Vad tjänar det till att bara läsa ord huller om buller?

Under gårdagens kvällsgudstjänst fick vi dela ordet med varandra. Metoden återfinns i Bibelanvändarboken och är formulerad av prästen Andreas Ebert. Jag är inte mycket till metod-ist, men denna har följt mig under 10 års tid i olika sammanhang, framför allt min husgrupp där vi delat oss igenom Johannes och Markus m fl. För mig är den outstanding i sin enkelhet och sitt samtidiga djup. Oförglömliga samtal och insikter har uppstått ur den, utan några andra hjälpmedel än de enkla punkterna och våra erfarenheter. Och igår fick vi alltså pröva den i en stor gudstjänst. Hur gick det ihop? Mycket bra, skulle jag säga. Men just enkelheten är en utmaning för oss kunskapsstinna och pratglada. En punkt handlar om att lägga ett ordcollage; huller om buller läsa ord och fraser för att lägga en gemensam osynlig mosaik. Vad ska det tjäna till? Det ger väl inget och bryter dessutom mot sammanhanget! Jag kan bara efter 10 år konstatera: jo, det ger mycket. Men jag märkte igår att det var svårt att hålla sig till denna enkla regel: bara läs orden och lägg dem på bordet utan kommentarer. Men vi vill ju så gärna dela våra insikter och erfarenheter med en gång, så varför slösa tid med denna lek? Samma fråga kan ställas om ordlös meditation; vad ska det tjäna till? I min grupp funkade det bra, kanske för att det förutom mig bara var kvinnor.