Arkiv - Gästbloggare RSS Feed

Våga vara vis!

Sapere aude – våga vara vis. Under den uppmaningen går man in genom dörrarna till Karlstads universitet. Frågan är vad det blir för visdom av det. Som student ska din utbildningsväg löpa effektivt och snabbt fram till målet: examen. Bra för samhällsekonomin och för din egen ekonomi.  Men – studera effektivt när det strular med din pojkvän och du inte vet om du ska göra slut? När du oroar dig för dina småsyskon flera mil bort som är ensamma med din långvarigt psykiskt sjuka pappa? När du är helt säker på att du går rätt utbildning men kör på tenta efter tenta? När känslor och tankar bara snurrar runt, då känner du dig inte vis, då är det bara kris.

Mötet med en vuxen människa kan förvandla krisen till växt och kanske rent av till visdom. I Karlstad sitter vi i Universitetskyrkan tillsammans med Studenthälsan. Vi delar engagemanget för studenterna som hela människor, ett perspektiv som lätt kommer bort i universitetets intellektuella och prestationsinriktade miljö. Vi vet att verklighetens vägar inte är lika spikraka som på papperet. På lördag erbjuder vi pilgrimsvandring där stigar och vägar i terrängen får bli en spegel av livet som det är. Samtalet finns där hela tiden, enskilt och i grupper. Vi pratar miljöfrågor, Israel/Palestina och vapenexport. Kanske blir det en fredsvandring till vår närmaste vapenfabrik nästa påsk.

Just nu tar vi tillsammans med rektor – hennes idé! – fram ett ”tankeplank” som ska sitta centralt placerad på KAU. En skrivtavla med en ny rubrik för varje vecka. ”Hur ser ditt hopp ut?” ”Vad är det att vara vis?” Syftet är inget annat än att få det existentiella samtalet att genomsyra universitetet.

I alla dessa möten, får jag ibland frågan: hur kan du som är så smart tro på Gud?Ibland möts jag av en stark längtan efter att kunna tro. Efter att komma hem. Till sig själv, till tillvaron i stort.  Ofta sker undret – en person går utan att komma tillbaka och känner att hon har blivit hjälpt. Det får mig att känna att mitt arbete är extremt meningsfullt. 

När unga människor söker upp mig just för att jag är pastor, handlar det inte så ofta om religiösa grubblerier – utan för att de känner att de inte har blivit sedda av vårdapparaten, av psykiatrin. Läkaren som skriver ut medicin har så bråttom. Ingen lyssnar, ingen vandrar med på ett djupare plan. Då känner jag – så viktigt det är att kyrkan finns ”härute” som en frizon, en oberoende röst. Som har tid och som är öppen. Men jag upprörs över hur kapabla unga människor hålls vingklippta och nere under lång tid på grund av en bristande vuxennärvaro.

Och jag tänker – vad dessa unga personer, i sina olika livsfaser, skulle må väl av en gemenskap. Ja, en församling som erbjuder både trygghet och utmaning. Där alla ständigt övas i att inte jämföra sig, i respekt, i mod, bekymmerslöshet och tillit. Där vi får välja både ensamhet och gemenskap. En församling där det finns utrymme att finna sig själv – och så växa förbi det, växa till att glömma sig själv för andras skull. I Jesus efterföljd. Ett rum för försoning.

Ser din församling ut på det viset? Kan en vingklippt människa bli sedd och få utrymme att växa? I det få ställa alla sina frågor och bli mött på allvar? 

Våga vara vis!

Anneli Sandberg, studentpastor, Karlstad

 

Från häktet i Gävle

Hej,

Det här är jag, Regine och pastor på häktet i Gävle. Jag vet, så mycket av min arbetsplats syns inte; det är inte lämpligt eller ens tillåtet att visa den. Men tänk er en lång korridor med en massa dörrar i duvblått – då vet ni var jag och min kollega Kajsa jobbar. Låter det tråkigt? Kalt? Inte då! Bakom (nästan) varje dörr sitter det en människa som kanske bjuder in mig när jag knackar. Om jag får komma in – och det får jag för det mesta – får jag i bästa fall uppleva ett möte – i ordets sanna bemärkelse. Ingenstans, tror jag, är människor i Sverige så avskalade sitt yttre sammanhang som iklädd häkteskläder; inga personliga plagg, smycken, smink kan visa vem man är – i grön t-shirt och gröna joggingbyxor är alla lika! 

Vad är då en människa, kan man undra. Och var är då en människa, med sina tankar och känslor när man är helt utlämnad åt andra, både när det gäller det mest basala med mat och hygien men också när man just då inte kan påverka någonting av ens egen framtid. Som ett påtvingat uppehåll i livet – ett tomrum mellan det man annars håller på med, på gott och ont, kan dessa dagar eller månader som man finns på häktet kännas. 

Då finns vi från kyrkan där som besökare, i cellen och i den andres liv. Vi har tid och vi kan finnas där och samtala om det som är viktigt: vi kan diskutera hockey (heja Brynäs!) och barnuppfostran, fundera runt straff och frikännande, det som har hänt eller inte har hänt och om sådant som inte blev gjort. Här kan man uttala det man längtar efter, som gör ont, det som oroar. Här får man erkänna sin ångest, ensamhet och djup förtvivlan. Allt får finnas till, allt är viktigt och allt stannar i rummet och i tystnadsplikten. Det kan gå en vecka utan att Gud har nämnts en enda gång. Ändå känns Gud ibland såå nära. För varje intagen är vår roll synlig: iklädd prästskjorta kommer vi på kyrkans uppdrag och i Guds tjänst och finns där bara för den andres skull. Vi ser en människa, vi dömer inte, vi vill älska och respektera, uppmuntra, ge hopp och under tiden finns vi med i allt det jobbiga. Det är en ynnest att få vara där nära en människa bakom en dörr i en kal korridor.

 Med vänliga hälsningar

Regine Sakowski

 

 

Gästblogg: Universitetskyrkan

I förra veckan var vi åtta missionsarbetare som samlades på Samariterhemmet i Uppsala för de årliga samtalsdagarna. Var och en delade sin berättelse om sitt arbete i kyrkan, utanför kyrkans väggar.

Medarbetare i Universitetskyrkan skulle kunna beskrivas som moderna missionsarbetare i vårt samhälle, som är en av de mest sekulariserade regionerna i världen. Kanske är just detta den stora utmaningen för våra samfund och kyrkor att låta sig beröras och utmanas av sin egen kontext: ”inte där borta utan här”! Detta är också i allra högsta grad en trovärdighetsfråga.

Genom medarbetarna i Universitetskyrkan, såväl som i Sjukhuskyrkan, Fängelsekyrkan, Skolkyrkan och Kyrka-Polis finns kyrkan närvarande med evangelium i miljöer och sammanhang där människor på ett eller annat sätt befinner sig i utsatthet.

Universitetskyrkan, både nationellt och lokalt, är ekumenik på verkstadsgolvet – också detta en trovärdighetsfråga! De frikyrkliga samfunden har tagit ett gemensamt ansvar för universitets- och högskolearbetet genom Sveriges Frikyrkosamråd, FSR. Högskolekommittén som är ansvarig inom FSR har ett nära samarbete med Svenska kyrkans arbetsgrupp för högskolefrågor. Lokalt finns ekumeniska arbetslag – en förutsättning för trovärdighet in i universitets- och högskolemiljön.

I Sverige finns ca 50 lärosäten med ca 350 000 studenter och över 40 000 personal. Här formas Sveriges framtid. I denna miljö finns 15 medarbetare från den frikyrkliga familjen och ett 50-tal från den lutherska. Långt från alla arbetar heltid.

En del av de två dygnen i Uppsala var en temadag för medarbetare inom ”institutionssjälavården” (sjukhus, fängelser, häkten, universitet, högskolor och polis). Temat var ”Suicid och självskadebeteende” och det säger något om den verklighet som vi möter i våra arbeten.

När jag lyssnade till mina kollegors berättelser tänkte jag flera gånger – tänk om fler hade fått tillfälle att lyssna, dela glädjen och våndan – tänk om fler hade fått del av den kunskap och kompetens som finns – tänk om fler hade fått ta del av vittnesbörd från kyrkans arbete utanför kyrkans väggar.

Helen Florberger
FSR/konsulent för högskolefrågor
Pastor i Universitetskyrkan i Stockholm

Anders Elfström gästbloggar

Hej här har du mig, Anders Elfström i Växjö.

Jag jobbar som pastor på Sjukhusen, Centrallasarettet och Psykiatriska klinikerna på Sigfridsområdet i Växjö och numera även som pastor på häktet i staden.

Dessutom har jag diakonala uppgifter som omsorgspastor i Missionskyrkan.

Verkar det rörigt? Kanske det! Men oj vad jag får vara med om hela tiden. Tänk vad möten med människor i olika åldrar och livssituationer formar och berikar, berör och skakar om.

Att få vara där närvaron är viktigast, inte orden, närvaro på djupet, under ytan.

Som sagt jag kan inte tänka mig ett bättre arbete och uppgift som pastor i alla dess delar.

En av alla möten vill jag hämta från en dag på lekterapin på centrallasarettet här i Växjö.

Som vanligt är jag där och leker, samtalar och fikar. De spontana samtalen formar både mig och kanske andra. I bollhavet ser jag en pojke som bara sitter och som inte verkar riktigt på humör, vi börjar kasta lite bollar till och på varandra. Ser ett litet leende komma.Och så säger han plötsligt: ”Jag vill inte ta spruta”.  Då får jag en av alla mina ingivelser: ”Ska vi gömma dig så att de inte ser dig?” Han svarar: ”Jaaaa!!!” Så börjar vi ösa bollar över honom så att varken mamma eller personal ser honom längre. När mamman passerar förbi bollhavet för kanske tredje gången så kan han inte ligga stilla längre. ”Där är du ju, nu måste vi ta sprutan!” ”Jag vill inte” svarar pojken. ”Ska jag följa med” frågar jag. ”Jaa!” blir pojkens svar.

Så kan ett av alla möten vara att genom leken, från gråt till skratt, mötas så att vården blir någon vi är med om tillsammans. Pojken, jag, mamman och sköterskan vi möts och kan konstatera att detta gjorde vi bra tillsammans.

Att vara en del av helheten är Sjukhuskyrkans signum. Att finnas i miljöer som kyrka där ingen annan finns som samtalspartner eller som lekkamrat i livets alla delar är vår kallelse.

Visst låter det spännande!?

Religionsdialog i Järfälla

 
Othmna Al Tawalbeh, Imam Fryshuset, Stockholm, och dr Andrew Wingate, Leicester, England

 

Temadagar om religionsdialog i Järfälla 10 – 12 februari 2012

Sedan ett par år tillbaka har samtal förts inom Järfälla Kristna Råd /JKR/ om behov av kunskap om och samtal med företrädare för andra kulturer och religioner inom vår kommun. Det lyckades att knyta dr Andrew Wingate från Leicester, England till en intressant seminariehelg i februari.

Vi hade hoppats finna ett 30-tal företrädare för de fyra församlingarna i Järfälla, som tillsammans med församlingsledarna ville mötas med dr Wingate för att undersöka möjligheterna för ett gemensamt forum för de interreligiösa frågorna i Järfälla. Över all förväntan samlades närmare 40 fasta deltagarna från fredag eftermiddag till söndag kväll till spännande seminarier och gemensamma gudstjänster.

Dr Andrew Wingate har tills nyligen varit direktor för ett interreligiöst center,  The St Philip’s Centre i Leicester , under många år. Leicester anses vara den mest mångkulturellt/mångreligiösa staden i England. Centret öppnades 2006, och dess huvudmän utgörs av de flesta kyrkotraditioner England. Genom ett idogt arbete vid detta studiecenter har man nått mycket stora framgångar, som gett goda avtryck på hela samhället, bl a genom olika dialoggrupper och gemensamma välgörenhetssatsningar. För information om St Philips Centre,  läs vidare: www.stphilipscentre.co.uk

Dr Wingate, som även tidigare arbetat i Indien i många år är väl förtrogen med de olika världsreligionerna. Genom sin mjuka och kunniga framtoning äger han förmågan att bygga broar mellan olika åsikter och ibland fördomar. För den som vill bekanta sig med Andrew Wingates författarskap rekommenderas gärna till läsning hans bok: ”Celebrating different, staying faithful”. Alla deltagarna i Järfälla hade fått anvisade kapitel att läsa som en förberedelse till helgen.

Den gångna helgen i februari förbereddes under en heldag i oktober förra året, då Wingate besökte Järfälla. Han mötte då kyrkornas lokala företrädare, samt fick bekanta sig med kommunens religiösa geografi. När helgen just har avslutats inser vi inom församlingarna ännu mera än tidigare vårt gemensamma ansvar i gemensamt uppdrag; i såväl mission som i dialog i en helt ny nationell samhällssituation.

Bland ämnena för dagarna i Järfälla fanns t ex:

  • Unfamiliar journey- meeting the other in Inter Faith relations with special reference to Muslims
  • Engaging with International, national and local issues in inter-faith and Muslim-Christian relations.
  • Changing patterns of living and inter faith relations.
  • Dialogue with Imam. Othman Al Tawalbeh, Hälsingborg
  • Building long term trust, between Muslims and Christians (Öppen föreläsning f allmänheten)
  • Sharing our faith with Muslims and others.

Genom att de lokala kyrkoledarna under hösten ägnat en vecka för djupa samtal och bön i en ekumenisk kommunitet i Italien, har en grundläggande tillit skapats mellan församlingarna, vilket säkert bidragit till att vi nu står beredda till större utmaningar än tidigare. En tidig upptäckt i mötet med andra religioner bidrar bl a till att innehållet i den egna tron sätts på prov, vilket sannolikt leder till fördjupad och ökad samhörighet med såväl trosfränder som med människor av annan tro men under samma himmel.

Ebbe Sundström,
Pastor i Järfälla Missionsförsamling

”En präst… här hos oss… livs levande…”

Då är jag nog på rätt ställe tänker jag medan jag ler lite för mig själv.

Studenterna som kommenterat mig vet inte att jag hörde.

Men det gjorde jag.

Och att finnas på plats och att lyssna. Lyssna med ett öppet sinne. Lyssna på det som sägs (naturligtvis i vanliga fall med personens vetskap). Kanske lyssna också på det som inte sägs. Det som gör för ont för att uttalas. Att våga vara kvar, vad som än sägs. Våga dela skrattet. Våga dela vanlighet och vardag. Våga dela det som trasats sönder. Det gör skillnad. Det spelar roll. Det ger tillvaron mening.

Jag som satt mig ner vid tangentbordet är studentpastor ”på gränsen”. Där jag trivs bäst. En tydlig förankring i kyrkan, men inte så mycket tid inom hennes väggar. Gärna på studentkårsexpeditionen med kaffe/te och kaka, redo för ett samtal eller en fråga. Ofta på besök på någon annans arena. Att vara medmänniska mitt i vardagen. Självklart tänker jag. Och detta är mitt fantastiska jobb! 

Men medmänniskor är vi alla, tänker jag. Många av oss möter människor i vår vardag. Små vänliga ord spelar roll. Utmaningen ligger hos mig själv, att jag har mod att våga uttala dem: ”Vad du är fin i håret”, ”Vad glad jag blir av att träffa dig”, ”Tack för att du finns” o.s.v. Prova får du se!… 

… tycker studentpastorn i Göteborg, Cissi Glittvik. I mitt uppdrag ingår bl.a. att arbeta i ett ekumeniskt arbetslag för att finnas till för studenter och anställda på Göteborgs Universitet och på Chalmers.

 Cissi Glittvik, Studentpastor i Göteborg

”..slutet på SMK:s hegemoniska makt”

 

Jag lånar en rubrik från i lördags på DN debatt och gör om den lite
”vi bevittnar nu slutet på SMK:s hegemoniska[1] makt”
Låter det konstigt? 

Just nu försöker socialdemokrater och andra förstå sitt parti, sig själva och omvärldsförändringar. I lördagens DN debatt menar professor emeritus i statskunskap, Leif Lewin att ”socialdemokraterna måste ge sig tid att tänka efter och gå tillbaka till sina ideologiska rötter” och ang. ledarskap menar han att ”ord och handling bör följas åt”.

Jag märker att detta skede återspeglas i mina tankar om den framtida kyrkan och dess dilemmor och möjligheter, jag skulle kalla det dess trovärdighet.

Jag läste ett gammalt remissvar från 80-talet om ”dop, nattvard och ämbete” som dåvarande kyrkoledning formulerade till kyrkornas världsråd. Där problematiserade man bl. a ämbetsfrågan, dvs. vilken roll den spelar i kyrkans historia och vilken roll frågan har framåt. Svaret var radikalt, det efterfrågade en kyrka där också lekmänniskorna ;-) är lika viktiga, en jämställdhet som utgår från evangelium. Såklart är jag intresserad av det vi stavar diakoni och diakoners roll i kyrkan. Eftersom jag själv är en del av denna process genom att först utbilda mig till fritidsledare, bli avskild för tjänst och sedan omformulera det jag gör i ett diakonat, bli ordinerad… och kalla mig diakon, vara diakon.

För mig är diakoni all tjänst, ordet som blir kött, också ord som verkar! En pastors predikan kan vara diakoni liksom handläggning på socialkontoret, ja ekonomihantering på Tegnérgatan, datasupporten, receptionsarbetet osv. Funktioner som behövs!  Så tänkte man i remissvaret men jag tolkar det som att genom att ordinera särskilda tjänster förtydligas dessa funktioner som berör allt och alla, ja för Kristi skull. Ordet behöver bordet och omvänt!

Det är en smärtsam process när SMK faktiskt dör (Baptister och metodister lever liksom kvar på ett annat sätt och har en större identitet internationellt) när alla centrala tjänster omorganiseras, som för några innebär helt andra funktioner. SMK finns inte till för sin egen skull, väljer att dö – men mitt hopp är vetekornets lag. Där göms koden för uppståndelse.

För mig är det trovärdigt, att våga vara realistiska rent organisatoriskt och det kan man bara vara ansvarigt tillsammans. Kanske diakoni är nyckeln på tröskeln till gemensam framtid? Diakoni som också pågår i smärtsamma processer – det är då det blir mest trovärdigt.

Välkomna den 14 februari till UCL och fundera vidare tillsammans!http://missionskyrkan.se/Svenska-Missionskyrkan/Aktuellt/Kalender/Diakoni-och-trovardighet/

Lotta Geisler

Kursföreståndare Diakonal utbildning, Lidingö folkhögskola


[1] Begreppet hegemoni härstammar från grekiska hegemonia. Ledande ställning, dominans, herravälde används synonymt till begreppet hegemoni och kan ses som en slags överlägsenhet som exempelvis en individ, en institution, ett land eller en organisation kan ha. I modern betydelse används ordet som synonym till ”ledarskap” eller ”ledande ställning”, ofta med underbetydelsen att hegemonin framför allt är intresserad av att bevara status quo (oförändrat tillstånd) och sin egen ledarställning. ( Wikipedeia )

 

Gästblogg: Vem älskar en rom?

Det började väl för sådär ett och ett halvt år sedan. En romsk kvinna från Kosovo hade kollapsat och och låg på psykiatriakuten. Anledningen till att hon mådde dåligt var att den tonåriga dottern var försvunnen och familjen hade fått beslut om att utvisas. Familjen hade överklagat och väntade på besked om de skulle få stanna i Sverige eller inte. Det fick de inte. Romer från Balkan får inte stanna i Sverige, inte under några omständigheter. Ingen vill ha romer i sitt land. Speciellt inte länderna på Balkan. Men inte heller Sverige. 

Flera romska familjer har passerat min expedition sedan dess. De ber om hjälp. De vill stanna i Sverige. Sverige är inget paradis för romer. Romerna har inget paradis på jorden. Men Sverige är trots alla mycket bättre än de länder de flytt från. Men det är inte mycket jag kan göra. Jag lyssnar, försöker förstå deras situation. Jag skriver brev till myndigheter där jag vädjar om att ompröva sitt beslut. Men breven betyder troligen ingenting. De läggs till handlingarna och familjerna utvisas. 

Att jobba i sjukhuskyrkan innebär att man ofta möter människor i hopplösa situationer. Människor som fått reda på att det inte finns någon bot för deras sjukdom. Människor som nyss har fått reda på att deras partner eller barn eller förälder dött, ibland helt oväntat och traumatiskt. Vid sådana tillfällen måste man acceptera faktum och lära sig leva med den nya verkligheten. Skillnaden när det gäller familjerna som sökt sig till oss för skydd och trygghet är att deras situation beror på beslut tagna av politiker och myndigheter. Beslut som leder till orimliga situationer, men som med ett annat, mycket mer humant beslut skulle ge familjer med små barn en framtid och ett hopp istället för förtvivlan och oro. Deras situation beror inte på livets ibland hårda och orättvisa villkor, utan på människors kalla och omänskliga beslut, beslut tagna av dem som du och jag röstat fram som våra beslutsfattare. 

Just nu följer jag ett ungt par, Miroslav som är serbisk rom och Vesna som är från Kroatien och deras två pojkar, den ene 6 månader och den andre 3 år gamla. Nu har migrationsverket beslutat att de skall avvisas, Vesna med minsta barnet till Kroatien, Miroslav med den äldre sonen till Serbien. Enligt migrationsverket får de sköta återföreningen där. Länderna har ju skrivit på att man skall skydda minoriteter menar man i sin motivation. Miroslavs och Vesnas erfarenheter säger dock något helt annat. I de kontakter som familjen haft med kroatiska och serbiska myndigheter finns inget som tyder på att de skulle få en enkel och snabb hjälp till återförening. Eftersom ingen av deras familjer accepterar att de är tillsammans med någon med en annan etnicitet har de inget stöd från släkten i deras hemländer. De har inte haft kontakt på flera år, så i Serbien och Kroatien skulle de vara helt utlämnade. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention. Där lovar man bland annat att ”säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja” (artikel 9:1) och att i de fall de är åtskilda verka för att en ”familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt” (artikel 10:1). Miroslavs och Vesnas erfarenhet säger något helt annat. Migrationsverket följer sina regler. Reglerna är beslutade av politiker som du och jag röstat fram. Du och jag har ett ansvar för hur barnkonventionen följs. För Vesnas och Miroslavs och deras två barn är barnkonventionen bara vackra ord utan täckning. 

Skulle en kyrka som öppnar famnen för romer, och andra invandrare, och ta strid för dessa utsatta i vårt land bli framgångsrik? Inte nödvändigtvis. Skulle den bli populär och attraktiv? Troligen inte. Skulle den bli ifrågasatt? Säkert. Men den skulle bli trovärdig. 

Håkan Fhager
Sjukhuspastor på Centralsjukhuset i Karlstad

Ulf Södahl gästbloggar: ”Snabbt Konsumerar Jag livet”

Vi har nyss lagt julen och den köprusch som sammanknippas med den bakom oss. December har i hög grad påmint oss om något som kan beskriva med orden

”Snabbt Konsumerar Jag livet”

Livstempot, konsumismen och individualismen gör det tufft för oss att leva som enskilda människor och som samhälle. Miljön och klimatet lider då resurser slukas. Fördelningen av välstånd inom vårt land och internationellt blir förtvivlat skev. Livet tycks skymmas av konsumtionen.

Vad tror du? Skulle köpfri söndag kunna vara ett konkret steg för att dämpa livstempot, träna oss i att avstå och i att välja gemenskap? Ta med dig denna tanke in i det nya året och kanske kan köpfri söndag blev en (något försenad) nyårspresent till dig själv. Naturligtvis är köpfri söndag ingen mirakelkur, men kanske ett brytjärn för samtal och reflektion om det liv vi lever.

Jag tror att det för de flesta av oss är svårt att få till de där samtalen som berör på djupet, de som handlar om livet, om tron som bär och om följderna av denna tro. Ändå är det viktigt att vi gör det! För om inte vi i kyrkan (sam)talar om det som verkligen rör livet vem gör det då? I vårt distrikts Diakoni och Samhällskommitté har vi under ett par år samtalat om dessa frågor och under resans gång konsulterat allt från Handelsanställdas förbund till Svensk handel. Vi frågar oss vem som odlar den inre människan – och var hon odlas.

Föreningen Korsvei har en grundfråga och fyra vägvisare som kanske kan öppna för ett samtal:
Grundfrågan är: Vad innebär det att vara en lärjunge idag?
Vägvisarna: 1. Söka Jesus Kristus. 2. Bygga gemenskap. 3. Främja rättfärdighet. 4. Leva enklare.

Vill du veta mer om Korsvei? Se www.korsvei.se eller www.korsvei.no

Jag kan inte låta bli att dröja kvar en stund i julens goda budskap och citera änglarna i den allra första julsången: Ära i HÖJDERN åt Gud och på JORDEN fred. I änglasången möts himmel och jord – lovsång till Gud och längtan efter fred här på jorden. Diakonin är i allra högsta grad denna mötespunkt!

Gott 2012!

/ Ulf Södahl, distriktskonsulent Svenska Missionskyrkan/SMU i Västra Götaland

Lisbeth Fhager gästbloggar: Tallåskyrkan en mötesplats för många i Gustavsberg

En viktig mötesplats här i Tallåskyrkan är de soppluncher som äger rum varannan måndag. Till soppluncherna kommer människor från olika sammanhang och i olika åldrar. Människor som ofta gått förbi kyrkan men aldrig tidigare varit här. Redan när soppan serveras är det ofta ett härligt sorl kring borden och gemenskapen är varm och generös. Deltagarna är många och för att alla ska få plats har vi numera halva kyrksalen möblerad med bord, andra halvan består av kyrkbänkar. Denna möblering har visat sig fungera väl både vid samlingar av olika slag och gudstjänster. Eftersom vi befinner oss i kyrksalen vid soppluncherna har det också blivit en naturlig del, för den som vill, att kunna tända ljus i ljusbäraren.  Det dessa ljus symboliserar har vi sedan möjlighet att ta med i vår böner då vi  varje onsdag bjuder in till bön.

I anknytning till soppluncherna har vi under hösten börjat bjuda in till samtal under rubriken ”Livets vägval och kullerbyttor” Där samtalar vi om det som känns angeläget och delar frågorna som finns om livet, om Gud, om tro.

Förra årets gemensamma julfirande var välbesökt och uppskattat därför är det med glädje vi nu håller på med förberedelserna inför årets julhelg! Vårt gemensamma julfirande är ett resultat av samtal med kommunen, föreningsliv, andra kyrkor på orten m fl.

Julaftonens samling är förlagd till SMU-gården och till Tallåskyrkan. Då blir det julbord med mat som vi hjälpts åt att ordna, sång och musik, samling vid krubban mm. På juldagen är det grötlunch i Sv kyrkans lokaler och på annandagen erbjuds julallsång med servering i pingstkyrkan. Tillsammans kan vi göra juldagarna till gemenskapsdagar där ingen behöver fira julen i ensamhet.

I februari 2010 började Gustavsbergs Missionsförsamling sitt omstartsarbete. Att vara en församling i omstart handlar om att se vilka möjligheter som finns för att hitta vägar att vara kyrka i det samhälle man är en del av. Vilket i sin tur handlar om att bygga relationer, att leva i dialog, att lyssna in vilka behov som uttrycks bland människor på den ort man finns. Att precis som Jesus gjorde, möta människor där de finns, att se och bekräfta och sedan vandra tillsammans för att dela en bit av livet!

God jul och gott nytt år från oss i Tallåskyrkan!

Lisbeth Fhager, pastor
Gustavsbergs Missionsförsamling
Tallåskyrkan

Bön i juletid

Gud,
Vi tackar dig för att du förenat dig
med mänskilgheten
och ständigt är närvarande
i din skapelse.
Tack för julens under
där du möter i det djupaste mänskliga
och det värnlöst utsatta.
Låt oss med herdarna får höra den himmelska lovsången
och med dem bli delaktiga
i det fridens och fredens rike
som utgår från krubban i Betlehems stall.
Hjälp oss som fått gåvan
att se dig i Jesus Kristus,
att också i hans efterföljd
se dig i alla människor vi möter.
Amen

(Hämtad från En liten Bönbok, Verbum)

Sida 1 av 212»