”En präst… här hos oss… livs levande…”

Då är jag nog på rätt ställe tänker jag medan jag ler lite för mig själv.

Studenterna som kommenterat mig vet inte att jag hörde.

Men det gjorde jag.

Och att finnas på plats och att lyssna. Lyssna med ett öppet sinne. Lyssna på det som sägs (naturligtvis i vanliga fall med personens vetskap). Kanske lyssna också på det som inte sägs. Det som gör för ont för att uttalas. Att våga vara kvar, vad som än sägs. Våga dela skrattet. Våga dela vanlighet och vardag. Våga dela det som trasats sönder. Det gör skillnad. Det spelar roll. Det ger tillvaron mening.

Jag som satt mig ner vid tangentbordet är studentpastor ”på gränsen”. Där jag trivs bäst. En tydlig förankring i kyrkan, men inte så mycket tid inom hennes väggar. Gärna på studentkårsexpeditionen med kaffe/te och kaka, redo för ett samtal eller en fråga. Ofta på besök på någon annans arena. Att vara medmänniska mitt i vardagen. Självklart tänker jag. Och detta är mitt fantastiska jobb! 

Men medmänniskor är vi alla, tänker jag. Många av oss möter människor i vår vardag. Små vänliga ord spelar roll. Utmaningen ligger hos mig själv, att jag har mod att våga uttala dem: ”Vad du är fin i håret”, ”Vad glad jag blir av att träffa dig”, ”Tack för att du finns” o.s.v. Prova får du se!… 

… tycker studentpastorn i Göteborg, Cissi Glittvik. I mitt uppdrag ingår bl.a. att arbeta i ett ekumeniskt arbetslag för att finnas till för studenter och anställda på Göteborgs Universitet och på Chalmers.

 Cissi Glittvik, Studentpastor i Göteborg