En kyrka med bortsprängda dörrar och fönster…

Ok. Det är lika bra att säga som det är. Jag har aldrig tidigare bloggat och jag har aldrig haft med mig egen dator på någon konferens förut. Och när jag nyligen lyckats ta mig in här på bloggen och hade skrivit ett långt inlägg, så försvann plötsligt alltihop. Det var inte alls roligt och jag har helt tappat lusten för detta. Bara så ni vet.

Bra början. Annars jobbar jag som pastor i Johanneskykran i Lindome (lite söder om Göteborg). Det är en församling som sedan drygt 20 år tillbaka är ansluten till SMK, SB och MK och som undrar vad vi väntar på. Ammi Floberg heter jag förresten och jag har man, tre barn i åldern 11-18, hund, två katter, några fiskar och en trädgård som jag tycker om att påta i. Dock inte vintertid. 

Att vara på konferens gör en ofta lätt yr i huvudet tycker jag. Välkända, halvkända och okända ansikten vímlar förbi i rasande fart, men visst är det roligt att ses och riktigt roligt när man hinner med ett litet samtal, både med välkända och hitills okända.

På vinterkonferensen i Skövde blev jag magsjuk under Tomas Boströms ”konsert” och fick åka hem. Den här gången hoppas jag få vara med hela tiden. Får se om jag vågar lyssn apå Tomas i morgon kväll.

Hur som helst, inledningen på denna konferens var riktig bra – Gunlög Rosén och hennes karaktärer gav en del att tänka på under humorns ”täckmantel”.  Även Church of Scotland och ”kyrkan utan väggar” verkar använda sig en hel del av humor. Det kanske är något som jag personligen borde fundera lite mer över och då tänker jag mest på gudstjänstsammanhang och liknande.

Nej, nu måste jag faktiskt sova. Får väl bli en bättre bloggare i morgon eller en annan dag. Vi får se.

Till sist en litet citat från en underbar dikt av Anna-Greta Wide, som passar in på denna konferens tema; ”…Endast så. Endast med tusen frågor blåsande genom själen- som i en bombad kyrka med bortsprängda dörrar och fönster och vindarna spelande genom skepen – älskar jag dig

God natt!

Allt det som inte sägs

jag började ju så bra (fast långt) igår. Idag blev visst inger skrivet, trots en härlig, lugn och eftertänksam, promenad till hotellet

Sen blev det fullt ös utan avbrott en enda sekund. Intryck så det känns som om hjärnan ska explodera. På ett bra sätt.

Det var förmodligen tur att jag åkte hem till middag. Jag hade inte pallat mer

Å det här är ett av de mest intetsägande blogginlägg jag någonsin skrivit. Jag får skärpa mig imorgon

Korvprotest och aftonsamtal

Summan av den första konferensdagen känns positiv. För min del avslutades den utanför hotellet med korvgrillning. Det var lite som en stilla pilgrimsprotest mot den tjusiga hotellfasaden. OK, vi bor där (nåja vissa) men vi hör hemma här utanför. Men det ska medges att maten var mycket god, för att inte säga utsökt och lokalerna är bra och funktionella. Man får protestera med måtta, en halvsvart korv utanför dörrarna får räcka. Men det bästa var det goda aftonsamtalet med två kollegor. Sådana utbyten får en särskild atmosfär ute i kylan och med en liten lägereld i närheten. Tack Tomas och Lennarth för gemenskapen.

vi vill förändring men vågar vi?

Skolkar från gudstjänsten pga av annat som kommer före, som att blogga. Skiftande program så här långt – och utmanande. Kyrka utan väggar är utmanande både inåt och utåt. Väggar både skyddar och hindrar.

Tänker också att mycket av det vi gör egentligen är pedagogik och lärande, där det är intressant med balansen mellan faktiska kunskaper, trivsel och utveckling.

Vi vill förändring men är jag beredd att förändras?

Undrar varför vi inte talar om pedagogik när det gäller pedagogiska frågor, dvs hur vi gör, eller psykologi när vi rör oss med psykologiska frågor. dvs hur vi mår. Är kristen pedagogik eller kristen psykologi något annat än profana diton?

Viktigt besked om den nya kyrkan

Remissläsagruppen berättar om sitt arbete och den nya text som legat ute på nätet sen 23 dec och som idag släpps i pappersutgåva. Jag tror många kommer läsa och uppleva att de 420 remissvaren från våra församlingar verkligen har tagits på stort allvar.

Olle Alkholm gjorde ett mycket välkommet förtydligande när det gäller församlingsstadgar. De församlingar som redan har stadgar behöver inte ändra något utom att de tillhör GF-kyrkan. Förslaget till stadgar gäller församlingar som ännu inte har stadgar. Olle framhöll också att man vill möjliggöra för nya grupper och planteringar som ännu inte kan ha stadgar att ändå kunna vara en tydlig del av den nya kyrkan.

Detta var viktiga klarlägganden som jag hoppas går fram överallt.

säger humor något

Satt för några timmar sedan och lyssnade på Gunlög Roséns stå-upp framträdande. En del var roligt, men kanske desto mera var tänkvärt. Bra och nytt sätt att inleda en sån här konferens med stå-up

Det första som slog mig, och som kanske kan vara en tankeställare, är det faktum att skämt och stå-uppande säger något om vår självbild. Och kanske säger det något om vilka fördommar vi tror att andra har om oss. Men inte minst reagerade jag på att det säger något om hur generationuppdelat vissa upplevelser av kyrkan är. Några av bilderna och några av de grejjer vi underförstått förväntades ta tag i känns rätt mycket som tidigare generations bearbetning av sin historia. Viktiga frågor, men förmodligen kände ingen under 35 igen sig i den problembild det skojjades om.

Relativt lång tid av stå-uppen ägnades åt att problematisera kring policys och protokoll. Visst, vi är organisationer som är relativt duktiga på just policys och protokoll. Men jag tror inte att det ena utesluter det andra och de bör inte ställas mot varandra. En kyrka och en ungdomsorganisation behöver ha massa bra lokal verksamhet, omsorg, evangelisation osv. Men de behöver också ha dokument som ger riktining och lite klarhet. Dessutom rikserar vi att odla myten om att protokoll är svåra att förstå och exkluderande. Nej, vi behöver inte ställa olika delar mot varandra!

två sköna citat (de fanns massor, men det skulle bli för långt)

-om man vill för mycket är man krånglig

-väck oss så att vi kan väcka andra

nu ska jag fortsätta lyssna på GF-gubbarna som uppdaterar de närvarande på processen kring GF.

Och vad kan skottar lära oss?

Mitt förra inlägg blev visst lite långt, så nu skriver jag ett till med en gång som är kortare (gör det verkligen saken bättre?). Temat för konferensen är ”Kyrka utan väggar” med inbjudna talare från presbyterianska kyrkan i Skottland, som levt med detta tema under en lång tid för att vända utvecklingen i sin kyrka. Så vad kan de lära oss? Ur ett perspektiv: ingenting. Det mesta de delar känner jag igen från andra församlingsutvecklingssammanhang. Men visst gör de det roligt och bra. Och skottska är verkligen en annorlunda dialekt, låter som en brytning närmast. Men om poängen inte är att lära oss något utan att ge sin berättelse, sitt vittnesbörd, då blir det en annan sak. Då finns det mycket att uppskatta.

Första intrycket

Så har jag landat i Vinterkonferensen på Hotell Clarion Sign på Norra Bantorget mitt i Stockholm. Många har undrat varför vi ska mötas på ett så fascionabelt ställe mitt i Sveriges dyraste stad. Skövde känns på något sätt mer frikyrkligt. Märkligt nog var faktiskt Stockholm billigare, efter vad jag förstått. Och det är inte så många ställen som kan ta emot så många personer för både konferens och boende. Jag vet dock att en del av mina baptistkollegor har avböjt att åka p g a kostnader och plats. Över huvud taget är det betydligt färre deltagare än vid Skövdemötet för två år sen. Då var det första gången, GF var fortfarande i sin linda (om ens det) och det låg som sagt ”på landet”.

Men nu är vi här och när jag ser ut över samlingslokalen kan jag notera att den är betydligt mer intim, vilket känns positivt. Gunlög Roséns inledande stand-up var både rolig och stimulerande. Att gestalta den 4-åriga Maja och hennes tankar inför föräldrar och gudstjänstbesök väckte många tankar om hur jag behandlat mina egna barn. ”Visst var det bra med time-out?” (=sitta på toaletten tills man blivit snäll).

Jag tycker inte att det är alldeles enkelt att möta en så stor mängd människor, varav jag känner många men långtifrån alla. Dessutom känner vi varandra på olika sätt; en del är gamla vänner, ibland från studietiden, andra har jag arbetat med på olika sätt och ytterligare en grupp är relativt nya vänner. Själv är jag som missionssekreterare en offentlig person i samfundet, vilket betyder att en del vet vem jag är medan jag är mer osäker på vilka de är. Den oro jag kan känna före mötet är ofta obefogad. Väl på plats är mötena goda och enkla, bara man tar dem ett i taget och inte försöker omfamna alla på en gång.

förväntan

Ska snart gå ner till hotellet där konferensen hålls. Först hinna skriva några rader här och därefter gå hem och äta lunch. Sen börjar festen.

Otroligt roligt att få vara med på en konferens med 350 pers som hinner hänga med varandra i flera dagar. Kort lista på förhoppningar/förväntningar:

1 bra samtal i korridorerna

2 intressanta och utmanande seminarier

3 gudstjänster där vi tillsammans får inspireras och djupna i vår Kristna tro

4 god mat och skön säng

på återskrivande
-johan
(som är ordförande för equmenia och med varierande frekvens bloggar här i vanliga fall)

Timmarna före

Nu är det snart dags för vinterkonferens. Vintern håller på att smälta bort men konferensen består antar jag. Kul att träffas och ganska märkligt att komma att bo på hotell mindre än en mil hemifrån. Jag har en halvtidstjänst i den lilla metodistförsamlingen i Linköping. Vi har gett vår kyrka till stadsmissionen för att ha som café. I vår ska vi hålla cafémässa där varje söndag tillsammans med Svenska Kyrkan. Detta ekumeniska perspektiv passar mig utmärkt. Liksom att jag ser fram, emot att GF blir verklighet snart.  Bengt

Sida 6 av 7« First...«34567»