Arkiv - Okategoriserade RSS Feed

Maktens rädsla

Att läsa och titta på tv samtidigt är kanske inte det optimala men det händer att jag gör det. Igår kväll satt jag och läste ur Vibeke Olsson roman Sågverksungen som handlar om de stora strejkerna vid sågverken i sundsvallsbygden 1879. Boken, som skildrar händelserna ur den elvaåriga Brickens perspektiv, fångade mig. Ändå kunde jag inte undgå att höra hur Libyens ledare Mohammar Gaddaffi uppmanade sina landsmän att döda alla som försöker göra uppror mot honom.
Sundsvall 1879 och Libyen, och hela Nordafrika, 2011. Vísst låter det som två helt skilda världar och ändå krävs det inte så lång tid för reflektion för att upptäcka likheter. Folkets längtan efter frihet och makthavarnas rädsla för att mista sina positioner har alltid skapat konflikter.
I Sundsvall uppmanade de strejkande att stadens krogar skulle hållas stängda så länge strejken varade så att inga arbetare skulle frestas att supa och festa när de inte gick till jobbet. Det gjorde att ordningen i staden blev betydligt bättre under den här tiden. Ändå skickade landshövdingen efter ett antal militärfartyg som skulle skydda bygden mot de strejkande. Det var ett tydligt exempel på vad som kunde ske när makthavare lät rädslan styra sina handlingar.
Återigen ser vi hur folks frihetslängtan skapar oro och rädsla i maktens boningar men låt oss hoppas och inte minst be att folken ska få sin frihet utan att alltför mycket blod ska behöva flyta, fast det har det väl redan gjort.

I sin egen takt

Jag skäms så in i norden! Vad ska folk säga? Är de arga, ledsna, besvikna, pratas det i stugorna runtom i Sveriges land om denne bloggare som inte får tummen ur. Han har fått en egen blogg på Missionskyrkans hemsida men har inte skrivit något på över en månad. Ser han inte hur de andra bloggarna, med Göran Zettergren i spetsen, troget skriver varje vecka?
Jo, jag ser det och jag vet att det är så man bör jobba som bloggare. Men vad gör man när tid och krafter inte räcker till? Jag kan lova att de uteblivna raderna på bloggen inte beror på att jag har suttit och rullat tummarna. Men hela tiden har det kommit saker som just då varit lite mer akuta och samtidigt har tanken på bloggen legat där och skavt som en småsten i skon.
Jag tror de flesta människor har sådana små stenar som ligger och skaver. Man jobbar och sliter för att få livets olika bitar att gå ihop och allt man gör, eller åtminstone det mesta, är både riktigt och viktigt. Ändå är det det ostädade skrivbordet, mejlet som inte blivit skickat och filmen som alla andra hunnit se som ligger överst i våra tankar. Det påstås att stressen är ett av våra största samhällsproblem men frågan är vad som stressar oss mest, det vi gör eller det vi inte hinner med?
Kanske är det dags att slå ett slag för rätten att inte hinna med eller åtminstone få göra saker och ting i sin egen takt. Måste alla ständigt gå på högvarv eller kan det finnas utrymme för oss som, av olika anledningar, tvingas följa ett lägre tempo än andra?
Slutligen kommer frågan som jag inte riktigt vet om jag vill ha svar på. Finns det någon som egentligen bryr sig om det står något på min blogg? Å andra sidan kan det vara skönt om folk inte förväntar sig något nytt varje gång de öppnar bloggen, Fast håll öron och ögon öppna, då och då händer det att tjugofemöringen trillar ner, bara man får lite tid på sig.

Inte bara tre

Trots snöovädret blev julen en lugn trafikhelg med ”bara” tre döda. Sett ur trafiksäkerhetssynpunkt är det naturligtvis en glädjande siffra. Ändå frågar man sig hur det känns för släkt och vänner till dessa tre att höra att det ”bara” var deras mor, son, syster etc som dog.
Vi minns alla Estonia, göteborgsbranden och inte minst så här i jultid tänker vi på tsunamin som svepte in på annandag jul 2003 över bland annat den thailändska kusten. Under lång tid, och med all rätt, riktades stor uppmärksamhet mot anhöriga som miste sina kära i samband med dessa fasansfulla händelser.
Men hur många kommer att tänka på dem om förlorade någon i jultrafiken 2010. Det var ju ”bara” tre som dog men hur mångas liv påverkades egentligen av det? Låt oss inte glömma de som drabbas av olyckan även om vi klarar att reducera antalet offer. Ingen tordes kunna säga: Det var bara någon av mina käraste som dog.
Samtidigt visar väl jultrafiken att många olyckor kan förhindras och svårigheter lindras om vi ger oss tid, visar hänsyn och samarbetar. De flesta tycks ha tänkt att det viktigaste var att man kom fram och sedan fick det ta den tid det tog.
Kan vi överföra det tänkesättet till andra områden i livet? Kan det vara något att ha som mål inför ett nytt år? Det viktiga är att vi rör oss i den riktning vi önskar och att vi gör det i en takt som varken skadar oss själva eller andra.
Gott Nytt År

Inte bara en granne

Det sägs att kaos är granne med Gud och visst kan många uppleva dagarna före jul som ett stressens kaos. Men förmodligen låg inte kaoskänslan så långt borta från det unga paret som kom ridande på sin åsna till den främmande staden. Kanske var det störningar på nätet som gjorde att de inte hade bokat rum i förväg. Vilken frustration det måste ha varit att få nej på det ena stället efter det andra samtidigt som värkarna kom allt tätare för den blivande mamman.
Men i en mening har Gud väl aldrig varit närmare en människa. Han var inte bara granne med kaoset utan han bodde mitt i det kaotiska. Så är det också när krisen kommer i vår väg. Gud står aldrig, likt en nyfiken granne, och kikar in i vårt mörker utan han vill flytta in och vara en del av vårt liv. Du behöver inte städa innan han kommer för finns det någon som tar det som man har det så är det Gud. Han vill komma med sin frid oavsett hur stökigt du har det i ditt liv.
God Jul

Skilda ljus

Det finns olika sorters ljus. Midsommarnattens ljus kan inte jämföras med adventsstjärnans sken men på olika sätt, och vid skilda tillfällen, skingrar båda vårt mörker. Vill man uttrycka det i politiska termer kan man säga att runt midsommar har ljuset regeringsmakten medan adventstiden tvingar in det i en energisk opposition. Så här års sluter sig miljonstals små ljuspunkter sig samman för att protestera mot det kompakta mörker som försöker ta herraväldet över våra breddgrader.
Ibland kan det kännas som att livet badar i solsken medan man andra gånger får leta för att få syn på ett enda litet adventsljus. Precis som det yttre ljuset varierar i styrka och storlek kan också det inre växla från tid till tid. Kanske lyser den stora solen ofta med sin frånvaro. Istället kan det vara när vi lär oss se och lägga ihop de små ljuspunkterna som vi kan få den kraft vi behöver.
Precis som det är med årets övriga tider möter vi adventstiden och julen med olika känslor och sinnesstämningar. För många känns det naturligt att ta till sig budskapet om glädje och frid medan mörkret för andra står tätare än någonsin.
Men oavsett om du känner att liver är midsommarvarmt eller adventskyligt önskar att någon av Betlehemsstjärnans strålar ska lysa in i ditt liv.
Roland Ernebro