Arkiv - Vinterkonferensen RSS Feed

Förnyelse

Det känns härligt att få vara en del av en kyrka som vill förnyas. Jag tackar Gud för det.

”Nu river vi väggen…”

Nu var det slut på konferensandet och jag är hemma igen.  Äldsta dottern hade lagat jättegod mat när jag kom hem, hunden och yngsta dottern överföll mig av ren glädje. Jag har varit ute på en kort kvällspromenad med hunden i ett underbart vinterlandskap och familjens båda herrar som varit på vift på var sitt håll i kväll, har också kommit hem.

En gammal sångstrof sjunger i mitt huvud, skriven av en baptist (på tal om Torbjörn Bådagårds tal om att bara baptister och metodister kunde skriva sånger i hans ungdom); ”Nu river vi väggen, vi ska riva väggen, nu ska väggen rivas ner… Nu river vi väggen, nu måste den bort…” Minns ni den? Det är Ingmar Olsson och musikalen ”Pappa”, tror jag.  ”Kyrka utan väggar” är spännande, men så är det ju det där med bärande väggar som Gustav Fridolin påmind oss om på förmiddagen. Dom måste få vara kvar. Kan vi komma överens om vilka de bärande väggarna är? Om man inte är byggkunnig är det inte alltid så lätt att veta. Det finns dom som gjort misstag på detta område. Men om man är uppmärksam, så brukar man märka när det blir fel och det finns sätt att åtgärda efter hand, så vi kanske inte behöver vara så ängsliga. Vi får väl pröva och se vilka väggar som bär och hur många vi kan undvara.

Funderar på att låta församlingens olika råd, som åker på sin årliga ”prat-och visionshelg” nästa vecka, få fundera lite kring ”Kyrka utan väggar” och kring bärande väggar mm.och se vart det leder i vår verklighet här i Lindome.

Tack för de personliga samtalen och mötena, tack för föreläsningar, seminarier och gudstjänster!  Jag har en hel del med mig hem att fundera vidare på och att prova på här hemma!  Tänk vad väggar som ska rivas fram över i våra församlingar och i vår nya gemensamma kyrka! Spännande, hoppas jag!

Matsal utan väggar

Hemma! Tack alla för en trevlig konferens! Tre samfund och ett ungdomsförbund har mötts under temat ”Kyrka utan väggar”. Några saknades men VI var där. På tal om ålder så har jag varit ”gråhårig” så länge att jag lärt mig leva med det. Jag är inte särskilt ålderfixerad och är glad att jag fått leva tills jag kommit till femtioårsåldern. Så det så. När jag satte mig till lunch den sista dagen av högtiden såg det inbjudande ut ett luta sig bakåt på tvären av stolen, om du förstår. Som tur var såg att det bara var en gardin och ingen vägg bakom. Det kunde gått illa. Det tar lite tid att lära sig tänka nytt.

Publik utvärdering

Delar av utvärderingen av konferensen låter jag vänta med tills den kommer via mailen och ger mig möjlighet att vara lite mera anonym. Men utifrån de fyra förhoppningar jag listade inför konferensen kan det ju vara läge att skriva något.

1 bra samtal i korridorerna
Det har infriats med önskvärt resultat. Träffat många gamla kontakter, och några nya. Många som längtar och vill.

2 intressanta och utmanande seminarier
Absolut. Storsamlingar och småseminarierna har varit bra. Bäst var church of skottlands inledning och Pelle Hörnmarks seminarium. Av vad jag hört i korridorerna har väldigt många varit väldigt nöjda med seminarierna.

3 gudstjänster där vi tillsammans får inspireras och djupna i vår Kristna tro
Här väntar jag tills jag ges möjlighet att vara anonym.

4 god mat och skön säng
Denna punkt är inte oviktig för att ge en skön ton till en konferens. Detta bara måste funka, och det gjorde det helt klart.

Örvigt: Det var alldeles för många som inte var där! Ingen nämnd, ingen glömd. Men många av de församlingar inom både missionskyrkan och baptistsamfundet som de senaste åren fått välkommna många nya medelmmar lös med sin frånvaro. Om vi längtar efter att vara en rörelse är det avgörande att så många som möjligt är med vid sånna här tillfällen.

Åldersspridningen är alarmerande. 50-åringar fick känna sig unga, vilket är roligt för dem, men inte för kyrkan eller equmenia. Det är gammalt och grått. Här finns det två saker att konstatera. 1 det är inte de närvarandes fel att pensionsåldern känns närgången, utan snarare de ickenärvarandes frånvaro. 2 en sånhär konferens måste ha ett upplägg som till större del attrahetera yngre ledare i våra sammanhang, här får både equmenia och kyrkan göra sin hemläxa till nästa gång.

Jaja. Ett summerande betyg blir 7 av 10. Jag är glad och tacksam över dagarna.

i fortsättningen finns jag här

Blessings
johan

Tack för denna gång

Nu har tiden kommit till tack i konferensen. Och jag passar på att tacka, jag också. Jag tycker att det har varit ett mycket bra arrangemang. Ska jag använda ett ord blir det nog ”trivsamt”. Jag inser att det låter lite platt och trivialt men det är mycket positivt menat. KOnferensanläggningen är ny, stor och fräsch men knappast det vräkiga lyxhotell som en del icke-närvarande har gjort gällande. Den stora samlingslokalen är betydligt mer intim än den i Skövde, vilket för mig varit gott. Men även samlingar och gudstjänster har präglats av en större intimitet eller enkelhet än vid det förra vintermötet. Musiken har haft en lättsam och samtidigt seriös prägel som tilltalat mig väl. Gårdagens nattvardsgudstjänst i små duklag och att få Dela ordet den första kvällen var goda erfarenheter. Jag har fått olika mycket ut av föreläsningarna men det handlar i hög grad (liksom allt annat förstås) om dagsform och preferenser. För min del var emellertid Marie Demkers föredrag outstanding. Seminariet om kristendom på 2000-talet med Tomas Kazen utmanade mig också mycket och befrämjade åtskilliga eftertankar. Är det positivt eller negativt att leva i flera världar och med flera världsbilder? Ur ett postmodernt perspektiv, kan det knappast vara en nackdel med flerfaldighet. Lever inte alla människor i flera berikande världar som är sinsemllan motsägande. Det funderar jag vidare på.

Maten har som jag tidigare skrivit varit utsökt god. Det enda jag kan invända mot är att kakor och smörgåsar har tagit slut rätt fort vid fikatillfällena. Enligt hotellpersonalen berodde det den första eftermiddagen på att somliga tog 3-4 stycken. Sant? Vet inte. Hoppas inte. Idag fick jag i alla fall ingen munk, men det var nog ingen större nackdel ur ett hälsoperspektiv. När det gäller hälsa förresten är det väl knappast så att en konferens av det här slaget befrämjar den i någon större utsträckning. Mycket sittande blir det, men vad skulle man annars göra? Motionera får man väl göra nån annan gång, i ett annat liv, i en annan värld.

Till sist: tisdagens förmiddag med funktionshindrade människor i centrum gjorde mig tagen och eftertänksam. Ett stort tack till arrangörerna och inte minst det mod med vilket ni gjort programmet.

Så vill jag tacka Gud för att jag fått nåden att vara med i detta rika sammanhang. Tack!

Och vem ska städa toaletterna då?

Som sittande i styrelsen för baptisternas personalförbund har jag haft förtroendet att under konferensesn kvällsgudstjänster vara kyrkvärd. Av mina många äventyr i församlingsarbetets underbara värld så är nog detta område det jag har absolut minst erfarenhet av. Och troligen gäller det fler kollegor än mig. Detta märktes särskilt vid den första gudstjänsten då vi skulle göra något så enkelt som att samla in kollekt. Hur svårt kan det vara? Inte behöver vi tänka igenom det. Ni tar den delen och vi den. Klart! Något mer förvirrat än vår insamling den kvällen har man väl sällan sett. Skulle inte förvåna mig om det satt hugade givare som inte fick ge sin gåva. Illa.

Vid middagen igår satt vi och samtalade om städning av kyrkan. Hur har ni gjort? Städgrupper, anställda eller både ock? Utgångspunkterna lyder oftast: ingen vill göra det här, det finns ingen städningens nådegåva och det innebär (onödiga) problem med städgrupper. Hur kommer det sig att vi inte kan göra en enkel gemensam uppgift som kan befrämja gemenskap och bön till ett möjlighetens område? Vi som talar så mycket om värdet av praktiskt tjänande. En pastor berättade att det faktiskt finns de i hans församling som tycker om att göra sådana uppgifter. Men i o m att andra redan från början hävdar att det kan ingen vilja, så skäms de för att säga det. Därför kan städningen inte bli en uppgift för dem som vill utan antingen ska alla göra det eller ingen (d v s vi betalar någon för att göra det).

Jag skulle tro att jag och andra pastorer har en skuld här. Vi har begränsad erfarenhet av det praktiska arbetet (det ska inte pastorn behöva göra) och tenderar dels att – ibland subtilt – förminska detta tjänande och vi utgår från att ingen vill (eftersom vi inte själva vill). Kanske sätter vi en högst olycklig agenda på det viset.

”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket”

Mitt favorticitat från idag är flera hundra år gammalt och skrivet av Voltaire, citerat av Bo Edvardsson på denna förmiddag; ”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket.” 

Men favoritföredraget hölls av Tomas Kazen på seminariet: ”Kristen på 2000-talet” och citatet ovan passar bra in också i det. Några tankar från seminariet var att glappet mellan bibelns texter och vår moderna världsbild är enormt idag. Hur hanterar vi det? Hur gjorde den första generationens kristna? Hur förhöll de sig till evangelieberättelserna? Gick de på vatten? Stillade de stormar på lokala insjöar? Eller tolkade de berättelserna teologiskt? Predikade de ett bokstavligt helvete? Var de exorcister? Några gjorde det. Andra inte.  Det fanns olika tolkningar redan från början. 

Och en uppmaning från Kazens seminarie: ”Våga vända och vrida på allt!” ”Vi kommer aldrig att bli överens. Vi behöver inte bli överens, men vi måste fortsätta samtala (och tänka skulle jag vilja tillägga) och inte blunda.”

Åh, jag blir så sugen på att vrida och vända! Jag måste nog, på ett eller annat sätt, se till att få mer tid för teologi, studier och förkovring! På min nuvarande tjänst har jag snart jobbat i 10 år. 20 år totalt som pastor.  Jag älskar ”min” församling! Men ett friår för fortbildning hade inte suttit fel! Möjlighet att hinna tänka lite mer och samtala med litteratur och människor på heltid eller deltid.

I brist på friår får man glädja sig åt denna vinterkonferens och det gör jag, trots mitt gnäll om brist på ”luft” mellan passen. Så ingen tror något annat.

bilder som krockar

Mitt favoritcitat från den här dagen är av Tomas Kazen som sa ”nu när kyrka utan väggar är på tapeten”…

Jag vet inte om det var mina tankar när jag valde seminarier eller om någon annan tänkt. I alla fall hörde seminarierna samman idag också, ett om sekulariseringen som kristendomens fullbordan och ett om glappet mellan Bibelns och dagens förestälnningsvärld och uttryck för tron. Vilka goda värden har sekulariseringen, om den ägt rum, fört med sig? Demokrati… jämställdhet mellan könen, fri forskning. Dietrich Bonhoeffer såg en tro utan religion, makt och negativa strukturer. Vi vill ha en kyrka utan väggar, kanske. Att söka ett relevant språk och tidsanpassade bilder och handlingar som kommer före våra trossystem, är också tankar i relation till föredrag jag deltog i, i eftermiddags. Vad måste man tro på för att kunna vara med? Om det är att göra vatten till vin, eller att gå på vatten som är poängen borde vi inte träna mer på det då? Måste föra vidare tanken om aktiviteten ”gåpåvattengympa” eller ”görvattentillvinkurser” som något som en ny kyrka kan erbjuda. Om vi tror på allt vi läser. Eller är det ”älska Gud och min nästa som mig själv  övningar”? Ja det är bara att välja, det är vi som bygger…

Pelle Hörnmark levererar

Var på ett seminarium med Pelle Hörnmark, ledare Pingst FFS, i eftermiddags. Svårt att sammanfatta, så jag ger dig en massa oneliners. Rubriken var: Förändring –självklart och jättesvårt

Hur jobbigt som helst, får köra om långtradare i kurvor.
Att dra ny väg betyder inte att målet är förändrat, men att resan ändras.
Det är roligare att försöka. Man vill inte bli gammal och minnas att man bangade.
Grip dig an vad du kan göra eller drömma om att kunna, i djärvhet ligger snille, makt och magi.
Det skulle behövas lite mera mod bland ledarna.
Det är får utan herde i de svenska församlingarna.
Det finns människor som aldrig någonsin accepterar förändringen. Ca 10%
Även om det låter som om alla är med, så är det inte så.
Man måste skrida till handling innan man fått med sig alla, men tillräckligt många måste vilja. Om vi väntar in de flesta så blir det bra. De som är lite tröga att komma igång, är lite tröga att kliva av. Man är trogen i det långsiktiga.
Mose visste att staven ”funkade”. Men Gud är inte upprepningens Gud.
Vi kan inte ha större backspegel än vindruta.
Det passar inte Guds folk att bara köra på repetition
Vi har lätt att hylla det skapade istället för skaparen.
Förändringen börjar i vår tanke. Rom 12:2
Pastorerna bör gå en danskurs. Eller speedway. Eller vad det nu är. För att uppleva hur det är att vara ny i ett sammanhang man inte är hemma i.
Varje människa är under konstruktion. Att vara efterföljare till Jesus är att medvetet utsätta sig för hans konstruktion.
Jag har lärt mig hur saker funkar, så jag behöver varken Gud eller Helig ande längre.
Börja med kyrka, och uppdraget går förmodligen förlorat. Börja med uppdraget, och det är troligt att ni finner en kyrka
Församlingen kan inte få stå i vägen för det Gud har tänkt.
Evangelium, Gåvor i församlingen, Omgivningens behov.
Vi håller på med alldeles för mycket som vi inte ens tror på själva.
Det går fortare när jag gör det, men det blir inte 100%
Ingen hade samma org. Alla hade sina idéer. Alla drog nya människor till sig. Det som var lika var att de alla var helt övertygade om att det dom gjorde var det bästa de kunde.
Bär du på en övertygelse i ditt liv? Vad vill du?
Vi är lite för tama, vi vill för lite.
Man måste vara beredd att betala priset.
Ens övertygelse måste få konsekvenser
Vad gör vi för att få tillbaka barnen och barnfamiljerna till att börja med?
Att välja något handlar väldigt ofta om att välja bort något också. Det går inte att välja alla vägar.
När jag blir gammal hoppas jag kunna se bakåt och tänka ”Vi gjorde det vi trodde på, och att vi var beredda att betala priset”
Vem är det man vill tjäna, och vad man vill vinna. (Gal 1:10. 1Tess2:5-6)
Man behöver erkänna att man har ett bekräftelsebehov.
Det är livsfarligt om andra människors applåder får för stor betydelse. Vi behöver ha koll på vårt bekräftelsebehov.
Förändra verksamheter är svårt, att förändra människor är jättesvårt.
Det sitter inte i väggarna, det sitter i människors tankar och hjärtan.
Det som till slut gör skillnad är värmen i våra handslag.
Det är lätt att kliva åt sidan, det är svårare att stå kvar (Hammarskjöld)
Vi är ju bröder och systrar, så ni har ett ansvar att tillrättavisa mig om det är något jag missuppfattat.
Är det något man önskar för GF-kyrkan så är det enade led. Att man står upp för varandra och får känna stolthet över att man är med.
Ang missionskyrkans pastorer: De är vårt enda hopp, de är välutbildade. Vi har en lista med 53 namn som vi bearbetar.
Vad är lojalitet i vår tid, då kyrkkartan ritas om? Det handlar om denhär (plockar upp Bibeln). Läser vi den någorlunda som det står, eller gör vi hundratals egna tolkningar. Är Jesus vägen eller inte?

Nu har jag varit på två seminarier

Inser att mina bloggar idag i hög grad blir någon form av recensioner av föredragshållare. Sen jag skrev sist har jag varit på två seminarier: Förändring med Pelle Hörnmark och Kristendom på 2000-talet med Tomas Kazen. Båda givande och sinsemellan tämligen olika. Jag gillar Hörnmark. Inte bara för att han kommer från min hemstad Jönköping och för att han har en skön humor. Hans avslappnade och självironiska förhållande både till sig själv och pingströrelsen är välgörande. Dessutom hade han flera goda tankar om förändring. Med tanke på att just pingströrelsen – enligt min mening – är det samfund som har den största förändringsbenägenheten idag så blir trovärdigheten hög. När jag frågar varför det är så (att benägeneheten är så hög) blir svaret självklart: Vi har ju väntat i 100 år.

Tomas Kazen, numera professor i exegetisk teologi vid THS, tog upp det enorma glapp som finns mellan den världsbild vi lever med i Sverige idag och den (eller snarare de) vi möter i Bibeln. Frågan är knappast ny men Tomas ställde den med stor skärpa och föreslog ett antal möjliga förhållningssätt, varav flera beskrevs som rätt tvivelaktiga. Den vanligaste är nog att vi lever med två motsägelsefulla världsbilder som fungerar på olika tider och i olika sammahang, men inte samtidigt. Tomas framhöll att kyrkan idag gör många bra saker som ligger i linje med Jesu gudsrikesvision, vilken i hög grad hade sociala och politiska dimensioer. Men vad gör vi med de många, många berättelser och påståenden som helt enkelt inte går ihop med vår världsbild?

På många sätt har vi lärt oss att leva med och hantera en del av dessa egenheter i NT. Men människor som inte är vana vid Bibeln har inga sådana strategier. De sugs på gott och ont till just de avsnitt som vi bortser från. Då tvingas vi att faktiskt ta dessa ord på allvar (d v s bekräfta, benämna och hantera dem).

Sida 1 av 41234»