Och vem ska städa toaletterna då?

Som sittande i styrelsen för baptisternas personalförbund har jag haft förtroendet att under konferensesn kvällsgudstjänster vara kyrkvärd. Av mina många äventyr i församlingsarbetets underbara värld så är nog detta område det jag har absolut minst erfarenhet av. Och troligen gäller det fler kollegor än mig. Detta märktes särskilt vid den första gudstjänsten då vi skulle göra något så enkelt som att samla in kollekt. Hur svårt kan det vara? Inte behöver vi tänka igenom det. Ni tar den delen och vi den. Klart! Något mer förvirrat än vår insamling den kvällen har man väl sällan sett. Skulle inte förvåna mig om det satt hugade givare som inte fick ge sin gåva. Illa.

Vid middagen igår satt vi och samtalade om städning av kyrkan. Hur har ni gjort? Städgrupper, anställda eller både ock? Utgångspunkterna lyder oftast: ingen vill göra det här, det finns ingen städningens nådegåva och det innebär (onödiga) problem med städgrupper. Hur kommer det sig att vi inte kan göra en enkel gemensam uppgift som kan befrämja gemenskap och bön till ett möjlighetens område? Vi som talar så mycket om värdet av praktiskt tjänande. En pastor berättade att det faktiskt finns de i hans församling som tycker om att göra sådana uppgifter. Men i o m att andra redan från början hävdar att det kan ingen vilja, så skäms de för att säga det. Därför kan städningen inte bli en uppgift för dem som vill utan antingen ska alla göra det eller ingen (d v s vi betalar någon för att göra det).

Jag skulle tro att jag och andra pastorer har en skuld här. Vi har begränsad erfarenhet av det praktiska arbetet (det ska inte pastorn behöva göra) och tenderar dels att – ibland subtilt – förminska detta tjänande och vi utgår från att ingen vill (eftersom vi inte själva vill). Kanske sätter vi en högst olycklig agenda på det viset.