Smällande huvudvärk och hopp!

Anna Kettner, vi orkar inte, men vi biter ihop, får smällande huvudvärk och kommer hem som vrak på torsdag kväll
(lite överdrift och lite sanning). Och jag som har så mycket att göra på tåget hem… Jag skulle också vilja ha betydligt mer tid för reflektion och  tystnad, men alla vill inte betala för sån´t.

Och Per Westblom, ”passa-på-sjukan” är utbredd. Vad skulle missionkyrkans pastorsförbund ha ett extra årsmöte för under denna konferens? Jag var inte den enda som förgäves försökte förstå varför. Tog vi några beslut? Ja, att ordinarie årsmöte ska ligga under kyrkokonferensen i juni, vilket jag misstänker att vi redan belsutat.

Idag har jag varit på två seminarier. Jag kunde inte undgå att lägga märke till, att trots att seminariet: ”Att ge evangeliet till barn och unga” hade en manlig föreläsare, så var det endast en man bland deltagarna. Synd tycker jag och sorgligt om det upprepar sig vid samma seminarium i morgon. 

Owe Kenneberg talade om ledarskap och mognad på mitt andra seminarium. Det gjorde mig glad och hoppfull. ”Ledarskap handlar mycket mer om att lyssna, se och iaktta, än om att tala.”  Det ger hopp om ett lite annat ledarskap i framtiden, om det är den hållningen som lärs ut på THS.(Den typen av ledarskap finns förstås redan, men behöver utökas och lyftas fram.)

Till sist ett citat från Gunlög Roséns kvällsföreställning; ”Det är inte Gud som kör fast i gamla hjulspår. Gud kan börja om.”

Måtte också vi männsikor kunna börja om eller snarare låta Gud börja om med oss!

Passa-på-sjukan (reviderad)

Risken med medarbetarkonferenser är att jag drabbas av passa-på-sjukan. Nu menar jag inte passa på att göra Stockholm eller passa på att sova, utan passa på att ha möten. När ska vi mötas? Ja, vi har ju medarbetardagarna i januari då finns det massor av tid. Fyra långa dagar? Men det är ju inte precis så att schemat för dagarna är tomt. Idag har jag haft några sådana möten; bra och mycket viktiga sådana, men risken är förstås att jag inte blir riktigt närvarande i konferensen. Särskilt om man ska blogga om vad som sker är det ett problem. Samtidigt antar jag att företeelsen är så pass utbredd att jag talar för fler än bara mig själv. Men uppenbarligen är det också många som faktiskt deltar i programmet vilket ju är rätt skönt att notera. Imorgon ska jag gå på seminarier. Nu sitter jag på årsmöte för Baptisternas personalförbund – troligen det sista någonsin.

Vet inte vad jag tänkte på när jag skrev det här igår. Som styrelseledamot borde jag veta att vi har ytterligare ett årsmöte i november för att kunna ta det andra beslutet om att gå in i ett nytt gemensamt medarbetarförbund. Det första beslutet togs enhälligt igår.

Hur orkar ni?

Inne på konferensens andra dag börjar jag oroa mig för hur jag ska stå ut. Fortfarande på ett bra sätt…

Låt mig beskriva dagen (hittills)

Jag skippade lite av morgonen, tog en kopp te i lugn och ro istället. Sen följde en förmiddag som väckte både misstänksamhet och glädje i mig (Det kan du läsa mer om här ) Det har varit två fikapauser och en lunch med massor av samtal. Sen har det varit två seminarier -

Ett om ”Hopp och smärta”, som var en fortsättning av första passet i morse. Ett fantastiskt samtal mellan ungefär 15 människor om smärtan i livet som lite lekfullt och på fullt allvar rörde sig mellan personliga erfarenheter och allmängiltiga sammningar.

Det andra har just börjat. Vi är en rätt stor samling människor som lyssnar vidare på hur ”Church of Scottland” jobbat med att finna nya arbetsformer. Det blir mer konkreta funderingar på ”Hur man gör”

Det har varit väldigt bra. Det är fantastiskt att liksom störtdyka in i ett sammanhang där jag känner mig så hemtam och genuint överraskad och förvånad. Men nåstans tornar en fråga upp sig…

Hur många djupt meningsfulla samtal på en och samma dag kan man stå ut med?

Jag skojar inte när jag säger att jag är DJUPT TACKSAM över att jag inte ska vara med ikväll. Om det är nåt jag skulle önska mig och min älskade kyrka är att alla konferenser som den här – fast med 50% stillhet, tystnad och reflektion

Håller jag på att bli gammal, är det ADHDn eller hur står ni andra ut….?

utsikt

det skrivs ju rätt mycket här märkte jag just. Kan ju variera med en bild på utsikten från rummet. Norra Bantorget för några minuter sedan

Klarar vi två saker samtidigt?

Jag är nog inte gjord för det här, att blogga i realtid. Jag räknas sällan som funktionshindrad, men jag är inte snabb och rapp, hittar inte alltid orden i rätt stund. Jag behöver gå och fundera, vrida och vända på saker och ting, både i min ensamhet och tillsammans med andra…. fast det kanske är meningen med en blogg egentligen.

Nåväl, Karin Fritzon ställde bra frågor i panelsamtalet. Har kyrkan talsvårigheter? Och ev. var det även hon som talade om utmaningen att tala så andra förstår oss, att tala så orden hinner landa och att vi måste sluta låtsas förstå varandra. Våga ställa frågor och lyssna en gång till.

Ibland har vi så bråttom. Ofta har vi så bråttom och samtidigt kan man inte vänta tills man är helt färdig, innan man göra något. Lyssnandet måste pågå under vägen. Vi måste försöka klara av att både handla och lyssna samtidigt, att samtala medan vi rör oss framåt eller?

I svagheten blir jag stark

Jag sitter här och funderar, mitt i den upplevelse förmiddagens samlingar är. Systrar och bröder med funktionsnedsättningar delar tankar med oss.

Det är viktiga och bra föredrag och samtal. Min starkaste ahaupplevelse är att jag – som lever med olika, inte alltid lika utåt tydliga, funktionsnedsättningar i mitt eget och mina närmastes liv idag ser annat. Jag får andra frågor än de liknande upplevelser väckte i mig förut, innan diagnosen av mitt livslånga funktionshinder och innan reumatismen vaknat i min kropp.

Nu tänker jag att detta, som verkligen inte ska romantiseras, de två tillstånd som tar så mycket kraft och tid, som orsakar en hel del smärta, de på vissa sätt är mycket lättare att hantera än andra svagheter och olikheter jag har. Särskilt i kyrkan, där kulturen är snäll, ibland nästan tvångsmässigt snäll. Vi halta och lemalytta är liksom kyrkans special-gren i den 10-kamp som är ett samhälle.

Särskilt tydligt märks det naturligtvis med ADHDn. Att leva med låg impulskontroll i frikyrkan är inte alltid en lek, kan jag berätta – om nån nu inte redan insett det. Men nu – när jag och omgivningen vet att jag har en ganska grav funktionsnedsättning blir det liksom lite annorlunda

Och jag har ju också lärt mig med åren, skaffat strategier för att få det att fungera smidigare. För det mesta är det enklast att hålla mina infall för mig själv. När pastorn i en gudstjänst med tryckt program säger ”Nu tycker jag att vi sjunger den föreslagna sången XXX” låter jag tanken ”Om det nu faktiskt bara är ett förslag, så vet jag en bättre, ska vi rösta om det?” stanna inne i huvudet. Jag vet att den invändning den rymmer mot vår kyrkodialekt att tala om ”tycka” och ”förslag” när man uppenbart lagt möda på att välja en sång som passar i en noga planerad gudstjänst bättre tas upp vid annat tillfälle – som nu. Och jag inser att det är bra att jag – med min låga förmåga till automatisering (eller att gå på slentrian, som man också kan kalla det) ändå fäster er uppmärksamhet hur särt det låter för den som inte har just vår kyrkodialekt i sig

Att få ett namn och en förklaring, en diagnos, har varit livsavgörande för mig. Det har varit befriande. MEN – för att låna en viktig tanke från Karin Fritzon

Bara för att jag lever med en funktionsnedsättning är inte hela mitt liv en berättelse om trasighet”

Själv tänker jag att de där svårigheterna jag har inventerat och satt namn på faktiskt, jämfört med annat jag har svårt med, är mindre smärtsamma i mötet med andra, eftersom vi tillsammans kan hantera dem – de är kända.

Nackdelen med att blogga i realtid…

är att när man precis har skickat iväg en tanke så säger Arne Fritzson något som ändrar perspektivet. Vi förlägger svagheten till vissa grupper (de handikappade, homosexuella, kvinnor o s v) för att dölja vår egen svaghet. Oupps, var det inte vad jag tenderade att göra i min förra blogg (märkte ni hur slugt jag använde ”tenderade”). De som har påtagliga svagheter. De andra.

Mina svagheter känns på ett sätt lite futtiga. Och är det egentligen någon på en konferens som orkar lyssna på mig om jag skulle berätta, hur jag egentligen har det? Jag vet inte. Men viktigare är kanske frågan: skulle jag orka lyssna. Jo, jag håller med Lennarth, det är många gånger de samtalen som jag tar med mig hem.

Svaghet och brist på riktigt

Svaghet och brist är viktiga ord i många av våra predikningar – även mina. Många gånger får orden en ganska abstrakt prägel. Det är fint med svaghet, bara den inte tar konkret plats. När konferensen ger centralt utrymme åt människor med mycket tydliga kroppsliga svagheter blir det faktiskt något helt annat. Det går sakta och jag har svårt att förstå vad som sägs. Dessutom är det inte så lätt att identifiera mig med deras situation. Då är svaghet inte längre något abstrakt och ”behagligt”.

Jag känner mig rätt ödmjuk inför vad jag hör och har lite svårt att hantera mina egna reaktioner och känslor. Det är nog konferensens hittills starkaste utmaning till mig.

Vi behöver öknen eller?

När jag lyssande till Donald Eadie fanns det så mycket som berörde och som man skulle vilja gå in i sin kammare och begrunda, men det finns tyvärr inte så mycket tid till det just nu. När han sa att ”Världen har rätt att säga; Om jag inte ser spikhålen i era händer, så kommer vi inte att tro” Då kom jag att tänka på en av Göran Tunströms böcker, ”Skimmer”, tror jag där en person säger ungefär så här; ” Jag vill inte tala med en präst, jag känner inget förtroende för en präst som inte varit 40 dagar och 40 nätter i öknen”. Jag  minns att jag läste det både med bävan och med lättnad.

Vad tjänar det till att bara läsa ord huller om buller?

Under gårdagens kvällsgudstjänst fick vi dela ordet med varandra. Metoden återfinns i Bibelanvändarboken och är formulerad av prästen Andreas Ebert. Jag är inte mycket till metod-ist, men denna har följt mig under 10 års tid i olika sammanhang, framför allt min husgrupp där vi delat oss igenom Johannes och Markus m fl. För mig är den outstanding i sin enkelhet och sitt samtidiga djup. Oförglömliga samtal och insikter har uppstått ur den, utan några andra hjälpmedel än de enkla punkterna och våra erfarenheter. Och igår fick vi alltså pröva den i en stor gudstjänst. Hur gick det ihop? Mycket bra, skulle jag säga. Men just enkelheten är en utmaning för oss kunskapsstinna och pratglada. En punkt handlar om att lägga ett ordcollage; huller om buller läsa ord och fraser för att lägga en gemensam osynlig mosaik. Vad ska det tjäna till? Det ger väl inget och bryter dessutom mot sammanhanget! Jag kan bara efter 10 år konstatera: jo, det ger mycket. Men jag märkte igår att det var svårt att hålla sig till denna enkla regel: bara läs orden och lägg dem på bordet utan kommentarer. Men vi vill ju så gärna dela våra insikter och erfarenheter med en gång, så varför slösa tid med denna lek? Samma fråga kan ställas om ordlös meditation; vad ska det tjäna till? I min grupp funkade det bra, kanske för att det förutom mig bara var kvinnor.

Sida 5 av 7« First...«34567»