Gästblogg: Vem älskar en rom?

Det började väl för sådär ett och ett halvt år sedan. En romsk kvinna från Kosovo hade kollapsat och och låg på psykiatriakuten. Anledningen till att hon mådde dåligt var att den tonåriga dottern var försvunnen och familjen hade fått beslut om att utvisas. Familjen hade överklagat och väntade på besked om de skulle få stanna i Sverige eller inte. Det fick de inte. Romer från Balkan får inte stanna i Sverige, inte under några omständigheter. Ingen vill ha romer i sitt land. Speciellt inte länderna på Balkan. Men inte heller Sverige. 

Flera romska familjer har passerat min expedition sedan dess. De ber om hjälp. De vill stanna i Sverige. Sverige är inget paradis för romer. Romerna har inget paradis på jorden. Men Sverige är trots alla mycket bättre än de länder de flytt från. Men det är inte mycket jag kan göra. Jag lyssnar, försöker förstå deras situation. Jag skriver brev till myndigheter där jag vädjar om att ompröva sitt beslut. Men breven betyder troligen ingenting. De läggs till handlingarna och familjerna utvisas. 

Att jobba i sjukhuskyrkan innebär att man ofta möter människor i hopplösa situationer. Människor som fått reda på att det inte finns någon bot för deras sjukdom. Människor som nyss har fått reda på att deras partner eller barn eller förälder dött, ibland helt oväntat och traumatiskt. Vid sådana tillfällen måste man acceptera faktum och lära sig leva med den nya verkligheten. Skillnaden när det gäller familjerna som sökt sig till oss för skydd och trygghet är att deras situation beror på beslut tagna av politiker och myndigheter. Beslut som leder till orimliga situationer, men som med ett annat, mycket mer humant beslut skulle ge familjer med små barn en framtid och ett hopp istället för förtvivlan och oro. Deras situation beror inte på livets ibland hårda och orättvisa villkor, utan på människors kalla och omänskliga beslut, beslut tagna av dem som du och jag röstat fram som våra beslutsfattare. 

Just nu följer jag ett ungt par, Miroslav som är serbisk rom och Vesna som är från Kroatien och deras två pojkar, den ene 6 månader och den andre 3 år gamla. Nu har migrationsverket beslutat att de skall avvisas, Vesna med minsta barnet till Kroatien, Miroslav med den äldre sonen till Serbien. Enligt migrationsverket får de sköta återföreningen där. Länderna har ju skrivit på att man skall skydda minoriteter menar man i sin motivation. Miroslavs och Vesnas erfarenheter säger dock något helt annat. I de kontakter som familjen haft med kroatiska och serbiska myndigheter finns inget som tyder på att de skulle få en enkel och snabb hjälp till återförening. Eftersom ingen av deras familjer accepterar att de är tillsammans med någon med en annan etnicitet har de inget stöd från släkten i deras hemländer. De har inte haft kontakt på flera år, så i Serbien och Kroatien skulle de vara helt utlämnade. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention. Där lovar man bland annat att ”säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja” (artikel 9:1) och att i de fall de är åtskilda verka för att en ”familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt” (artikel 10:1). Miroslavs och Vesnas erfarenhet säger något helt annat. Migrationsverket följer sina regler. Reglerna är beslutade av politiker som du och jag röstat fram. Du och jag har ett ansvar för hur barnkonventionen följs. För Vesnas och Miroslavs och deras två barn är barnkonventionen bara vackra ord utan täckning. 

Skulle en kyrka som öppnar famnen för romer, och andra invandrare, och ta strid för dessa utsatta i vårt land bli framgångsrik? Inte nödvändigtvis. Skulle den bli populär och attraktiv? Troligen inte. Skulle den bli ifrågasatt? Säkert. Men den skulle bli trovärdig. 

Håkan Fhager
Sjukhuspastor på Centralsjukhuset i Karlstad

  • Laila Berglund

    Tack för det arbete du utför. Det är sann kristendom. Gud välsigne dig!