NSKK

Efter en vecka i Japan funderar jag på var de verkliga förebilderna finns när det gäller mission och evangelisation.

I 60 år har Svenska Missionskyrkan arbetat i Japan. Först i en missionssituation då det inte längre var möjligt att bedriva mission i Kina, därefter från 1963 i ett samarbete med en självständig systerkyrka med namnet Nippon Seiyaku Kirisuto Kyoodan.

I NSKK finns 18 församlingar med tillsammans ca 900 medlemmar. 15 pastorer arbetar i samfundet och även de som är pensionerade tar ett stort ansvar.

Varför har det inte hänt mer? Varför har inte kyrkan vuxit i ett land där det nu bor mer än 125 miljoner människor? Varför är flera gudstjänstrum lika stora som ett svenskt vardagsrum? Varför samarbetar man inte mer mellan församlingarna när det i stort sett inte finns några fysiska mellanrum mellan de stora städerna?

Jag frågar mig om det kan vara så att det finns länder och kulturer där den kristna kyrkan inte passar in och tänker samtidigt att Gud måste vara större än alla ordningar och system som vi människor bygger upp.

Tempot i det japanska samhället är högt och man ser inga japaner på café som tillbringar lång tid över en tekopp och en god bok. Det anses helt enkelt inte ok att göra så eftersom alla andra tvingas arbeta och arbeta mycket. Skoleleverna har långa dagar och många unga tar extralektioner på kvällarna. Församlingarna har helgerna till förfogande när det gäller att möta barn och unga.

Mitt i allt detta finns en stark vilja och en grundmurad framtidstro. När jag frågar pastorn hur han (de flesta är män) tänker om sin lilla församling i det stora folkhavet säger han att församlingen tänker fortsätta. Tanken på att ge upp finns inte och människor kommer till tro även om de inte är många. Kyrkan står på tå när det gäller människor i utsatta situationer och engagemanget för de jordbävningsdrabbade utanför Tokyo är beundransvärt.

Att fortsätta, säger pastorn, är inte detsamma som att göra samma saker som tidigare. De äldre i församlingen prövar gärna nya former och själv tänker han att det är innehållet i förkunnelse och församlingsliv, inte metoderna, som kommer att bära arbetet vidare.

Pastorn är numera en av mina förebilder när det gäller mission och evangelisation. Han är ingen kändis i Japan och kommer aldrig att bli. Han har egentligen ingen succéhistoria att visa upp. Men han vet vad han vill och han tänker fortsätta. Dessutom funderar han på om inte detta med samarbete och samgående mellan olika kyrkor och samfund kunde vara något för Japan också.

Olle Alkholm