Anders Elfström gästbloggar

Hej här har du mig, Anders Elfström i Växjö.

Jag jobbar som pastor på Sjukhusen, Centrallasarettet och Psykiatriska klinikerna på Sigfridsområdet i Växjö och numera även som pastor på häktet i staden.

Dessutom har jag diakonala uppgifter som omsorgspastor i Missionskyrkan.

Verkar det rörigt? Kanske det! Men oj vad jag får vara med om hela tiden. Tänk vad möten med människor i olika åldrar och livssituationer formar och berikar, berör och skakar om.

Att få vara där närvaron är viktigast, inte orden, närvaro på djupet, under ytan.

Som sagt jag kan inte tänka mig ett bättre arbete och uppgift som pastor i alla dess delar.

En av alla möten vill jag hämta från en dag på lekterapin på centrallasarettet här i Växjö.

Som vanligt är jag där och leker, samtalar och fikar. De spontana samtalen formar både mig och kanske andra. I bollhavet ser jag en pojke som bara sitter och som inte verkar riktigt på humör, vi börjar kasta lite bollar till och på varandra. Ser ett litet leende komma.Och så säger han plötsligt: ”Jag vill inte ta spruta”.  Då får jag en av alla mina ingivelser: ”Ska vi gömma dig så att de inte ser dig?” Han svarar: ”Jaaaa!!!” Så börjar vi ösa bollar över honom så att varken mamma eller personal ser honom längre. När mamman passerar förbi bollhavet för kanske tredje gången så kan han inte ligga stilla längre. ”Där är du ju, nu måste vi ta sprutan!” ”Jag vill inte” svarar pojken. ”Ska jag följa med” frågar jag. ”Jaa!” blir pojkens svar.

Så kan ett av alla möten vara att genom leken, från gråt till skratt, mötas så att vården blir någon vi är med om tillsammans. Pojken, jag, mamman och sköterskan vi möts och kan konstatera att detta gjorde vi bra tillsammans.

Att vara en del av helheten är Sjukhuskyrkans signum. Att finnas i miljöer som kyrka där ingen annan finns som samtalspartner eller som lekkamrat i livets alla delar är vår kallelse.

Visst låter det spännande!?