NSKK

Efter en vecka i Japan funderar jag på var de verkliga förebilderna finns när det gäller mission och evangelisation.

I 60 år har Svenska Missionskyrkan arbetat i Japan. Först i en missionssituation då det inte längre var möjligt att bedriva mission i Kina, därefter från 1963 i ett samarbete med en självständig systerkyrka med namnet Nippon Seiyaku Kirisuto Kyoodan.

I NSKK finns 18 församlingar med tillsammans ca 900 medlemmar. 15 pastorer arbetar i samfundet och även de som är pensionerade tar ett stort ansvar.

Varför har det inte hänt mer? Varför har inte kyrkan vuxit i ett land där det nu bor mer än 125 miljoner människor? Varför är flera gudstjänstrum lika stora som ett svenskt vardagsrum? Varför samarbetar man inte mer mellan församlingarna när det i stort sett inte finns några fysiska mellanrum mellan de stora städerna?

Jag frågar mig om det kan vara så att det finns länder och kulturer där den kristna kyrkan inte passar in och tänker samtidigt att Gud måste vara större än alla ordningar och system som vi människor bygger upp.

Tempot i det japanska samhället är högt och man ser inga japaner på café som tillbringar lång tid över en tekopp och en god bok. Det anses helt enkelt inte ok att göra så eftersom alla andra tvingas arbeta och arbeta mycket. Skoleleverna har långa dagar och många unga tar extralektioner på kvällarna. Församlingarna har helgerna till förfogande när det gäller att möta barn och unga.

Mitt i allt detta finns en stark vilja och en grundmurad framtidstro. När jag frågar pastorn hur han (de flesta är män) tänker om sin lilla församling i det stora folkhavet säger han att församlingen tänker fortsätta. Tanken på att ge upp finns inte och människor kommer till tro även om de inte är många. Kyrkan står på tå när det gäller människor i utsatta situationer och engagemanget för de jordbävningsdrabbade utanför Tokyo är beundransvärt.

Att fortsätta, säger pastorn, är inte detsamma som att göra samma saker som tidigare. De äldre i församlingen prövar gärna nya former och själv tänker han att det är innehållet i förkunnelse och församlingsliv, inte metoderna, som kommer att bära arbetet vidare.

Pastorn är numera en av mina förebilder när det gäller mission och evangelisation. Han är ingen kändis i Japan och kommer aldrig att bli. Han har egentligen ingen succéhistoria att visa upp. Men han vet vad han vill och han tänker fortsätta. Dessutom funderar han på om inte detta med samarbete och samgående mellan olika kyrkor och samfund kunde vara något för Japan också.

Olle Alkholm     

Moderators conference

Med några års mellanrum brukar samfundsledarna för Missionskyrkans systerkyrkor möta varandra och denna gång var det Japans tur att stå för värdskapet. Den lilla japanska förbundskyrkan ställde upp med i stort sett alla resurser man hade och konferensen blev verkligen bra.

I Kongo-Brazzaville har man genomfört en folkräkning där över 700.000 personer angett att de relaterar till den evangeliska kyrkan.

I unionen av evangeliska och baptistiska kyrkor i Estland satsar man på unga människor och på att starta nya församlingar.

I Kina (Hubei Christian Council) växer församlingarna och en viss samverkan mellan registrerade och oregistrerade kyrkor kan noteras.

I Nicaragua arbetar Moravakyrkan fortfarande med konsekvenserna efter orkanen Felix som lamslog landet 2007. De värsta vindbyarna var dubbelt så starka som de som uppmättes under orkanen Gudrun 2005.

I Japan arbetar Förbundskyrkan troget i 18 församlingar i Okayama län. Det sammanlagda medlemsantalet är ca 900.

I Indien utvidgar Hindustani Covenant Church sitt arbete och samfundet har nu över 20.000 medlemmar.

I Kongo-Kinshasa förbereder det evangeliska samfundet femtioårsfirandet av kyrkans självständighet. Vardagen för många kongoleser är svår och församlingarna har svårt att möta de behov som finns i samhället.

I Sverige pågår överföring från Missionskyrka till Gemensam Framtid. Den ekumeniska strukturen lever redan i Estland och Kina och samtliga systerkyrkor är angelägna om att följa processen i Sverige som får in särskilda markering i samband med kyrkokonferensen 2012.

Även i Ecuador finns en systerkyrka, dock hade den inte möjlighet att sända någon representant till konferensen i Japan.

Olle Alkholm 

En helg i Kina

På väg till Japan tillbringar Bertil Svensson och jag en helg i Kina. Till Hubei-provinsen kom missionärer från Missionskyrkan 1890. Det finns kyrkor kvar från 1900-talets början i ett land där man annars river och bygger nytt. Men kyrkan är ju inte hus utan människor. I Wuhan firar man gudstjänst fem gånger varje söndag. Nya människor i stort sett varje tillfälle varav flera bekänner kristen tro för första gången. Av det gamla politiska systemet märks inte mycket men det som kommer istället påminner väl mycket om det som finns nästan överallt annars och många reklamskyltar är välbekanta. Kyrkan i Kina växer och behöver vårt stöd och våra förböner.

Olle Alkholm

Tragedin i Långared

Måndag morgon den 24 oktober tycks mycket vara oklart gällande vad som egentligen hände lantbrukarparet i Långared. Men tragedin har förstås påverkat människor både nära och långt borta.

Det som inte alls är oklart är att det finns en kyrka och en församling i Långared som tidigt sett behoven och svarat upp mot dem.

Till Missionskyrkan har människor kommit för att sitta, sörja, samtala och be. Tillsammans med vad som gjorts i andra kyrkor och församlingar kan detta inte överskattas.

När orden inte räcker till för vår sorg och förtvivlan är de heliga rummen ovärderliga. Här finns ljusbärare och kanske kondoleansbok. Här finns också människor som är vana att lyssna och stödja.

Guds välsignelse över de som drabbats så hårt av tragedin i Långared och Guds välsignelse över församlingen.

Afrika ligger i Västberga

Kärlek och Sanning heter en församling som inte direkt påminner om någon annan av församlingarna i Missionskyrkan och Gemensam Framtid.

Ibland talar vi om migrantförsamlingar och menar sådana där merparten av medlemmarna har sina rötter någon annanstans än i Sverige. Kärlek och Sanning är en sådan församling. De flesta som firar gudstjänst i Kärlek och Sanning har sina rötter i Centralafrika och har franska som ett av sina modersmål.

Härom veckan var jag där. Man firar gudstjänst i Västberga industriområde i en av Storstockholms södra förorter. Högst upp i ett sexvåningshus har man inrett sin gudstjänstlokal.

Gudstjänsten börjar med lovsång och bön som pågår ungefär i fem kvart. Bönerna brusade som stora vatten. Jag deltar gärna i de bönerna men jag brusar inte så mycket för egen del.

Därefter vidtar predikan som pågår en knapp timme. Därefter mera sång och bön. Efter gudstjänsten är det kyrkkaffe för styrelsen och undertecknad. Kärlek och Sanning vill tala om tillhörighet till Missionskyrkan och Gemensam Framtid. De vill höra ihop med andra församlingar. De vill känna att de tillhör en större gemenskap. De deltog, som åhörare, i Filadelfiakyrkan i somras den dag då vi bildade Gemensam Framtid.

Jag frågar varför det mesta i gudstjänsten sägs eller sjungs på svenska när de allra flesta helst tycks vilja prata franska. – Men vi bor ju i Sverige säger styrelsen och då behöver vi tala svenska. Dessutom kommer det folk till församlingen som inte kan franska. – Det är svenskan som förenar oss och så förstås tron på Jesus och viljan att vara tillsammans i en församling.

Det är hög tid för gamla och nya samfund att inse att det Sverige där många av oss växte upp inte längre finns kvar. Afrika finns inte längre bara långt borta utan också i vår omedelbara närhet. En gudstjänst kan ha många olika uttrycksformer men det kan inte vara det avgörande.

Det avgörande är väl snarare att vi känner igen varandra som Jesu lärjungar och därefter tar konsekvenserna av att världen bor i vårt eget land

/Olle Alkholm

Hur ska vi tänka nu?

Vi har bildat en ny kyrka som under de första åren heter Gemensam framtid. Bildarsamfunden – Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan – kommer att finnas kvar under en övergångsperiod. Hur lång den övergångsperioden blir vet vi inte exakt idag. I bildarsamfunden pågår nu ett arbete med successiv överföring till den nya kyrkan.
Svenska Missionskyrkan och Gemensam framtid är inte två separata storheter. Så menar jag att vi kan tänka även om vi under en tid dubblerar när det gäller budget, verksamhetsplan, kyrkokonferens mm. Missionskyrkan, liksom de två andra bildarsamfunden, är en del av och en förutsättning för Gemensam framtid.

Kristi kyrka har alltid levat i ett slags spänningsfält mellan tradition och förnyelse. Inte så sällan har det ena gjort till det andras motsats. Jag tror egentligen inte på något motsatsförhållande mellan tradition och förnyelse. Nu behöver vi ta med oss allt det goda vi byggt upp under många år samtidigt som vi måste våga lämna det som har haft sin tid. Här har vi säkert olika bilder av vad som är det ena och det andra men samtalet om prioriteringar och fokus måste ständigt föras. Det gäller Kristi kyrka i allmänhet och Gemensam framtid i synnerhet. Ett gott förändringsarbete leder till förnyelse, equmenia är ett bra exempel på det.

Våra rötter har trådar långt ner i den bibliska historien. Vi bär med oss arvet från reformation och folkväckelse. Vår spiritualitet är påverkad av Wesley, Wiberg, Waldenström och andra fäder och mödrar i kyrkohistorien.

Nu byggs något nytt men grunden är redan lagd. Djupast sett är det inte människor som bygger kyrkan, det är Gud som kallar samman människor och bygger sin församling i världen. Immanuel -Gud är med oss.

Sida 2 av 2«12