Arkiv - Vinterkonferensen RSS Feed

Nackdelen med att blogga i realtid…

är att när man precis har skickat iväg en tanke så säger Arne Fritzson något som ändrar perspektivet. Vi förlägger svagheten till vissa grupper (de handikappade, homosexuella, kvinnor o s v) för att dölja vår egen svaghet. Oupps, var det inte vad jag tenderade att göra i min förra blogg (märkte ni hur slugt jag använde ”tenderade”). De som har påtagliga svagheter. De andra.

Mina svagheter känns på ett sätt lite futtiga. Och är det egentligen någon på en konferens som orkar lyssna på mig om jag skulle berätta, hur jag egentligen har det? Jag vet inte. Men viktigare är kanske frågan: skulle jag orka lyssna. Jo, jag håller med Lennarth, det är många gånger de samtalen som jag tar med mig hem.

Svaghet och brist på riktigt

Svaghet och brist är viktiga ord i många av våra predikningar – även mina. Många gånger får orden en ganska abstrakt prägel. Det är fint med svaghet, bara den inte tar konkret plats. När konferensen ger centralt utrymme åt människor med mycket tydliga kroppsliga svagheter blir det faktiskt något helt annat. Det går sakta och jag har svårt att förstå vad som sägs. Dessutom är det inte så lätt att identifiera mig med deras situation. Då är svaghet inte längre något abstrakt och ”behagligt”.

Jag känner mig rätt ödmjuk inför vad jag hör och har lite svårt att hantera mina egna reaktioner och känslor. Det är nog konferensens hittills starkaste utmaning till mig.

Vi behöver öknen eller?

När jag lyssande till Donald Eadie fanns det så mycket som berörde och som man skulle vilja gå in i sin kammare och begrunda, men det finns tyvärr inte så mycket tid till det just nu. När han sa att ”Världen har rätt att säga; Om jag inte ser spikhålen i era händer, så kommer vi inte att tro” Då kom jag att tänka på en av Göran Tunströms böcker, ”Skimmer”, tror jag där en person säger ungefär så här; ” Jag vill inte tala med en präst, jag känner inget förtroende för en präst som inte varit 40 dagar och 40 nätter i öknen”. Jag  minns att jag läste det både med bävan och med lättnad.

Vad tjänar det till att bara läsa ord huller om buller?

Under gårdagens kvällsgudstjänst fick vi dela ordet med varandra. Metoden återfinns i Bibelanvändarboken och är formulerad av prästen Andreas Ebert. Jag är inte mycket till metod-ist, men denna har följt mig under 10 års tid i olika sammanhang, framför allt min husgrupp där vi delat oss igenom Johannes och Markus m fl. För mig är den outstanding i sin enkelhet och sitt samtidiga djup. Oförglömliga samtal och insikter har uppstått ur den, utan några andra hjälpmedel än de enkla punkterna och våra erfarenheter. Och igår fick vi alltså pröva den i en stor gudstjänst. Hur gick det ihop? Mycket bra, skulle jag säga. Men just enkelheten är en utmaning för oss kunskapsstinna och pratglada. En punkt handlar om att lägga ett ordcollage; huller om buller läsa ord och fraser för att lägga en gemensam osynlig mosaik. Vad ska det tjäna till? Det ger väl inget och bryter dessutom mot sammanhanget! Jag kan bara efter 10 år konstatera: jo, det ger mycket. Men jag märkte igår att det var svårt att hålla sig till denna enkla regel: bara läs orden och lägg dem på bordet utan kommentarer. Men vi vill ju så gärna dela våra insikter och erfarenheter med en gång, så varför slösa tid med denna lek? Samma fråga kan ställas om ordlös meditation; vad ska det tjäna till? I min grupp funkade det bra, kanske för att det förutom mig bara var kvinnor.

En kyrka med bortsprängda dörrar och fönster…

Ok. Det är lika bra att säga som det är. Jag har aldrig tidigare bloggat och jag har aldrig haft med mig egen dator på någon konferens förut. Och när jag nyligen lyckats ta mig in här på bloggen och hade skrivit ett långt inlägg, så försvann plötsligt alltihop. Det var inte alls roligt och jag har helt tappat lusten för detta. Bara så ni vet.

Bra början. Annars jobbar jag som pastor i Johanneskykran i Lindome (lite söder om Göteborg). Det är en församling som sedan drygt 20 år tillbaka är ansluten till SMK, SB och MK och som undrar vad vi väntar på. Ammi Floberg heter jag förresten och jag har man, tre barn i åldern 11-18, hund, två katter, några fiskar och en trädgård som jag tycker om att påta i. Dock inte vintertid. 

Att vara på konferens gör en ofta lätt yr i huvudet tycker jag. Välkända, halvkända och okända ansikten vímlar förbi i rasande fart, men visst är det roligt att ses och riktigt roligt när man hinner med ett litet samtal, både med välkända och hitills okända.

På vinterkonferensen i Skövde blev jag magsjuk under Tomas Boströms ”konsert” och fick åka hem. Den här gången hoppas jag få vara med hela tiden. Får se om jag vågar lyssn apå Tomas i morgon kväll.

Hur som helst, inledningen på denna konferens var riktig bra – Gunlög Rosén och hennes karaktärer gav en del att tänka på under humorns ”täckmantel”.  Även Church of Scotland och ”kyrkan utan väggar” verkar använda sig en hel del av humor. Det kanske är något som jag personligen borde fundera lite mer över och då tänker jag mest på gudstjänstsammanhang och liknande.

Nej, nu måste jag faktiskt sova. Får väl bli en bättre bloggare i morgon eller en annan dag. Vi får se.

Till sist en litet citat från en underbar dikt av Anna-Greta Wide, som passar in på denna konferens tema; ”…Endast så. Endast med tusen frågor blåsande genom själen- som i en bombad kyrka med bortsprängda dörrar och fönster och vindarna spelande genom skepen – älskar jag dig

God natt!

Allt det som inte sägs

jag började ju så bra (fast långt) igår. Idag blev visst inger skrivet, trots en härlig, lugn och eftertänksam, promenad till hotellet

Sen blev det fullt ös utan avbrott en enda sekund. Intryck så det känns som om hjärnan ska explodera. På ett bra sätt.

Det var förmodligen tur att jag åkte hem till middag. Jag hade inte pallat mer

Å det här är ett av de mest intetsägande blogginlägg jag någonsin skrivit. Jag får skärpa mig imorgon

Korvprotest och aftonsamtal

Summan av den första konferensdagen känns positiv. För min del avslutades den utanför hotellet med korvgrillning. Det var lite som en stilla pilgrimsprotest mot den tjusiga hotellfasaden. OK, vi bor där (nåja vissa) men vi hör hemma här utanför. Men det ska medges att maten var mycket god, för att inte säga utsökt och lokalerna är bra och funktionella. Man får protestera med måtta, en halvsvart korv utanför dörrarna får räcka. Men det bästa var det goda aftonsamtalet med två kollegor. Sådana utbyten får en särskild atmosfär ute i kylan och med en liten lägereld i närheten. Tack Tomas och Lennarth för gemenskapen.

vi vill förändring men vågar vi?

Skolkar från gudstjänsten pga av annat som kommer före, som att blogga. Skiftande program så här långt – och utmanande. Kyrka utan väggar är utmanande både inåt och utåt. Väggar både skyddar och hindrar.

Tänker också att mycket av det vi gör egentligen är pedagogik och lärande, där det är intressant med balansen mellan faktiska kunskaper, trivsel och utveckling.

Vi vill förändring men är jag beredd att förändras?

Undrar varför vi inte talar om pedagogik när det gäller pedagogiska frågor, dvs hur vi gör, eller psykologi när vi rör oss med psykologiska frågor. dvs hur vi mår. Är kristen pedagogik eller kristen psykologi något annat än profana diton?

Viktigt besked om den nya kyrkan

Remissläsagruppen berättar om sitt arbete och den nya text som legat ute på nätet sen 23 dec och som idag släpps i pappersutgåva. Jag tror många kommer läsa och uppleva att de 420 remissvaren från våra församlingar verkligen har tagits på stort allvar.

Olle Alkholm gjorde ett mycket välkommet förtydligande när det gäller församlingsstadgar. De församlingar som redan har stadgar behöver inte ändra något utom att de tillhör GF-kyrkan. Förslaget till stadgar gäller församlingar som ännu inte har stadgar. Olle framhöll också att man vill möjliggöra för nya grupper och planteringar som ännu inte kan ha stadgar att ändå kunna vara en tydlig del av den nya kyrkan.

Detta var viktiga klarlägganden som jag hoppas går fram överallt.

säger humor något

Satt för några timmar sedan och lyssnade på Gunlög Roséns stå-upp framträdande. En del var roligt, men kanske desto mera var tänkvärt. Bra och nytt sätt att inleda en sån här konferens med stå-up

Det första som slog mig, och som kanske kan vara en tankeställare, är det faktum att skämt och stå-uppande säger något om vår självbild. Och kanske säger det något om vilka fördommar vi tror att andra har om oss. Men inte minst reagerade jag på att det säger något om hur generationuppdelat vissa upplevelser av kyrkan är. Några av bilderna och några av de grejjer vi underförstått förväntades ta tag i känns rätt mycket som tidigare generations bearbetning av sin historia. Viktiga frågor, men förmodligen kände ingen under 35 igen sig i den problembild det skojjades om.

Relativt lång tid av stå-uppen ägnades åt att problematisera kring policys och protokoll. Visst, vi är organisationer som är relativt duktiga på just policys och protokoll. Men jag tror inte att det ena utesluter det andra och de bör inte ställas mot varandra. En kyrka och en ungdomsorganisation behöver ha massa bra lokal verksamhet, omsorg, evangelisation osv. Men de behöver också ha dokument som ger riktining och lite klarhet. Dessutom rikserar vi att odla myten om att protokoll är svåra att förstå och exkluderande. Nej, vi behöver inte ställa olika delar mot varandra!

två sköna citat (de fanns massor, men det skulle bli för långt)

-om man vill för mycket är man krånglig

-väck oss så att vi kan väcka andra

nu ska jag fortsätta lyssna på GF-gubbarna som uppdaterar de närvarande på processen kring GF.

Sida 3 av 4«1234»