Våga vara vis!

Sapere aude – våga vara vis. Under den uppmaningen går man in genom dörrarna till Karlstads universitet. Frågan är vad det blir för visdom av det. Som student ska din utbildningsväg löpa effektivt och snabbt fram till målet: examen. Bra för samhällsekonomin och för din egen ekonomi.  Men – studera effektivt när det strular med din pojkvän och du inte vet om du ska göra slut? När du oroar dig för dina småsyskon flera mil bort som är ensamma med din långvarigt psykiskt sjuka pappa? När du är helt säker på att du går rätt utbildning men kör på tenta efter tenta? När känslor och tankar bara snurrar runt, då känner du dig inte vis, då är det bara kris.

Mötet med en vuxen människa kan förvandla krisen till växt och kanske rent av till visdom. I Karlstad sitter vi i Universitetskyrkan tillsammans med Studenthälsan. Vi delar engagemanget för studenterna som hela människor, ett perspektiv som lätt kommer bort i universitetets intellektuella och prestationsinriktade miljö. Vi vet att verklighetens vägar inte är lika spikraka som på papperet. På lördag erbjuder vi pilgrimsvandring där stigar och vägar i terrängen får bli en spegel av livet som det är. Samtalet finns där hela tiden, enskilt och i grupper. Vi pratar miljöfrågor, Israel/Palestina och vapenexport. Kanske blir det en fredsvandring till vår närmaste vapenfabrik nästa påsk.

Just nu tar vi tillsammans med rektor – hennes idé! – fram ett ”tankeplank” som ska sitta centralt placerad på KAU. En skrivtavla med en ny rubrik för varje vecka. ”Hur ser ditt hopp ut?” ”Vad är det att vara vis?” Syftet är inget annat än att få det existentiella samtalet att genomsyra universitetet.

I alla dessa möten, får jag ibland frågan: hur kan du som är så smart tro på Gud?Ibland möts jag av en stark längtan efter att kunna tro. Efter att komma hem. Till sig själv, till tillvaron i stort.  Ofta sker undret – en person går utan att komma tillbaka och känner att hon har blivit hjälpt. Det får mig att känna att mitt arbete är extremt meningsfullt. 

När unga människor söker upp mig just för att jag är pastor, handlar det inte så ofta om religiösa grubblerier – utan för att de känner att de inte har blivit sedda av vårdapparaten, av psykiatrin. Läkaren som skriver ut medicin har så bråttom. Ingen lyssnar, ingen vandrar med på ett djupare plan. Då känner jag – så viktigt det är att kyrkan finns ”härute” som en frizon, en oberoende röst. Som har tid och som är öppen. Men jag upprörs över hur kapabla unga människor hålls vingklippta och nere under lång tid på grund av en bristande vuxennärvaro.

Och jag tänker – vad dessa unga personer, i sina olika livsfaser, skulle må väl av en gemenskap. Ja, en församling som erbjuder både trygghet och utmaning. Där alla ständigt övas i att inte jämföra sig, i respekt, i mod, bekymmerslöshet och tillit. Där vi får välja både ensamhet och gemenskap. En församling där det finns utrymme att finna sig själv – och så växa förbi det, växa till att glömma sig själv för andras skull. I Jesus efterföljd. Ett rum för försoning.

Ser din församling ut på det viset? Kan en vingklippt människa bli sedd och få utrymme att växa? I det få ställa alla sina frågor och bli mött på allvar? 

Våga vara vis!

Anneli Sandberg, studentpastor, Karlstad