Tack för denna gång

Nu har tiden kommit till tack i konferensen. Och jag passar på att tacka, jag också. Jag tycker att det har varit ett mycket bra arrangemang. Ska jag använda ett ord blir det nog ”trivsamt”. Jag inser att det låter lite platt och trivialt men det är mycket positivt menat. KOnferensanläggningen är ny, stor och fräsch men knappast det vräkiga lyxhotell som en del icke-närvarande har gjort gällande. Den stora samlingslokalen är betydligt mer intim än den i Skövde, vilket för mig varit gott. Men även samlingar och gudstjänster har präglats av en större intimitet eller enkelhet än vid det förra vintermötet. Musiken har haft en lättsam och samtidigt seriös prägel som tilltalat mig väl. Gårdagens nattvardsgudstjänst i små duklag och att få Dela ordet den första kvällen var goda erfarenheter. Jag har fått olika mycket ut av föreläsningarna men det handlar i hög grad (liksom allt annat förstås) om dagsform och preferenser. För min del var emellertid Marie Demkers föredrag outstanding. Seminariet om kristendom på 2000-talet med Tomas Kazen utmanade mig också mycket och befrämjade åtskilliga eftertankar. Är det positivt eller negativt att leva i flera världar och med flera världsbilder? Ur ett postmodernt perspektiv, kan det knappast vara en nackdel med flerfaldighet. Lever inte alla människor i flera berikande världar som är sinsemllan motsägande. Det funderar jag vidare på.

Maten har som jag tidigare skrivit varit utsökt god. Det enda jag kan invända mot är att kakor och smörgåsar har tagit slut rätt fort vid fikatillfällena. Enligt hotellpersonalen berodde det den första eftermiddagen på att somliga tog 3-4 stycken. Sant? Vet inte. Hoppas inte. Idag fick jag i alla fall ingen munk, men det var nog ingen större nackdel ur ett hälsoperspektiv. När det gäller hälsa förresten är det väl knappast så att en konferens av det här slaget befrämjar den i någon större utsträckning. Mycket sittande blir det, men vad skulle man annars göra? Motionera får man väl göra nån annan gång, i ett annat liv, i en annan värld.

Till sist: tisdagens förmiddag med funktionshindrade människor i centrum gjorde mig tagen och eftertänksam. Ett stort tack till arrangörerna och inte minst det mod med vilket ni gjort programmet.

Så vill jag tacka Gud för att jag fått nåden att vara med i detta rika sammanhang. Tack!

Och vem ska städa toaletterna då?

Som sittande i styrelsen för baptisternas personalförbund har jag haft förtroendet att under konferensesn kvällsgudstjänster vara kyrkvärd. Av mina många äventyr i församlingsarbetets underbara värld så är nog detta område det jag har absolut minst erfarenhet av. Och troligen gäller det fler kollegor än mig. Detta märktes särskilt vid den första gudstjänsten då vi skulle göra något så enkelt som att samla in kollekt. Hur svårt kan det vara? Inte behöver vi tänka igenom det. Ni tar den delen och vi den. Klart! Något mer förvirrat än vår insamling den kvällen har man väl sällan sett. Skulle inte förvåna mig om det satt hugade givare som inte fick ge sin gåva. Illa.

Vid middagen igår satt vi och samtalade om städning av kyrkan. Hur har ni gjort? Städgrupper, anställda eller både ock? Utgångspunkterna lyder oftast: ingen vill göra det här, det finns ingen städningens nådegåva och det innebär (onödiga) problem med städgrupper. Hur kommer det sig att vi inte kan göra en enkel gemensam uppgift som kan befrämja gemenskap och bön till ett möjlighetens område? Vi som talar så mycket om värdet av praktiskt tjänande. En pastor berättade att det faktiskt finns de i hans församling som tycker om att göra sådana uppgifter. Men i o m att andra redan från början hävdar att det kan ingen vilja, så skäms de för att säga det. Därför kan städningen inte bli en uppgift för dem som vill utan antingen ska alla göra det eller ingen (d v s vi betalar någon för att göra det).

Jag skulle tro att jag och andra pastorer har en skuld här. Vi har begränsad erfarenhet av det praktiska arbetet (det ska inte pastorn behöva göra) och tenderar dels att – ibland subtilt – förminska detta tjänande och vi utgår från att ingen vill (eftersom vi inte själva vill). Kanske sätter vi en högst olycklig agenda på det viset.

”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket”

Mitt favorticitat från idag är flera hundra år gammalt och skrivet av Voltaire, citerat av Bo Edvardsson på denna förmiddag; ”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket.” 

Men favoritföredraget hölls av Tomas Kazen på seminariet: ”Kristen på 2000-talet” och citatet ovan passar bra in också i det. Några tankar från seminariet var att glappet mellan bibelns texter och vår moderna världsbild är enormt idag. Hur hanterar vi det? Hur gjorde den första generationens kristna? Hur förhöll de sig till evangelieberättelserna? Gick de på vatten? Stillade de stormar på lokala insjöar? Eller tolkade de berättelserna teologiskt? Predikade de ett bokstavligt helvete? Var de exorcister? Några gjorde det. Andra inte.  Det fanns olika tolkningar redan från början. 

Och en uppmaning från Kazens seminarie: ”Våga vända och vrida på allt!” ”Vi kommer aldrig att bli överens. Vi behöver inte bli överens, men vi måste fortsätta samtala (och tänka skulle jag vilja tillägga) och inte blunda.”

Åh, jag blir så sugen på att vrida och vända! Jag måste nog, på ett eller annat sätt, se till att få mer tid för teologi, studier och förkovring! På min nuvarande tjänst har jag snart jobbat i 10 år. 20 år totalt som pastor.  Jag älskar ”min” församling! Men ett friår för fortbildning hade inte suttit fel! Möjlighet att hinna tänka lite mer och samtala med litteratur och människor på heltid eller deltid.

I brist på friår får man glädja sig åt denna vinterkonferens och det gör jag, trots mitt gnäll om brist på ”luft” mellan passen. Så ingen tror något annat.

bilder som krockar

Mitt favoritcitat från den här dagen är av Tomas Kazen som sa ”nu när kyrka utan väggar är på tapeten”…

Jag vet inte om det var mina tankar när jag valde seminarier eller om någon annan tänkt. I alla fall hörde seminarierna samman idag också, ett om sekulariseringen som kristendomens fullbordan och ett om glappet mellan Bibelns och dagens förestälnningsvärld och uttryck för tron. Vilka goda värden har sekulariseringen, om den ägt rum, fört med sig? Demokrati… jämställdhet mellan könen, fri forskning. Dietrich Bonhoeffer såg en tro utan religion, makt och negativa strukturer. Vi vill ha en kyrka utan väggar, kanske. Att söka ett relevant språk och tidsanpassade bilder och handlingar som kommer före våra trossystem, är också tankar i relation till föredrag jag deltog i, i eftermiddags. Vad måste man tro på för att kunna vara med? Om det är att göra vatten till vin, eller att gå på vatten som är poängen borde vi inte träna mer på det då? Måste föra vidare tanken om aktiviteten ”gåpåvattengympa” eller ”görvattentillvinkurser” som något som en ny kyrka kan erbjuda. Om vi tror på allt vi läser. Eller är det ”älska Gud och min nästa som mig själv  övningar”? Ja det är bara att välja, det är vi som bygger…

Pelle Hörnmark levererar

Var på ett seminarium med Pelle Hörnmark, ledare Pingst FFS, i eftermiddags. Svårt att sammanfatta, så jag ger dig en massa oneliners. Rubriken var: Förändring –självklart och jättesvårt

Hur jobbigt som helst, får köra om långtradare i kurvor.
Att dra ny väg betyder inte att målet är förändrat, men att resan ändras.
Det är roligare att försöka. Man vill inte bli gammal och minnas att man bangade.
Grip dig an vad du kan göra eller drömma om att kunna, i djärvhet ligger snille, makt och magi.
Det skulle behövas lite mera mod bland ledarna.
Det är får utan herde i de svenska församlingarna.
Det finns människor som aldrig någonsin accepterar förändringen. Ca 10%
Även om det låter som om alla är med, så är det inte så.
Man måste skrida till handling innan man fått med sig alla, men tillräckligt många måste vilja. Om vi väntar in de flesta så blir det bra. De som är lite tröga att komma igång, är lite tröga att kliva av. Man är trogen i det långsiktiga.
Mose visste att staven ”funkade”. Men Gud är inte upprepningens Gud.
Vi kan inte ha större backspegel än vindruta.
Det passar inte Guds folk att bara köra på repetition
Vi har lätt att hylla det skapade istället för skaparen.
Förändringen börjar i vår tanke. Rom 12:2
Pastorerna bör gå en danskurs. Eller speedway. Eller vad det nu är. För att uppleva hur det är att vara ny i ett sammanhang man inte är hemma i.
Varje människa är under konstruktion. Att vara efterföljare till Jesus är att medvetet utsätta sig för hans konstruktion.
Jag har lärt mig hur saker funkar, så jag behöver varken Gud eller Helig ande längre.
Börja med kyrka, och uppdraget går förmodligen förlorat. Börja med uppdraget, och det är troligt att ni finner en kyrka
Församlingen kan inte få stå i vägen för det Gud har tänkt.
Evangelium, Gåvor i församlingen, Omgivningens behov.
Vi håller på med alldeles för mycket som vi inte ens tror på själva.
Det går fortare när jag gör det, men det blir inte 100%
Ingen hade samma org. Alla hade sina idéer. Alla drog nya människor till sig. Det som var lika var att de alla var helt övertygade om att det dom gjorde var det bästa de kunde.
Bär du på en övertygelse i ditt liv? Vad vill du?
Vi är lite för tama, vi vill för lite.
Man måste vara beredd att betala priset.
Ens övertygelse måste få konsekvenser
Vad gör vi för att få tillbaka barnen och barnfamiljerna till att börja med?
Att välja något handlar väldigt ofta om att välja bort något också. Det går inte att välja alla vägar.
När jag blir gammal hoppas jag kunna se bakåt och tänka ”Vi gjorde det vi trodde på, och att vi var beredda att betala priset”
Vem är det man vill tjäna, och vad man vill vinna. (Gal 1:10. 1Tess2:5-6)
Man behöver erkänna att man har ett bekräftelsebehov.
Det är livsfarligt om andra människors applåder får för stor betydelse. Vi behöver ha koll på vårt bekräftelsebehov.
Förändra verksamheter är svårt, att förändra människor är jättesvårt.
Det sitter inte i väggarna, det sitter i människors tankar och hjärtan.
Det som till slut gör skillnad är värmen i våra handslag.
Det är lätt att kliva åt sidan, det är svårare att stå kvar (Hammarskjöld)
Vi är ju bröder och systrar, så ni har ett ansvar att tillrättavisa mig om det är något jag missuppfattat.
Är det något man önskar för GF-kyrkan så är det enade led. Att man står upp för varandra och får känna stolthet över att man är med.
Ang missionskyrkans pastorer: De är vårt enda hopp, de är välutbildade. Vi har en lista med 53 namn som vi bearbetar.
Vad är lojalitet i vår tid, då kyrkkartan ritas om? Det handlar om denhär (plockar upp Bibeln). Läser vi den någorlunda som det står, eller gör vi hundratals egna tolkningar. Är Jesus vägen eller inte?

Nu har jag varit på två seminarier

Inser att mina bloggar idag i hög grad blir någon form av recensioner av föredragshållare. Sen jag skrev sist har jag varit på två seminarier: Förändring med Pelle Hörnmark och Kristendom på 2000-talet med Tomas Kazen. Båda givande och sinsemellan tämligen olika. Jag gillar Hörnmark. Inte bara för att han kommer från min hemstad Jönköping och för att han har en skön humor. Hans avslappnade och självironiska förhållande både till sig själv och pingströrelsen är välgörande. Dessutom hade han flera goda tankar om förändring. Med tanke på att just pingströrelsen – enligt min mening – är det samfund som har den största förändringsbenägenheten idag så blir trovärdigheten hög. När jag frågar varför det är så (att benägeneheten är så hög) blir svaret självklart: Vi har ju väntat i 100 år.

Tomas Kazen, numera professor i exegetisk teologi vid THS, tog upp det enorma glapp som finns mellan den världsbild vi lever med i Sverige idag och den (eller snarare de) vi möter i Bibeln. Frågan är knappast ny men Tomas ställde den med stor skärpa och föreslog ett antal möjliga förhållningssätt, varav flera beskrevs som rätt tvivelaktiga. Den vanligaste är nog att vi lever med två motsägelsefulla världsbilder som fungerar på olika tider och i olika sammahang, men inte samtidigt. Tomas framhöll att kyrkan idag gör många bra saker som ligger i linje med Jesu gudsrikesvision, vilken i hög grad hade sociala och politiska dimensioer. Men vad gör vi med de många, många berättelser och påståenden som helt enkelt inte går ihop med vår världsbild?

På många sätt har vi lärt oss att leva med och hantera en del av dessa egenheter i NT. Men människor som inte är vana vid Bibeln har inga sådana strategier. De sugs på gott och ont till just de avsnitt som vi bortser från. Då tvingas vi att faktiskt ta dessa ord på allvar (d v s bekräfta, benämna och hantera dem).

Rövarhistorier och utbyte av youtubeklipp

Hade konferensens bästa timmar hittills igårkväll mellan 23 och 01. Det hör ju liksom till att någon gång då och då byta störda historier med varandra. Allt från kända pingssläkters jordgubbsätande till pastorsseminariet på lidingö sent 80-tal.  Profetiska bollar och vattenseanser. Vad är värst, extrem trosteologi eller ingen teologi alls?

Några youtubeklipp som inte lämpar sig att länka till från denhär bloggen, men som ändå passar utmärkt över en kopp kaffe en sen tisdagskväll.

Sitter nu på rummet och förbereder lite inför ett seminarie jag ska hålla i eftermiddag. Förhoppningsvis blir det mera dialog än monolog. Är det något man blir trött på vid sånnahär konferenser så är det alla monologer, särskillt om det är någon annan än man själv som håller dem :-) . Vi ska prata om kyrkans centrum och uppdrag, och då är det deffinitivt intressantare och mer utmanade med ett samtal än en one man show.

Hur kommer det sig…

att ett föredrag med Powerpoint och filmvisning, en föredragshållare som talar levande utan manus med ett intressant ämne inte väcker mitt intresse tillnärmelsevis så mycket som ett annat föredrag där föredragshållaren var bunden av manus, stod stilla i talarstolen och  inte hade några bilder och en ganska intetsägande rubrik?

Jag är övertygad om att det i hög grad beror på mig och mina preferenser, men visst är det märkligt ändå.

Orkar alla med en individuell etik

Har just avslyssnat konferensens intellektuellt mest stimulerande föredrag, hittills . Statsvetaren Marie Demker talade om kyrkans uppgift som att kallibrera den moraliska kompassen för dess medlemmar. När jag nu skriver så känns det inget vidare innovativt. Men Demker var verkligen utmanande. Som individer idag står vi ständigt inför avgörande moraliska val. De traditionella och universella moralprinciperna fungerar inte längre. Istället måste vi uppmuntra en moral som utgår från mötet med min medmänniska och de behov som hon har. Mötet med den andre och hennes behov kan inte inordnas i allmäna principer. Varje möte är unikt och oförutsägbart. När det gäller våra närmaste (familj och vänner) är det naturligt att vara hjälpsam och omsogsfull. Vi behöver utöka den krets av människor där det känns självklart att vi har ett ansvar för den vi anar ett behov hos.

Kyrkan som organisation är betydelsefull men den får inte bli ett mål i sig så att medlemmarna blir besvärliga inslag i arbetet. Istället måste organisationen fokusera på den enskilde och hjälpa henne till ett trovärdigt liv i vardagen som också får politiska dimensioner.

Jag bejakar i hög grad det Demker säger och konstaterar att vi helt enkelt måste förhålla oss till och acceptera det extremt individualiserade samhälle vi lever i. Min fråga är ändå om det inte finns behov av mindre gemenskaper som visar hur ett autentiskt liv faktsikt kan bli enklare tillsammans. Det individuella livet är fritt och gott, men ytterligt krävande och ansvarsfullt. Orkar alla det?

Jesus hade ingen affärsidé

… han hade bara ont. Jag älskar det citatet ur Sånger från andra våningen. En dag med ganska mycket smärt, men även hopp, är slut. En ny dag är påväg. Tomas har sjungit Cohen och vi har skrattat åt Gunlög och oss själva. I morse talade Donald Eadie om sin egen smärta och om att identifiera sig med den. På seminariet lite senare fick och vågade vi tala om vår smärta. Vi kan inte söka smärtan, den bara kommer, den bara finns. Kanske skulle den få vara vår identitet. Den som är ett med sin smärta är det inte synd om på samma sätt som den som kämpar med sin identitet. Att tala om kris i församling och samfund gick väl lite på samma tema, för mig idag. Att leva med smärta i sin egen kropp ger identitfikation med Jesus själv. Lidande och hopp om uppståndelse. Jag funderade en del hur vi planerar och lever tillsammans med olika förutsättningar. Om vi står inför en avsats på, säg 1,5 meter och vill upp, hur gör vi för att alla ska komma med? Trappor kanske inte är det ultimata för någon? En kan skutta upp med lätthet. För henne blir det ett handikapp att vara för kvick och vig. En annan bara orkar inte alls, på egen hand. Vi sänker tempot och väntar. Då kommer ingen upp… Jag funderar vidare.

Ja! Vi bygger en ny kyrka.  Tillsammans.

Sida 4 av 7« First...«23456»...Last »