Arkiv - Vinterkonferensen RSS Feed

Rövarhistorier och utbyte av youtubeklipp

Hade konferensens bästa timmar hittills igårkväll mellan 23 och 01. Det hör ju liksom till att någon gång då och då byta störda historier med varandra. Allt från kända pingssläkters jordgubbsätande till pastorsseminariet på lidingö sent 80-tal.  Profetiska bollar och vattenseanser. Vad är värst, extrem trosteologi eller ingen teologi alls?

Några youtubeklipp som inte lämpar sig att länka till från denhär bloggen, men som ändå passar utmärkt över en kopp kaffe en sen tisdagskväll.

Sitter nu på rummet och förbereder lite inför ett seminarie jag ska hålla i eftermiddag. Förhoppningsvis blir det mera dialog än monolog. Är det något man blir trött på vid sånnahär konferenser så är det alla monologer, särskillt om det är någon annan än man själv som håller dem :-) . Vi ska prata om kyrkans centrum och uppdrag, och då är det deffinitivt intressantare och mer utmanade med ett samtal än en one man show.

Hur kommer det sig…

att ett föredrag med Powerpoint och filmvisning, en föredragshållare som talar levande utan manus med ett intressant ämne inte väcker mitt intresse tillnärmelsevis så mycket som ett annat föredrag där föredragshållaren var bunden av manus, stod stilla i talarstolen och  inte hade några bilder och en ganska intetsägande rubrik?

Jag är övertygad om att det i hög grad beror på mig och mina preferenser, men visst är det märkligt ändå.

Orkar alla med en individuell etik

Har just avslyssnat konferensens intellektuellt mest stimulerande föredrag, hittills . Statsvetaren Marie Demker talade om kyrkans uppgift som att kallibrera den moraliska kompassen för dess medlemmar. När jag nu skriver så känns det inget vidare innovativt. Men Demker var verkligen utmanande. Som individer idag står vi ständigt inför avgörande moraliska val. De traditionella och universella moralprinciperna fungerar inte längre. Istället måste vi uppmuntra en moral som utgår från mötet med min medmänniska och de behov som hon har. Mötet med den andre och hennes behov kan inte inordnas i allmäna principer. Varje möte är unikt och oförutsägbart. När det gäller våra närmaste (familj och vänner) är det naturligt att vara hjälpsam och omsogsfull. Vi behöver utöka den krets av människor där det känns självklart att vi har ett ansvar för den vi anar ett behov hos.

Kyrkan som organisation är betydelsefull men den får inte bli ett mål i sig så att medlemmarna blir besvärliga inslag i arbetet. Istället måste organisationen fokusera på den enskilde och hjälpa henne till ett trovärdigt liv i vardagen som också får politiska dimensioner.

Jag bejakar i hög grad det Demker säger och konstaterar att vi helt enkelt måste förhålla oss till och acceptera det extremt individualiserade samhälle vi lever i. Min fråga är ändå om det inte finns behov av mindre gemenskaper som visar hur ett autentiskt liv faktsikt kan bli enklare tillsammans. Det individuella livet är fritt och gott, men ytterligt krävande och ansvarsfullt. Orkar alla det?

Jesus hade ingen affärsidé

… han hade bara ont. Jag älskar det citatet ur Sånger från andra våningen. En dag med ganska mycket smärt, men även hopp, är slut. En ny dag är påväg. Tomas har sjungit Cohen och vi har skrattat åt Gunlög och oss själva. I morse talade Donald Eadie om sin egen smärta och om att identifiera sig med den. På seminariet lite senare fick och vågade vi tala om vår smärta. Vi kan inte söka smärtan, den bara kommer, den bara finns. Kanske skulle den få vara vår identitet. Den som är ett med sin smärta är det inte synd om på samma sätt som den som kämpar med sin identitet. Att tala om kris i församling och samfund gick väl lite på samma tema, för mig idag. Att leva med smärta i sin egen kropp ger identitfikation med Jesus själv. Lidande och hopp om uppståndelse. Jag funderade en del hur vi planerar och lever tillsammans med olika förutsättningar. Om vi står inför en avsats på, säg 1,5 meter och vill upp, hur gör vi för att alla ska komma med? Trappor kanske inte är det ultimata för någon? En kan skutta upp med lätthet. För henne blir det ett handikapp att vara för kvick och vig. En annan bara orkar inte alls, på egen hand. Vi sänker tempot och väntar. Då kommer ingen upp… Jag funderar vidare.

Ja! Vi bygger en ny kyrka.  Tillsammans.

Smällande huvudvärk och hopp!

Anna Kettner, vi orkar inte, men vi biter ihop, får smällande huvudvärk och kommer hem som vrak på torsdag kväll
(lite överdrift och lite sanning). Och jag som har så mycket att göra på tåget hem… Jag skulle också vilja ha betydligt mer tid för reflektion och  tystnad, men alla vill inte betala för sån´t.

Och Per Westblom, ”passa-på-sjukan” är utbredd. Vad skulle missionkyrkans pastorsförbund ha ett extra årsmöte för under denna konferens? Jag var inte den enda som förgäves försökte förstå varför. Tog vi några beslut? Ja, att ordinarie årsmöte ska ligga under kyrkokonferensen i juni, vilket jag misstänker att vi redan belsutat.

Idag har jag varit på två seminarier. Jag kunde inte undgå att lägga märke till, att trots att seminariet: ”Att ge evangeliet till barn och unga” hade en manlig föreläsare, så var det endast en man bland deltagarna. Synd tycker jag och sorgligt om det upprepar sig vid samma seminarium i morgon. 

Owe Kenneberg talade om ledarskap och mognad på mitt andra seminarium. Det gjorde mig glad och hoppfull. ”Ledarskap handlar mycket mer om att lyssna, se och iaktta, än om att tala.”  Det ger hopp om ett lite annat ledarskap i framtiden, om det är den hållningen som lärs ut på THS.(Den typen av ledarskap finns förstås redan, men behöver utökas och lyftas fram.)

Till sist ett citat från Gunlög Roséns kvällsföreställning; ”Det är inte Gud som kör fast i gamla hjulspår. Gud kan börja om.”

Måtte också vi männsikor kunna börja om eller snarare låta Gud börja om med oss!

Passa-på-sjukan (reviderad)

Risken med medarbetarkonferenser är att jag drabbas av passa-på-sjukan. Nu menar jag inte passa på att göra Stockholm eller passa på att sova, utan passa på att ha möten. När ska vi mötas? Ja, vi har ju medarbetardagarna i januari då finns det massor av tid. Fyra långa dagar? Men det är ju inte precis så att schemat för dagarna är tomt. Idag har jag haft några sådana möten; bra och mycket viktiga sådana, men risken är förstås att jag inte blir riktigt närvarande i konferensen. Särskilt om man ska blogga om vad som sker är det ett problem. Samtidigt antar jag att företeelsen är så pass utbredd att jag talar för fler än bara mig själv. Men uppenbarligen är det också många som faktiskt deltar i programmet vilket ju är rätt skönt att notera. Imorgon ska jag gå på seminarier. Nu sitter jag på årsmöte för Baptisternas personalförbund – troligen det sista någonsin.

Vet inte vad jag tänkte på när jag skrev det här igår. Som styrelseledamot borde jag veta att vi har ytterligare ett årsmöte i november för att kunna ta det andra beslutet om att gå in i ett nytt gemensamt medarbetarförbund. Det första beslutet togs enhälligt igår.

Hur orkar ni?

Inne på konferensens andra dag börjar jag oroa mig för hur jag ska stå ut. Fortfarande på ett bra sätt…

Låt mig beskriva dagen (hittills)

Jag skippade lite av morgonen, tog en kopp te i lugn och ro istället. Sen följde en förmiddag som väckte både misstänksamhet och glädje i mig (Det kan du läsa mer om här ) Det har varit två fikapauser och en lunch med massor av samtal. Sen har det varit två seminarier -

Ett om ”Hopp och smärta”, som var en fortsättning av första passet i morse. Ett fantastiskt samtal mellan ungefär 15 människor om smärtan i livet som lite lekfullt och på fullt allvar rörde sig mellan personliga erfarenheter och allmängiltiga sammningar.

Det andra har just börjat. Vi är en rätt stor samling människor som lyssnar vidare på hur ”Church of Scottland” jobbat med att finna nya arbetsformer. Det blir mer konkreta funderingar på ”Hur man gör”

Det har varit väldigt bra. Det är fantastiskt att liksom störtdyka in i ett sammanhang där jag känner mig så hemtam och genuint överraskad och förvånad. Men nåstans tornar en fråga upp sig…

Hur många djupt meningsfulla samtal på en och samma dag kan man stå ut med?

Jag skojar inte när jag säger att jag är DJUPT TACKSAM över att jag inte ska vara med ikväll. Om det är nåt jag skulle önska mig och min älskade kyrka är att alla konferenser som den här – fast med 50% stillhet, tystnad och reflektion

Håller jag på att bli gammal, är det ADHDn eller hur står ni andra ut….?

utsikt

det skrivs ju rätt mycket här märkte jag just. Kan ju variera med en bild på utsikten från rummet. Norra Bantorget för några minuter sedan

Klarar vi två saker samtidigt?

Jag är nog inte gjord för det här, att blogga i realtid. Jag räknas sällan som funktionshindrad, men jag är inte snabb och rapp, hittar inte alltid orden i rätt stund. Jag behöver gå och fundera, vrida och vända på saker och ting, både i min ensamhet och tillsammans med andra…. fast det kanske är meningen med en blogg egentligen.

Nåväl, Karin Fritzon ställde bra frågor i panelsamtalet. Har kyrkan talsvårigheter? Och ev. var det även hon som talade om utmaningen att tala så andra förstår oss, att tala så orden hinner landa och att vi måste sluta låtsas förstå varandra. Våga ställa frågor och lyssna en gång till.

Ibland har vi så bråttom. Ofta har vi så bråttom och samtidigt kan man inte vänta tills man är helt färdig, innan man göra något. Lyssnandet måste pågå under vägen. Vi måste försöka klara av att både handla och lyssna samtidigt, att samtala medan vi rör oss framåt eller?

I svagheten blir jag stark

Jag sitter här och funderar, mitt i den upplevelse förmiddagens samlingar är. Systrar och bröder med funktionsnedsättningar delar tankar med oss.

Det är viktiga och bra föredrag och samtal. Min starkaste ahaupplevelse är att jag – som lever med olika, inte alltid lika utåt tydliga, funktionsnedsättningar i mitt eget och mina närmastes liv idag ser annat. Jag får andra frågor än de liknande upplevelser väckte i mig förut, innan diagnosen av mitt livslånga funktionshinder och innan reumatismen vaknat i min kropp.

Nu tänker jag att detta, som verkligen inte ska romantiseras, de två tillstånd som tar så mycket kraft och tid, som orsakar en hel del smärta, de på vissa sätt är mycket lättare att hantera än andra svagheter och olikheter jag har. Särskilt i kyrkan, där kulturen är snäll, ibland nästan tvångsmässigt snäll. Vi halta och lemalytta är liksom kyrkans special-gren i den 10-kamp som är ett samhälle.

Särskilt tydligt märks det naturligtvis med ADHDn. Att leva med låg impulskontroll i frikyrkan är inte alltid en lek, kan jag berätta – om nån nu inte redan insett det. Men nu – när jag och omgivningen vet att jag har en ganska grav funktionsnedsättning blir det liksom lite annorlunda

Och jag har ju också lärt mig med åren, skaffat strategier för att få det att fungera smidigare. För det mesta är det enklast att hålla mina infall för mig själv. När pastorn i en gudstjänst med tryckt program säger ”Nu tycker jag att vi sjunger den föreslagna sången XXX” låter jag tanken ”Om det nu faktiskt bara är ett förslag, så vet jag en bättre, ska vi rösta om det?” stanna inne i huvudet. Jag vet att den invändning den rymmer mot vår kyrkodialekt att tala om ”tycka” och ”förslag” när man uppenbart lagt möda på att välja en sång som passar i en noga planerad gudstjänst bättre tas upp vid annat tillfälle – som nu. Och jag inser att det är bra att jag – med min låga förmåga till automatisering (eller att gå på slentrian, som man också kan kalla det) ändå fäster er uppmärksamhet hur särt det låter för den som inte har just vår kyrkodialekt i sig

Att få ett namn och en förklaring, en diagnos, har varit livsavgörande för mig. Det har varit befriande. MEN – för att låna en viktig tanke från Karin Fritzon

Bara för att jag lever med en funktionsnedsättning är inte hela mitt liv en berättelse om trasighet”

Själv tänker jag att de där svårigheterna jag har inventerat och satt namn på faktiskt, jämfört med annat jag har svårt med, är mindre smärtsamma i mötet med andra, eftersom vi tillsammans kan hantera dem – de är kända.

Sida 2 av 4«1234»