Oj! Nu börjar det…

Söndagkvällen stillnar i radhuset och jag försöker följa med.

Vovven har gått kvällsrunda. Morgondagens middag (Helstekta fläskkotletter i tomat- och gräddsås) står i lergryta i ugnen och är klara om någon timme, veckans övriga middagar är planerade så de kan bli tillagade utan mig här. Det är ganska städat och snart ska jag ta de sista tagen så att huset är redo för de tre döttrarnas anländande från Pappan imorgon. Kattan har tagit chansen att behagfullt sträcka ut sig på matbordet (där hon INTE får vara) bredvid datorn, hon tar tillfället i akt när jag skriver. Innan läggdags ska jag lägga fram det jag behöver för morgondagen.

Jag tänker att runt omkring i Sverige pågår samma sorts förberedelser. För nu ska vi, oavsett om vi bor så att vi flyktigt kan landa i egen säng eller ska bo borta dessa dagar, inte vara HÄR på ett tag. Snart har vi tagit ett steg bort från våra respektive vardagar in i en gemensam bubbla av möte, kunskap, eftertanke och ståhej.

För mig är det omtumlande. I rätt många år har jag stått vid sidan om då ni; kollegor, vänner och bekanta, klasskamraterna jag delade år med på seminariet, träffats på detta sätt. Det var mitt val, jag har haft andra konferenser och kurser att delta i. Inte trodde jag för bara någon månad sedan att jag skulle vara med på Vinterkonferensen detta år. Men så blev det. Oförhappandes.

Varför? Jag hoppas, jag tror, nåt i mig vet till och med; ”För att det skall vara så”. Jag upptäcker mer och mer att jag verkligen bär – och uppenbarligen länge burit – en längtan tillbaka i tjänst. Jag tror att alla som vill tjäna sliter med frågan om motiven, inte är det lätt att själv veta. Det är viktigt att alltid fortsätta ett ärligt sökande om vad Gud vill, vad jag vill, vad sammanhanget behöver. Det är viktigt att vara ärliga men ömsinta med varandra. Våga söka svar utan att gå i försvar.

Själv tänker jag dyka rakt in i sammanhanget, i mötet med er alla, i Vinterkonferensen. Vara både hemtam och nybörjare på en och samma gång. Vaka över både min tvekan och min tvärsäkerhet så att ingendera tar överhanden. Jag vill vara nyfiken de här dagarna.

Pirrigt är det. Men jag tar itu med det som måste göras, sätter på en kopp te och hoppas att somna i rimlig tid