Från häktet i Gävle

Hej,

Det här är jag, Regine och pastor på häktet i Gävle. Jag vet, så mycket av min arbetsplats syns inte; det är inte lämpligt eller ens tillåtet att visa den. Men tänk er en lång korridor med en massa dörrar i duvblått – då vet ni var jag och min kollega Kajsa jobbar. Låter det tråkigt? Kalt? Inte då! Bakom (nästan) varje dörr sitter det en människa som kanske bjuder in mig när jag knackar. Om jag får komma in – och det får jag för det mesta – får jag i bästa fall uppleva ett möte – i ordets sanna bemärkelse. Ingenstans, tror jag, är människor i Sverige så avskalade sitt yttre sammanhang som iklädd häkteskläder; inga personliga plagg, smycken, smink kan visa vem man är – i grön t-shirt och gröna joggingbyxor är alla lika! 

Vad är då en människa, kan man undra. Och var är då en människa, med sina tankar och känslor när man är helt utlämnad åt andra, både när det gäller det mest basala med mat och hygien men också när man just då inte kan påverka någonting av ens egen framtid. Som ett påtvingat uppehåll i livet – ett tomrum mellan det man annars håller på med, på gott och ont, kan dessa dagar eller månader som man finns på häktet kännas. 

Då finns vi från kyrkan där som besökare, i cellen och i den andres liv. Vi har tid och vi kan finnas där och samtala om det som är viktigt: vi kan diskutera hockey (heja Brynäs!) och barnuppfostran, fundera runt straff och frikännande, det som har hänt eller inte har hänt och om sådant som inte blev gjort. Här kan man uttala det man längtar efter, som gör ont, det som oroar. Här får man erkänna sin ångest, ensamhet och djup förtvivlan. Allt får finnas till, allt är viktigt och allt stannar i rummet och i tystnadsplikten. Det kan gå en vecka utan att Gud har nämnts en enda gång. Ändå känns Gud ibland såå nära. För varje intagen är vår roll synlig: iklädd prästskjorta kommer vi på kyrkans uppdrag och i Guds tjänst och finns där bara för den andres skull. Vi ser en människa, vi dömer inte, vi vill älska och respektera, uppmuntra, ge hopp och under tiden finns vi med i allt det jobbiga. Det är en ynnest att få vara där nära en människa bakom en dörr i en kal korridor.

 Med vänliga hälsningar

Regine Sakowski