Orkar alla med en individuell etik

Har just avslyssnat konferensens intellektuellt mest stimulerande föredrag, hittills . Statsvetaren Marie Demker talade om kyrkans uppgift som att kallibrera den moraliska kompassen för dess medlemmar. När jag nu skriver så känns det inget vidare innovativt. Men Demker var verkligen utmanande. Som individer idag står vi ständigt inför avgörande moraliska val. De traditionella och universella moralprinciperna fungerar inte längre. Istället måste vi uppmuntra en moral som utgår från mötet med min medmänniska och de behov som hon har. Mötet med den andre och hennes behov kan inte inordnas i allmäna principer. Varje möte är unikt och oförutsägbart. När det gäller våra närmaste (familj och vänner) är det naturligt att vara hjälpsam och omsogsfull. Vi behöver utöka den krets av människor där det känns självklart att vi har ett ansvar för den vi anar ett behov hos.

Kyrkan som organisation är betydelsefull men den får inte bli ett mål i sig så att medlemmarna blir besvärliga inslag i arbetet. Istället måste organisationen fokusera på den enskilde och hjälpa henne till ett trovärdigt liv i vardagen som också får politiska dimensioner.

Jag bejakar i hög grad det Demker säger och konstaterar att vi helt enkelt måste förhålla oss till och acceptera det extremt individualiserade samhälle vi lever i. Min fråga är ändå om det inte finns behov av mindre gemenskaper som visar hur ett autentiskt liv faktsikt kan bli enklare tillsammans. Det individuella livet är fritt och gott, men ytterligt krävande och ansvarsfullt. Orkar alla det?

  • http://hagevi.wordpress.com/ Magnus Hagevi

    En tanke hos Demker var väl också att det inte var meningen att en kyrka utan väggar ska riva dessa genom att sluta att ha dygder, utan att kyrkan — och dess medlemmar — ska använda sina dygder i samhället.

    • Per Westblom

      Så sa hon, men det var framför allt genom den enskildes val som dygderna skulle ta gestalt i samhället.