Från Sandberg till Alfredsson

Härom dagen satt jag tillsammans med Missionskyrkans evangelister i Donsö missionskyrka. Det har mina företrädare också gjort och evangelisterna har haft en årlig samling på Donsö sedan 1940-talet.

På kyrktorget finns en tavla där alla evangelister återfinns med namn och årtal. Det är 50 personer och allt börjar med PE Sandberg som anställdes 1913 ”eftersom det till styrelsen inkommit meddelanden, att tillståndet inom en del församlingar vore mindre gott och att verksamheten på en del platser låge i lägervall eller ock befunne sig i tillbakagång”. Missionskyrkans ”senaste” evangelist är Pär Alfredsson.

De som under senare år arbetat som evangelister i Svenska Missionskyrkan kommer framöver att arbeta för Gemensam Framtid. Nu för vi samtal om hur arbetet ska bedrivas och vilka prioriteringar som ska göras. Det mesta ser annorlunda ut jämfört med 1913 men grundfrågan är väl densamma; hur ska församlingarna kunna presentera evangeliet för människor i sin omgivning och hur kan vi hjälpa människor till tro och församlingsgemenskap.

Olle Alkholm

Annorlunda vecka

Det är en annorlunda vecka för oss som arbetar på Missionskyrkans kansli på Tegnérgatan 8. Flertalet flyttar till Alvik där Gemensam Framtid har sitt nya kansli i samma byggnad som equmenia, Diakonia, Sveriges Kristna Råd med flera. Flera kommer att arbeta i alvikskansliet med uppgifter kopplade till Missionskyrkan och de övriga bildarsamfunden.

Golven är fyllda med kartonger. På kartongerna sitter gula lappar som anger var sakerna ska placeras i det nya kansliet. Många har hunnit rensa bland papper och pärmar. Arkivet får ta emot det som ska sparas.

Det finns alltid känslor med när människor och saker ska flyttas. Våra nuvarande lokaler har använts av Missionsförbundet/Missionskyrkan sedan mitten av 1930-talet. Att flytta är svårt men i någon mån också nyttigt. Jag inser att mycket som lagts på hög kunde ha sorterats ut för länge sedan. I allmänhet omger vi oss nog med för många saker och ägodelar. En flytt ställer frågor kring att leva enklare och med lättare packning.

Gunnel Noreliusson höll den sista morgonbönen för den samlade personalen på Tegnérgatan 8. Bibelordet handlade om att Jesus går före oss. Det känns tryggt att veta. Vart vi än tar vägen är Jesus där före oss. Det gäller också dig, var du än är och vart du än är på väg.

Olle Alkholm

Alaska 125 år

Den så kallade supertisdagen i USA, som är en republikansk förberedelse inför det stundande presidentvalet, handlar även om den amerikanska delstaten Alaska.

Det är inte ofta vi hör om Alaska men nu kan det vara skäl att även nämna om den missionsverksamhet i Alaska som startade för ganska exakt 125 år sedan.

Det var upptäcktsresanden Nordenskiöld som vid ett tillfälle tillfrågade Missionsförbundets ledare EJ Ekman om inte samfundet ville uppta mission i Alaska. Frågan besvarades då Missionsförbundet sände två missionärer som anlände i början av mars 1887.

Missionärerna hette Karlsson och Lydell och de förberedde sig genom att vistas i San Francisco vintern 1886-87. Våren 1887 färdades de med båt till Alaska. Lydell stannade i byn Jakutat i Södra Alaska medan Karlsson fortsatte resan långt uppåt landet och slog sig ner byn Unaliklik, vid sydöstra stranden av Norton Bay, där han inledde byggandet av en missionsstation.

Snart kom rapporter till Missionsförbundet att missionen var framgångsrik men redan 1889 överlämnades missionen till Svenska Evangeliska Missionsförbundet i Amerika och missionären Karlsson övergick till att arbeta i detta sällskaps tjänst.

Under 2012 kommer 125-årsjubiléet att högtidlighållas i Alaska. Evangelical Covenant Church har 19 församlingar i Alaska och ett regionkontor beläget i Eagle River.

Olle Alkholm 

Att se bakåt och tänka framåt

Nu kanske du tänker att det handlar om ett årsskifte men det gör det inte.

Det handlar om att Missionskyrkan blir en del av Gemensam Framtid och att den senare i samband med kyrkokonferensen i maj 2012 övertar arbetet från de tre bildarsamfunden.

Just pågår arbetet med att avsluta, föra över och starta upp.

I Missionskyrkan tänkte vi inte avsluta utan att göra en slags markering av detta avslut. Onsdag den 16 maj, dagen innan den egentliga kyrkokonferensens början, tänkte vi ha en avskedsfest för Missionskyrkan. Den kan vara värd ett rejält avslut med tanke på allt den betytt under 134 år.

Kanske gör vi något i stil med tv-programmet Här är ditt liv. Kanske kommer det att se ut på annat sätt. Jag tänker mig intressanta människor, händelser, bilder, filminslag, sånger…

Det kommer inte bli enkelt att välja och välja bort. Vi har arkivmaterial i mängd och en historisk dokumentation som spänner över lång tid och i stort sett alla världsdelar.

Vad skulle du vilja ha med när Missionskyrkans liv och gärning ska summeras om ett antal månader? Vad är det som har betytt mycket för dig när du tänker tillbaka på den tid då Missionskyrkan på något sätt varit en del av ditt liv?

Du kan vara med och påverka avslutningen. Välkommen med dina synpunkter.

PS. Du vet väl att det finns filmer om Svenska Missionsförbundets/Missionskyrkans arbete och historia på filmarkivet.se

Olle Alkholm

Snabbt jagar stormen våra år

Jag vet inte om Erik Axel Karlfeldt tänkte sig att stormen på något särskilt sätt hör samman med jul och nyår men dikten ur Psaltare och lyra fanns med i en tidigare utgåva av den svenska psalmboken som en psalm att läsa vid enskild andakt i samband med årsskifte.

För min egen del blev det mera storm än andakt, åtminstone om jag tänker på natten till annandag jul. I hälsingeskogarna blåste det upp kring midnatt, strömmen gick kl 02.00 och återvände 43 timmar senare.

Jag skulle åka till annandagsgudstjänst och hålla missionspredikan men fick istället stanna där jag var. Predikan mejlades – det fanns batterikraft kvar i den bärbara datorn – och lästes upp av tjänstgörande pastor.

I Sverige är vi ju förskonade från naturkatastrofer men vi blir sårbara när sådant händer som stör den goda ordningen. El- och telenät ska bara fungera, det finns t o m lagstiftning om sådant. Man borde ha passat på att lagstifta om stormar också.

För övrigt undrar jag vad som egentligen menas med en katastrof. Nedblåsta träd och sönderrivna elledningar är ju inte bra men är egentligen ganska obetydliga ting jämfört med hur det kan se ut i andra delar av världen.

I skrivande stund kommer rapporter om svåra översvämningar i Nicaragua i den del av landet där Moravakyrkan har sin verksamhet.

I Kongo Kinshasa är läget instabilt efter ett oklart och diffust presidentval.

I Nigeria hårdnar kampen mellan muslimska extremister och den kristna delen av befolkningen.

I Japan pågår fortfarande arbetet att rekonstruera efter tsunamin i mars 2011.

Vi hör samman med människor och sammanhang i olika delar av världen. Missionskyrkans systerkyrkor är tidigt på plats för att lindra nöd och undsätta behövande. Tillsammans med andra står man för ett långsiktigt och tålmodigt arbete för evangeliet. I vissa länder är kyrkan och församlingen det som fungerar när mycket annat vittrar sönder.

Insamlingen för mission i andra länder pågår fortfarande. Våra gåvor behövs och våra böner för varandra, oavsett vilka stormar vi drabbats av.

 

Olle Alkholm

Den korta och den långa vägens människor

En gång hörde jag en julberättelse om den korta och den långa vägens människor. Förenklat, givetvis, eftersom det finns alla sorters människor och inte bara två.

Båda kategorierna finns i julevangeliet. Den korta vägens människor är herdarna på ängen utanför Betlehem. De levde sina liv nära det heliga och för dem sjöng himlens änglar. De hade kort väg till krubban och till undret, de var religiöst privilegierade människor.

Den långa vägens människor är stjärntydarna från österns länder. De hade lång väg att gå och de hörde ingen änglasång. Det enda de hade att hålla sig till var en avlägsen stjärna som ibland försvann ur sikte. Så gick de också vilse och hamnade först hos Herodes i Jerusalem istället för hos barnet i krubban.

Den korta och den långa vägens människor finns också idag. Den korta vägens människor har lätt för att tro och bönen är för dem något självklart.

Den långa vägens människor söker sig fram och för dem är gudstron långt ifrån självklar. De möter inga änglar och frågar kanske om bönerna når fram.   

Förr eller senare kommer både herdarna och stjärntydarna fram till barnet i krubban. I våra julkrubbor står de i barnets närhet som representanter för hela världen och alla människor.

Idag kanske inte de österländska stjärntydarna hade blivit insläppta i Betlehem. Den stad där Gud blev människa är omgärdad av checkpoints och en hög mur. Vägen till fred och frihet tycks också vara lång.

När vägen är lång talar barnet i krubban till oss om ett hopp som aldrig kan dö.

I respekt, både för den korta och den långa vägens människor, ber vi vår julbön:

O, Gud, jordens och himlens skapare, du kommer hit till oss. I en ung kvinnas kropp har du blivit människa. Närmare oss kunde du inte komma. Du har trampat med dammiga fötter på våra vägar, gråtit vår gråt, ätit vårt bröd och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Du som blev ett hjälplöst barn för vår skull, befria oss från rädsla, uppfyll oss med kärlek och låt våra liv präglas av din närvaro. Vi tillber dig i Jesu Kristi namn.

Amen.      

Inte som kyrkoledare

Häromdagen deltog jag i en utfrågning som en av kandidaterna till att bli kyrkoledare i Gemensam Framtid. Jag har varit med om ganska mycket i kyrkliga sammanhang, även utfrågningar, men detta kändes annorlunda.

Vi fick bland annat svara på ”ja- och nej-frågor”. Betänketiden var ca EN sekund. Det var på sitt sätt ganska underhållande men saknade förstås helt möjligheter till fördjupning och reflektion.

En av frågorna löd: Kommer du att viga par av samma kön?  Åtminstone uppfattade jag frågan på det viset. Jag svarade som det står i rubriken ovan.

Jag har varit med i en arbetsgrupp som Gemensam Framtid har tillsatt för att förbereda diverse vigselfrågor i det nya samfundet. Vi har framförallt arbetat med frågor kring vigselrätt och vigselbehörighet. Vi har föreslagit att samtliga pastorer i Gemensam Framtid ska vara behöriga att förrätta vigsel med laga verkan.   

Om vigsel av par av samma kön har vi sagt att den konkreta tillämpningen av svensk äktenskapslagstiftning är en fråga för den lokala församlingen och pastorn. En rad församlingar har fattat beslut om hur de ställer sig i denna fråga, de flesta församlingar har inte fattat några sådana beslut.

En vigselgudstjänst är inte enbart pastorns privatsak utan något som hör till församlingens liv och arbete. Alla vigslar ska dessutom noteras i vigselbok som hör till församlingen.

Om en framtida kyrkoledare skulle få frågan om att förrätta en vigsel av par av samma kön skulle han eller hon behöva besvara frågan i samverkan med sin församling, styrelse, medarbetargrupp.

En kyrkoledare relaterar till en kyrkostyrelse och till en kyrkokonferens. Djupast sett relaterar en kyrkoledare till hela kyrkosamfundet där det som bekant finns olika uppfattningar om vigsel av par av samma kön. Om en kyrkoledare skulle förrätta en sådan vigsel kan det tolkas som att vi är eniga om detta i Gemensam Framtid och det är vi inte.

Om jag vore pastor i en församling där man beslutat att vigsel av par av samma kön är en del av församlingens gudstjänstliv hade jag förmodligen svarat ja på ovanstående fråga. Förmodligen därför att varje situation är unik och därför att det är viktigt att påpeka att vigselrätten inte innebär detsamma som vigselplikt. Om jag vore pastor i en församling och fick en fråga om att viga två personer av olika kön skulle jag också förmodligen svara ja.    

Olle Alkholm   

Kina växer

Ekonomen Klas Eklund har skrivit en bok om Kina – Kina den nygamla supermakten – där han citerar McKinsey Global Institute som spår att Kinas stadsbefolkning ökar med 350 miljoner människor under de två närmsta decennierna.  Det innebär att just nu flyttar 40 000 kineser till städer varje dag.

2031 kommer Kina att ha 220 städer med över en miljon invånare – jämför med Europa där det idag finns 35 miljonstäder. Om tjugo år kommer Kina att ha 15 städer med över 25 miljoner invånare – här finns inget att jämföra med varken i Europa eller USA.

Av världens tio snabbast växande städer ligger nio i Kina. Av alla skyskrapor som kommer att byggas under de närmaste åren väntas hälften att byggas i Sverige.

Det står inte mycket om religion i Eklunds bok men sådana uppgifter kan man hitta på andra håll. Den säkraste uppgiften är att ingen vet t ex hur många kristna som finns i Kina. Ingen förnekar dock att de kristnas antal växer oerhört snabbt.

Myndigheterna talar om 25 miljoner kristna, 18 miljoner protestanter och 6 miljoner katoliker. Alla är i stort sett överens om att detta är en grov underskattning. En konservativ och återhållsam beräkning talar om 60 miljoner kristna i landet och ett antal av kyrkobesökare som överstiger antalet kyrkobesökare i hela Europa.

För länge sedan var Kina ett missionsfält där svenska missionärer arbetade. Landet är väl fortfarande ett missionsfält men det mesta av mission och evangelisation klarar kineserna själva. I Missionskyrkan har vi återknutit till det område i Hubei-provinsen där det en gång fanns ett kinesiskt missionsförbund. Det vore väldigt spännande om Gemensam Framtid kunde fortsätta att hålla kontakt med denna växande kristenhet i världens största land som ständigt växer.

Olle Alkholm

Pray for HCC

HCC står för Hindustani Covenant Church som är Missionskyrkans indiska systerkyrka. Just nu är det en kyrka i sorg.

Den stora S:t Andrews – kyrkan i Pune har brunnit och all inredning är totalförstörd. Brandorsak är ännu så länge okänd och man vet heller inte hur kyrkans kan restaureras.

Det är samfundets huvudkyrka och en slags samlande plats för systerkyrkan sedan många år. Människor visar nu öppet sin sorg och förtvivlan och det man ber oss om är att vi är tillsammans med dem i bön.

Vi ber:

Gud, vi tackar dig för Hindustani Covenant Church. Tack för vad den fått betyda för många människor under många år.

Vi kommer till dig, Gud, med vår sorg över den förstörda kyrkan i Pune. Vi ber för människor som förlorat en plats för tillbedjan, lovsång och gemenskap.

Tack, Gud, för heliga rum och viktiga platser som för oss närmare dig och närmare varandra.

Amen.

Olle Alkholm

Den bästa delen av mänskligheten

P Waldenström var missionsföreståndare för hundra år sedan. Han var mycket annat också och dessutom skrev han många böcker.

1907 åkte han till Kina tillsammans med sin hustru och de båda var på resa under nästan 6 månader. Tillbaka i Sverige igen skriver Waldenström en bok (Till Kina) där han berättar om sina upplevelser på resan och i Kina.

Den här texten handlar inte om Kina utan om vad som hände på vägen dit. Waldenström med fru åkte tåg till Italien och båt från Genua till Shanghai. Reseskildringen innehåller många uppgifter om vilka passagerare man åkte tillsammans med och dessutom beskrivningar av standarden på mat och övernattning.

I ett sammanhang skriver Waldenström om barnen och jag hade faktiskt inte väntat mig att han skulle uttrycka sig som han gör. Han skriver att han helst håller sig bland barnen när han reser. ”Det är den bästa delen af mänskligheten”, säger han. ”På alla mina järnvägsresor söker jag komma in i kupéer, där det finns barn. Där träffar man också vanligen det bästa folket bland de äldre. Alla knarriga damer och råa herrar skyr kupéer, där det finns barn.”

När Waldenström kommer tillbaka till Sverige är det sammanträde med missionsstyrelsen och konferens med missionsföreståndaren som ordförande. Under den här tiden är det framför allt två frågor som diskuteras rörande arbetet i Sverige. Det är söndagsskolan och hur större församlingar kan vara mindre församlingar behjälpliga.

Kan det vara så att Waldenströms egen hållning till barnen medverkade till att Missionsförbundet/Missionskyrkan och SMU/equmenia blev rörelser där barn och unga var och är viktiga?

Nu är vi på väg in i Gemensam Framtid. Jag tror att Waldenström, om han levat idag, skulle ha gett sitt bifall. Det går för övrigt att belägga det om man hänvisar till andra skrifter av samme person.

Jag hoppas och tror att den nya rörelsen ska bli en gemenskap där barnen är viktiga. De är fortfarande den bästa delen av mänskligheten.

Olle Alkholm

Sida 1 av 212»