Hur orkar ni?

Inne på konferensens andra dag börjar jag oroa mig för hur jag ska stå ut. Fortfarande på ett bra sätt…

Låt mig beskriva dagen (hittills)

Jag skippade lite av morgonen, tog en kopp te i lugn och ro istället. Sen följde en förmiddag som väckte både misstänksamhet och glädje i mig (Det kan du läsa mer om här ) Det har varit två fikapauser och en lunch med massor av samtal. Sen har det varit två seminarier -

Ett om ”Hopp och smärta”, som var en fortsättning av första passet i morse. Ett fantastiskt samtal mellan ungefär 15 människor om smärtan i livet som lite lekfullt och på fullt allvar rörde sig mellan personliga erfarenheter och allmängiltiga sammningar.

Det andra har just börjat. Vi är en rätt stor samling människor som lyssnar vidare på hur ”Church of Scottland” jobbat med att finna nya arbetsformer. Det blir mer konkreta funderingar på ”Hur man gör”

Det har varit väldigt bra. Det är fantastiskt att liksom störtdyka in i ett sammanhang där jag känner mig så hemtam och genuint överraskad och förvånad. Men nåstans tornar en fråga upp sig…

Hur många djupt meningsfulla samtal på en och samma dag kan man stå ut med?

Jag skojar inte när jag säger att jag är DJUPT TACKSAM över att jag inte ska vara med ikväll. Om det är nåt jag skulle önska mig och min älskade kyrka är att alla konferenser som den här – fast med 50% stillhet, tystnad och reflektion

Håller jag på att bli gammal, är det ADHDn eller hur står ni andra ut….?

  • Mikael Nilsson

    Hej Anna, det är därför jag väljer andra konferenser/kurser än Vinterkonferensen. Vi behöver hitta sammanhang där tid finns för reflektion och samtal kring det som lyfts fram. Det finns heller inget egenvärde i att vara så många som möjligt på samma plats. Jag har varit på kurs med KRIK i Norge, cirka 100 deltagare, gott om tid dför skidåkning och umgänge och ett tydligt tema för dagarna. Skönt, upplyftande,avkopplande och inspirerande!

    Mikael Nilsson, Fristad