Den bästa delen av mänskligheten

P Waldenström var missionsföreståndare för hundra år sedan. Han var mycket annat också och dessutom skrev han många böcker.

1907 åkte han till Kina tillsammans med sin hustru och de båda var på resa under nästan 6 månader. Tillbaka i Sverige igen skriver Waldenström en bok (Till Kina) där han berättar om sina upplevelser på resan och i Kina.

Den här texten handlar inte om Kina utan om vad som hände på vägen dit. Waldenström med fru åkte tåg till Italien och båt från Genua till Shanghai. Reseskildringen innehåller många uppgifter om vilka passagerare man åkte tillsammans med och dessutom beskrivningar av standarden på mat och övernattning.

I ett sammanhang skriver Waldenström om barnen och jag hade faktiskt inte väntat mig att han skulle uttrycka sig som han gör. Han skriver att han helst håller sig bland barnen när han reser. ”Det är den bästa delen af mänskligheten”, säger han. ”På alla mina järnvägsresor söker jag komma in i kupéer, där det finns barn. Där träffar man också vanligen det bästa folket bland de äldre. Alla knarriga damer och råa herrar skyr kupéer, där det finns barn.”

När Waldenström kommer tillbaka till Sverige är det sammanträde med missionsstyrelsen och konferens med missionsföreståndaren som ordförande. Under den här tiden är det framför allt två frågor som diskuteras rörande arbetet i Sverige. Det är söndagsskolan och hur större församlingar kan vara mindre församlingar behjälpliga.

Kan det vara så att Waldenströms egen hållning till barnen medverkade till att Missionsförbundet/Missionskyrkan och SMU/equmenia blev rörelser där barn och unga var och är viktiga?

Nu är vi på väg in i Gemensam Framtid. Jag tror att Waldenström, om han levat idag, skulle ha gett sitt bifall. Det går för övrigt att belägga det om man hänvisar till andra skrifter av samme person.

Jag hoppas och tror att den nya rörelsen ska bli en gemenskap där barnen är viktiga. De är fortfarande den bästa delen av mänskligheten.

Olle Alkholm

  • Fredrik F

    Intressanta funderingar, Olle. Vi kanske skulle läsa Waldenström lite oftare? Just Kina-boken har jag läst om några gånger och där finns en del intressant. Man kan spåra både personer och platser till det som kyrkan i Hubei gör fortsatt idag!