Arkiv - från missionen RSS Feed

Utbildning bästa vägen att bekämpa fattigdom

Möt Norma Chimarro, rektor på en skola i Cuarto Lote, Ecuador som Missionskyrkan är med och stöttar genom lärarlöner och erfarenhet. Norma säger i porträttet: ”Jag kan kanske inte evangelisera och predika, men när jag möter dem som har varit elever på skolan och ser att de nu är ledare inom skolan och i samhället, då blir jag stolt och känner att mitt arbete har betydelse.”

För att läsa övriga porträtt som vi gjort till Mirakel 2012, klicka på bilderna nedan.

Mirakel 2012? #12 Göran Holmberg

Göran Holmberg svarar också på frågan varför Missionskyrkans internationella arbete är så viktigt, och detta genom en videosnutt från vårt arbete i Ryssland.

Mirakel 2012? #11 Katarina Thurell

Katarina Thurell, arkivarie på Svenska Missionskyrkan fortsätter vår serie om varför Missionskyrkans internationella arbete är så viktigt.

Sedan 2003 har jag varit involverad i ett projekt i vår systerkyrka i Kongo-Kinshasa, där församlingar och olika verksamheter i kyrkan lär sig grunderna i arkivering. Det är ju ingen självklarhet med offentliga arkivinstitutioner i Kongo-Kinshasa. Kyrkan vill här visa vägen, som en del i samhällsbygget, att det är möjligt att i det civila samhället få ordning på sina arkiv och möjligt att förvalta sin minnesbank av erfarenheter. Ett samhälle utan tillgång till information blir ju ett samhälle som blir sårbart för rykten. Det är en lång väg Kongo-Kinshasa har att gå för att uppnå demokrati och få ett öppet samhälle där människor känner tillit till sina myndigheter. Dåligt organiserad administration, röriga eller obefintliga arkiv gör att man blir sårbar för korruption, får höga förvaltningskostnader, helt enkelt för att man inte har riktigt koll. Då kan en och annan extra person slinka med på lönelistan, och något blir utbetalat till fel sak. I arbetet med kyrkoarkiven har alla medverkande förstått syftet med varför dokumenten behövs och att arkiven behöver bevaras för kommande generationer.
Emy Miantezila Mbeye, ansvarig för projektet, säger i ett mail till mig: ”Det är sant att ni inte kan förstå betydelsen, då ni har en kultur i Sverige med bevarad litteratur och arkiv över en mycket lång tidsrymd. Men människorna här tycker att det är viktigt och bra. Och det är sant, mycket går med vilja. Vi hade mycket mindre pengar jämfört med andra projekt, men resultatet blev ändå imponerande.”
Mirakel kan se olika ut, ett mirakel är att ett stort antal församlingsexpeditioner i Kongo-Kinshasa nu har välordnade arkiv, med sorterade dokument och bra sökregister, diarieplanen sitter uppsatt på väggen, att frivilliga arkivkommittéer tar sig an församlingsarkivet en gång i veckan. Stöd Mirakel 2012, så kan vi tillsammans fortsätta arbetet!

Katarina Thurell

Utbildning. Egenmakt. Respekt.

Detta är Mirna och Honorine. De kommer från Kongo Brazzaville och har fått möjligheten att utbilda sig till sömmerska hos Missionskyrkans systerkyrka EEC. Detta har gett dem möjlighet att gå från att leva i hjälplös fattigdom till att bli entreprenörer och att själva kunna ha lärlingar som de ger möjligheter till ett mer värdigt liv. Läs mer om Mirna och Honorine bland våra porträtt.

Du kan också möta dem här:

Nedan ser du alla de porträtt vi hittills publicerat i Mirakel 2012.


Mirakel 2012? #6 Simon Grudéus

Simon Grudéus har varit fotbollsvolontär i Kongo Brazzaville och motiverar här varför Missionskyrkans internationella arbete är så viktigt.

Kongo, det oförglömliga landet, min första erfarenhet av Afrika blev i alla bemärkelser något som jag kommer ta med mig resten av livet. Tankarna för mig till alla lukter av avgaser, färsk frukt och avfall; till värmen som ständigt är närvarande och som man aldrig riktigt vänjer sig vid; till ljuden av bil tutor, sångerna och myllret på marknaderna; smaken av frukten, maten och dammet i munnen. Kongo framkallar minnen i det oändliga, men mest av allt så är det människorna som jag saknar när jag sitter hemma i Sverige under kalla novemberdagar. Den värme och glädje som man möts av har jag fortfarande svårt att ta till mig och får mig att fundera på vad som egentligen skapar lycka, är vi lyckliga och kan vi njuta av livets alla underverk när vi ständigt har denna press från samhället och de människor runt omkring oss. Detta säger jag därför att Kongos befolkning möter större bekymmer och utmaningar än oss. Trots det lyckas de finna en glädje över just livet som jag tror många här hemma tappar bort någonstans på vägen.
Det fanns dagar då jag kom till träningarna lite sliten och trött, på grund av en varm lång bussresa, problem med magen eller något annat som gjorde att man inte var på topp. Men väl framme visste man ändå att det väntade en massa träningssugna fotbollsspelare som trots långa promenader och lite mat utstrålade en glädje och vilja över att just du kommer och att de ska få spela fotboll. Den trötthet som fanns där tidigare försvann och man fylldes av en energi som gjorde att dagens tidigare bekymmer inte längre existerade utan bara ett sug efter mer, mer av Kongo!

Hälsningar
Simon Grudéus

Mirakel 2012? #5 Ulrika Morazán

Ulrika Morazán, regionsekreterare för latinamerika och mellanöstern inom Svenska Missionskyrkan, fortsätter vår serie Varför är Missionskyrkans internationella arbete så viktigt?

Dagen innan andra advent 2011 promenerade jag längs stranden i fiskesamhället Wawa Bar på Nicaraguas Atlantkust. Jag berättade för Erick och de fem barnen som promenerade med mig att det fick mig att känna som jag var i paradiset. En strand utan slut, vågorna, vinden och lugnet.
Jag var i Wawa Bar för att vara med på den stora examenshögtiden för de 80 studenter som deltagit i en utlokaliserad teologikurs under två år, som Moravakyrkan i Nicaraguas Teologiska Seminarium arrangerade. Både pastorer och lokala ledare i församlingar i fler än 20 byar hade deltagit.
Examenshögtiden, som hölls på söndagseftermiddagen, var en stor och glad fest. En timme efter det att den avslutats så var det dags för kvällsgudstjänst och jag predikade. Jag utgick från Jesus under med bröden och fiskarna, att se möjligheterna i det vi har och inte stirra oss blinda på det vi inte har. Jag kopplade det till att se vilka utmaningar vi har runt omkring oss och att börja agera nu och inte vänta. Jag lyfte särskilt fram droger och våld, som ökar kraftigt på Nicaraguas Atlantkust.
När jag kom ut ur kyrkan så var det många som tackade mig för min predikan, framförallt med tanke på det som hade hänt tidigare samma dag i Wawa Bar. Jag stod som ett frågetecken och förstod inte alls vad de talade om. Jag fick då höra att mitt på dagen så hade en eller två motorbåtar med colombianer som skulle smuggla droger upp till USA, gått i land på ”min paradisstrand”. Eftersom militären hade upptäckt dem, så valde de att dumpa drogerna på stranden i Wawa Bar och sticka. En del bybor som ser en möjlighet i att sälja vidare drogerna till handlare, tog sig till stranden med vapen i händerna och gömde drogerna. Militären kom, men byborna berättade inte var drogerna var. Droghandlare från den närmsta stora staden var också snabbt på plats, men var villiga att ge ett allt för lågt pris, ansåg byborna. Jag visste att sådant händer, men blev ändå chockad.
Vad ska kyrkan och de lokala församlingarna svara på detta? De flesta anser att droger är fel och av ondo, samtidigt kan de vara livsavgörande för dem som finner de dumpade drogerna och helt plötsligt får råd att bygga ett hus eller betala kostnaderna för en operation som en sjuk släkting behöver genomgå.
Nicaraguas Atlantkust och Moravakyrkan i Nicaragua står inför många utmaningar. Moravakyrkan har sedan 1849 spelat en stor roll på Atlantkusten. Idag behöver lokala ledare och pastorer inom Moravakyrkan få fördjupade kunskaper för att tillsammans kunna söka sina svar på sin verklighet, där det finns både positiva och negativa utmaningar. Nicaraguas Atlantkust är rik på naturresurser, men de exploateras främst av utländska företag och ytterst lite kommer lokalbefolkningen till det. Det är mycket svårt för Moravakyrkan själv att helt och hållet stå för kostnaderna som tex teologikurserna innebär. Missionskyrkan stödjer just detta arbete.
Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta stödja Moravakyrkans Teologiska Seminarium. De har kunskaper, men de har inte helt och fullt de ekonomiska möjligheterna för att genomföra sina utbildningar.

Ulrika Morazán

Mirakel 2012? #4 Elin Dahl-Öhrn

I del fyra i vår serie om varför Missionskyrkans internationella arbete är så viktigt berättar Elin Dahl-Öhrn om sina erfarenheter från våra fotbollsskolor i Kongo-republikerna. Elin har tidigare varit fotbollsvolontär.

Varför ska vi skänka en sko till Kongo? För att döva vårt dåliga samvete? För att känna att vi gjort någonting bra? För att det är det man gör liksom?

Många gånger får jag frågan vad jag tar med mig hem från mina sju månader i Kongo, vad som gjorde starkast intryck på mig. – Svaret känns självklart. Jag insåg att vi människor, trots allt, är rätt lika varandra, och hur det på fotbollsplanen blir tydligare än någonsin. Jag var livrädd att lämna trygga Sverige, rädd att jag inte skulle förstå och bli förstådd. Inte passa in. Efter första fotbollsträningen förstod jag att jag inte hade något att vara rädd för. Fotbollen förenar, oavsett vem man är och vad man gör. Glädjen och passionen är densamma oavsett om man är kongoles eller svensk. Den insikten, att fotbollen i sig kan föra människor samman och synliggöra alla våra likheter, tar jag med mig hem. Stolt. Och jag inser att det inte spelar någon roll om jag spelar på en regntung gräsplan i Borås, eller på en het sandplätt i Kongo. Det är samma sak. Med undantaget att vi som lirar boll i Borås har träningskläder, benskydd och skor. Medan kidsen i Kongo är rätt nöjda bara över att få ha en fotboll vid fötterna. Det är väl egentligen däri skillnaden ligger.

Elin Dahl-Öhrn

Missa inte möjligheten att skicka en vänster- eller högersko:

Mirakel 2012? #3 Rut Eliasson

Rut Eliasson är controller och projekthandledare för Asien inom Svenska Missionskyrkan. Här fortsätter hon vår serie om varför Missionskyrkans internationella arbete är så viktigt.

I Pakistan samarbetar Svenska Missionskyrkan och Svenska Kyrkan sedan många år tillbaka med ett av stiften i Church of Pakistan. Oftast har det handlat om projektstöd såsom hjälp att driva vidare kyrkans byskolor, stöd att färdigställa en skolbyggnad eller gudstjänstlokal, eller – som under de senaste åren – stöd att driva ett kvinnocenter. Men ofta när jag träffar biskop Samuel Azariah, som leder kyrkan, så säger han; ”vi vill gå vidare från projektrelationen till att skapa en djupare relation med er! Visst, vi lever i ett fattigt land där behoven är enorma, men vi behöver ert andliga stöd också.”


Han pratar – precis som vi ofta gör – om att ömsesidigt lära från varandra och att bära varandra i bön. Jag blir inspirerad av det; tänk vad mycket vi kunde lära oss av de kristna i Pakistan, som lever som minoritetsgrupp i en muslimsk kontext och ofta möter diskriminering på grund av sin tro. Hur har kyrkan präglats av det? Och tänk vad en närmare relation kunde få betyda för dem. Jag vet med vilken tacksamhet de tar emot våra hälsningar när vi emellanåt berättar att vi ber för dem. Tänk om de kunde få känna mer av vårt stöd?


Det är en av anledningarna till att jag tycker att Missionskyrkans internationella arbete är så viktigt – att vi kan vara en del av den världsvida kyrkan och stötta och lära av varandra. I många av våra kyrkrelationer har vi redan kommit en bit på väg. Får jag önska skulle jag önska att även kyrkan i Pakistan fick vara en del av denna närmare relation…

Rut Eliasson

Med Bibel och hacka i handen

Elysée är odlande evangelist i Louzi, Kongo-Kinshasa. Som enda kvinna bland 12 män berättar hon här sin historia om kamp, fattigdom och längtan efter att rädda liv. Svenska Missionskyrkan stöttar och hjälper systerkyrkan Communauté Evangélique du Congo med evangelistutbildningen Med Bibel och hacka i handen.

Här kan du se ett enkelt klipp där Elysée presenterar sig själv och berättar om sig själv och sin längtan att möta, hjälpa och nå ut med Jesu budskap.

Nedan hittar du dessutom de olika porträtt vi hittills publicerat från vårt internationella arbete.


Silvie har symaskinsplaner

Silvie var arton år när hon fick möjlighet att utbilda sig till sömmerska.
Då kunde hon varken läsa eller skriva. Nu kan hon båda — och har ett år kvar på utbildningen i Luozi, i Kongo-Kinshasa. Nu växer hennes framtidsplaner. Överst på listan står en egen symaskin — och att starta en egen rörelse. Just nu syr de också förkläden till alla som bli månadsgivare i Sverige — och som är med och stöder Missionskyrkans internationella arbete i Kongo-Kinshasa.

Vill du visa den här filmen i din församling så högerklicka på denna länk och tryck på spara som.

Sida 1 av 3123»