I svagheten blir jag stark

Jag sitter här och funderar, mitt i den upplevelse förmiddagens samlingar är. Systrar och bröder med funktionsnedsättningar delar tankar med oss.

Det är viktiga och bra föredrag och samtal. Min starkaste ahaupplevelse är att jag – som lever med olika, inte alltid lika utåt tydliga, funktionsnedsättningar i mitt eget och mina närmastes liv idag ser annat. Jag får andra frågor än de liknande upplevelser väckte i mig förut, innan diagnosen av mitt livslånga funktionshinder och innan reumatismen vaknat i min kropp.

Nu tänker jag att detta, som verkligen inte ska romantiseras, de två tillstånd som tar så mycket kraft och tid, som orsakar en hel del smärta, de på vissa sätt är mycket lättare att hantera än andra svagheter och olikheter jag har. Särskilt i kyrkan, där kulturen är snäll, ibland nästan tvångsmässigt snäll. Vi halta och lemalytta är liksom kyrkans special-gren i den 10-kamp som är ett samhälle.

Särskilt tydligt märks det naturligtvis med ADHDn. Att leva med låg impulskontroll i frikyrkan är inte alltid en lek, kan jag berätta – om nån nu inte redan insett det. Men nu – när jag och omgivningen vet att jag har en ganska grav funktionsnedsättning blir det liksom lite annorlunda

Och jag har ju också lärt mig med åren, skaffat strategier för att få det att fungera smidigare. För det mesta är det enklast att hålla mina infall för mig själv. När pastorn i en gudstjänst med tryckt program säger ”Nu tycker jag att vi sjunger den föreslagna sången XXX” låter jag tanken ”Om det nu faktiskt bara är ett förslag, så vet jag en bättre, ska vi rösta om det?” stanna inne i huvudet. Jag vet att den invändning den rymmer mot vår kyrkodialekt att tala om ”tycka” och ”förslag” när man uppenbart lagt möda på att välja en sång som passar i en noga planerad gudstjänst bättre tas upp vid annat tillfälle – som nu. Och jag inser att det är bra att jag – med min låga förmåga till automatisering (eller att gå på slentrian, som man också kan kalla det) ändå fäster er uppmärksamhet hur särt det låter för den som inte har just vår kyrkodialekt i sig

Att få ett namn och en förklaring, en diagnos, har varit livsavgörande för mig. Det har varit befriande. MEN – för att låna en viktig tanke från Karin Fritzon

Bara för att jag lever med en funktionsnedsättning är inte hela mitt liv en berättelse om trasighet”

Själv tänker jag att de där svårigheterna jag har inventerat och satt namn på faktiskt, jämfört med annat jag har svårt med, är mindre smärtsamma i mötet med andra, eftersom vi tillsammans kan hantera dem – de är kända.