattvard och ämbete” som dåvarande kyrkoledning formulerade till kyrkornas världsråd. Där problematiserade man bl. a ämbetsfrågan, dvs. vilken roll den spelar i kyrkans historia och vilken roll frågan har framåt. Svaret var radikalt, det efterfrågade en kyrka där också lekmänniskorna ;-) är lika viktiga, en jämställdhet som utgår från evangelium. Såklart är jag intresserad av det vi stavar diakoni och diakoners roll i kyrkan. Eftersom jag själv är en del av denna process genom att först utbilda mig till fritidsledare, bli avskild för tjänst och sedan omformulera det jag gör i ett diakonat, bli ordinerad… och kalla mig diakon, vara diakon.

För mig är diakoni all tjänst, ordet som blir kött, också ord som verkar! En pastors predikan kan vara diakoni liksom handläggning på socialkontoret, ja ekonomihantering på Tegnérgatan, datasupporten, receptionsarbetet osv. Funktioner som behövs!  Så tänkte man i remissvaret men jag tolkar det som att genom att ordinera särskilda tjänster förtydligas dessa funktioner som berör allt och alla, ja för Kristi skull. Ordet behöver bordet och omvänt!

Det är en smärtsam process när SMK faktiskt dör (Baptister och metodister lever liksom kvar på ett annat sätt och har en större identitet internationellt) när alla centrala tjänster omorganiseras, som för några innebär helt andra funktioner. SMK finns inte till för sin egen skull, väljer att dö – men mitt hopp är vetekornets lag. Där göms koden för uppståndelse.

För mig är det trovärdigt, att våga vara realistiska rent organisatoriskt och det kan man bara vara ansvarigt tillsammans. Kanske diakoni är nyckeln på tröskeln till gemensam framtid? Diakoni som också pågår i smärtsamma processer – det är då det blir mest trovärdigt.

Välkomna den 14 februari till UCL och fundera vidare tillsammans!http://missionskyrkan.se/Svenska-Missionskyrkan/Aktuellt/Kalender/Diakoni-och-trovardighet/

Lotta Geisler

Kursföreståndare Diakonal utbildning, Lidingö folkhögskola


[1] Begreppet hegemoni härstammar från grekiska hegemonia. Ledande ställning, dominans, herravälde används synonymt till begreppet hegemoni och kan ses som en slags överlägsenhet som exempelvis en individ, en institution, ett land eller en organisation kan ha. I modern betydelse används ordet som synonym till ”ledarskap” eller ”ledande ställning”, ofta med underbetydelsen att hegemonin framför allt är intresserad av att bevara status quo (oförändrat tillstånd) och sin egen ledarställning. ( Wikipedeia )

 

”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Det är sista dagen på jobbet 2011 och jag sitter här och tänker på allt som hänt under året. Människor jag mött, möten och samtal i mängder! Jag slås av det stora engagemang och goda vilja som finns hos så många personer och församlingar. Viljan att göra skillnad för andra, vara med och förändra så att vår värld kan bli en bättre värld för alla.

Det har varit ett händelserikt år i vår värld och så även i våra kyrkor. Både goda och svåra händelser. Ofta fokuserar media och vi själva det svåra och det kan ibland vara svårt att tro och hoppas på förändring. Men varje dag sker också goda härliga saker som är tecken på hopp och möjligheter inför framtiden.

Så vill jag tänka om vår värld, vårt liv och vår kyrka! Det finns hopp, trots allt! Det är inte ute med vår värld, vårt liv eller vår kyrka! Jag vill instämma med Tomas Tranströmers ord: ”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Inför nya året vill jag be: ”Styr mina fötter in på fredens väg” (Lukas 1:79).

Gott Nytt år och Guds fred önskar jag er alla!

Vi hörs nästa år!

/Inga Johansson

Släpp in världen i kyrkan!

Tro handlar om att ta ansvar för världen.

I lördags var jag på politikerträff i Karlstad. Personer från församlingar, som är politiskt engagerade, var inbjudna till Baptistkyrkan för en dag till samtal, stimulans, uppmuntran och motivation till engagemang för ett gott samhälle! Och det blev en mycket stimulerande och inspirerande dag! Missionskyrkans distrikt i ÖrebroVärmlandDal och Baptisternas Svealandsdistrikt var arrangörer.

Ett 15-tal personer möttes redan kl 10 på lördag fm och Ingemar Eliasson, med lång erfarenhet från arbete i kyrka och samhälle, gav en strålande input utifrån rubriken Från missionshus till riksdagshus och åter. Han poängterade inledningsvis att han aldrig lämnat missionsbänken. Den stod bredvid riksdagsbänken hela tiden. Platserna i båda bänkarna påverkade varandra. 

Det var ingen tillfällighet att just Ingemar fanns med på denna träff! Född i Värmland och mer eller mindra uppvuxen i Bergs Missionshus, Visnums Kil och senare i livet landshövding i Värmland. Han berättade varmt om sina föräldrar som drev lanthandel och även missionshuset. Pappan var förståndare i missionshuset, mamman söndagsskollärare, organist och med i styrelsen. Allt vävdes ihop, men det var ändå viktigt att hålla isär olika uppdrag. Ingemar berättade om sin tro och kärleksbudskapet som det centrala i tron. Vikten av att SE människan och göra skillnad för andra.  Kyrkan befinner sig inte i utkanten utan mitt i byn. Tron ska påverka men får inte bli dogmatisk. Det handlar om att kunna översätta trons kärleksbudskap i samhället så andra kan få befrielse, välstånd, upprättelse osv.

Ingemar avslutade sin input med att ge några utmaningar till politikerna som var samlade:

  • Artikulera värderingarna. Sällan gör vi riktigt klart varför vi tycker si eller så. Numer går det att nämna Gud vid namn. Vi ska inte predika från talarstolen, men i samtal kan vi öppet tala om våra värderingar och om vår tro. Varför politiker? Tro handlar om att ta ansvar för världen!
  • Inte begränsa det politiska agerandet som kristen till moralpolitiska frågor. Lika viktigt att lägga värderingar i ekonomi, klimat, socialpolitiska områden, inte plocka ut vissa frågor.
  • Var noga med att försvara religionstillhörigheten. Ha respekt för andras religioner!

Jag saknar att vi politiker så sällan blir inbjudna till kyrkan, sa Ingemar. Varför inte bjuda in politiker till ungdomssamlingar så att de får berätta vad de gör. Släpp in världen i kyrkan! De unga behöver få veta hur de kan vara med och påverka samhället!

Efter denna input var samtalet i gång. Alla deltagare berättade om det som ger kraft och inspiration och också om det svåra i uppdraget. Många menade att drivkraften var att kunna vara med och påverka och se att förändring är möjlig. Vi konstaterade tillsammans att vi behöver be mer för samhället och de som engagerar sig där. Mer förbön för politiker i våra gudstjänster.

Jag är så glad att jag fick möjlighet att vara med på denna samling! Vi behöver inspirera till mer politiskt engagemang i vår kyrka och i församlingar.

Bön

Gud, vi ber för våra politiker!

Tack för allt engagemang och arbete för vår vårt samhälle och vår värld.

Vi ber om kraft, vishet och mod att kunna påverka och förändra!

Gud du som håller hela världen i din hand, förbarma dig över vår värld.

Hjälp oss att kunna leva i kärlek och fred med varandra.

Vi ber för den ekonomiska krisen, hjälp oss att kunna hantera våra tillgångar och resurser på ett rättfärdigt sätt.

Vi ber för ledare och makthavare i världens länder. Vi ber om möjligheter att skapa en mänskligare och rättvisare värld.

Vi ber för all den nöd som finns, hjälp oss var och en att se vår medmänniska.

Gud, ge oss mod i vårt uppdrag att vara dina händer och dina fötter i vår värld!

Amen.

 

Sida 1 av 212»