En glimt ifrån sjukhuskyrkan

Arbetet i sjukhuskyrkan är mycket meningsfullt!
Sedan aug.2010 är jag anställd som sjukhusdiakon i Sjukhuskyrkan i södra Hälsingland. Min bas är sjukhuset i Bollnäs och det är där jag tillbringar den mesta tiden. Jag samarbetar med en präst från Svenska kyrkan.
Att vara medmänniska är min huvudsakliga uppgift. Att vara någon som har tid, som ser, som hör och har förmåga att vara närvarande. Det handlar också om att inte dra sig tillbaka när det riktigt krisar till sig, att trots sin egen osäkerhet och rädsla våga stanna kvar där det absolut svåraste har hänt.
Patienter, anhöriga och personal är de tre målgrupper vi har i vårt arbete.
Det blir många nära samtal med människor. Det är en förmån och väldigt fascinerande att få lyssna på människors livsberättelser – sorg, glädje, kamp, livslust, hopplöshet – som livet är.
Jag upplever att vi fyller ett stort behov hos människor, genom att vara någon som har tid, som vill lyssna, ibland kanske ge råd och som har tystnadsplikt.
Sjukhuskyrkan är väl etablerad på sjukhuset och vart jag än rör mig blir jag mycket positivt mottagen. Personalen uttrycker en stor tacksamhet över att vi finns. Vi är en resurs som dom verkligen räknar med. Jag tror att vid ett mindre sjukhus är möjligheterna till ett gott och nära samarbete stora.
För mig är det stort att få vara en representant för Kristus när jag finns på sjukhuset. I min gröna diakonskjorta blir jag synlig och tydlig.
Det är inte orden som är viktiga i mitt arbete, utan närvaron. Min uppgift är inte att övertyga folk att bli kristna, men med ett förhållningssätt som är öppet för vad som än kan komma, händer det nu och då att människor vill prata om Gud och kristen tro. Ibland vill någon att jag ber för dom.
Det här jobbet handlar om verkligt liv och verklig död. Det har blivit så tydligt för mig att allt hänger så intimt ihop. Livet och döden är så nära varandra. Mitt i den djupaste sorg kan döden vara så vacker och helig. När jag står där i avskedsrummet med de anhöriga, känner jag så tydligt att döden inte bara är en avslutning på livet. Det är något mycket, mycket större. En vän till mig sjöng en sång, där några av orden löd: Döden är när livet vänder blad.

Eftersom arbetet tar mycket energi och kraft känns det skönt att veta att församlingarna ber för sjukhuskyrkan och oss som arbetar där.
Det går inte att planera mitt arbete. Jag vet aldrig vad som ska hända Därför är min utmaning att ständigt träna på överlåtelsen. Att varje morgon på väg till jobbet säga: Herre, ske din vilja, och sen lita på att den bär.

Kerstin Renöfält / Sjukhusdiakon

Inget går att planera. Den stprsta utmaningen är överlåtelsen

Döden är när livet vänder blad

Diakonisekreterare Marie Lindholm presenterar sig

Nu har det gått några veckor sedan jag började min nya tjänst som diakonisekreterare i Missionskyrkan och jag tycker det är hög tid för en presentation av mig. Jag heter Marie Lindholm, är 49 år och kommer nu senast från en diakon- och församlingsföreståndartjänst i Värö missionsförsamling i Väröbacka, 2,5 mil norr om Varberg, där jag har verkat under fem år. I Väröbacka har jag min familj – Martin som är pastor i Pingstkyrkan i Bua och våra fyra tonårsbarn; Hanna, David, Marcus och Samuel. För snart sju år sedan flyttade vi från Stockholm till Halland men nu är jag alltså tillbaka i Stockholm igen under veckorna.

I botten är jag socionom och har bl.a. arbetat inom socialtjänsten som socialsekreterare på Maria Ungdom i Stockholm, med familjerådgivning, på Brinkens natthärbärge i Gamla stan och som sjukhuskurator. Jag har även ett stort missionsintresse och har i min ungdom verkat inom missionsarbete på bl.a. en socialbyrå i New Orleans, mot kokainmissbruk i Bolivia, alkoholproblematik i Peru och evangelisation i Chile.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag ser mycket fram emot hur Gud kommer att leda mig och arbetet vidare och vad denna nya tjänst kommer att innebära. Min önskan är att få vara med och utveckla det diakonala arbetet, men även att få förvalta och sprida allt det goda diakonala arbete som redan bedrivs genom Missionskyrkan. En viktig del i tjänsten som jag nu har fått vara med om är processen att anta nya diakoner, det känns ansvarsfullt och viktigt. Jag ser fram emot att höra av dig och träffas framöver. Jag tycker också att vi skulle få fart på vår diakoniblogg så att den blir verksam och levande. Många varma hälsningar Marie Lindholm.

Att sitta inne med frågor…

Jag tror att det är väldigt viktigt att vi får ställa våra frågor. Frågor om livet, frågor om tron, frågor om allt. För tänk så mycket vi går och funderar på. Frågor som vi inte vågar ställa för att vi tror att vi är själva om dem eller för att vi tror att det är ”dumma” frågor.

Nästan alla de barn och ungdomar som jag möter får någon gång chansen att lägga en fråga i en frågelåda. Frågor som kan handla om vad som helst.

Igår hade vi sista gången före jul med konfirmanderna. Då passade vi på att svara på frågor från vår frågelåda. Det var frågor som rörde allt mellan ”Får man flirta i kyrkan?” och ”Hur vet man när man är kristen?”.

Som ni kanske förstår så gillar jag det här med frågelådor. Kanske därför att jag aldrig vågade fråga när jag var yngre. Kanske också därför att jag lär mig så väldigt mycket av att vara med och försöka svara på frågor som kommer in.

Våga fråga, och våga skapa miljöer där frågorna får komma fram! Vad är din fråga?

En speciell dag…

En kväll bestående av lekar från Kongo, rostat bröd, prat om framtida utbildningar och lite tjejsnack. Mitt i allt detta får jag vara med. Mitt i mötet med tonåringar.

Kanske verkar det som en vanlig fredagskväll i kyrkan. Men nej, det är ingen vanlig kväll. För under en vanlig kväll får man väl inte vara med om alla dessa möten? En vanlig kväll lyssnar man väl inte på när en tonåring berättar om hur hon känner sig trygg med Gud vid sin sida?  

Varje dag, varje möte är nytt! Kanske behöver vi påminna oss om det. Att inte ta livet allt för självklart. Det finns inga vanliga dagar…

Inte alltid så enkelt

Det har varit höstlov för många under veckan som gick. Vi, Eva och jag, har haft fyra av våra syskonbarn här hos oss i Halland. Härliga dagar tillsammans, sådär lagom blandning av aktivitet och slappa i soffan. Ett värdefullt tillfälle för oss att ha kvalité med barnen (som är mellan fyra och elva år) utan föräldrar och kompisar i närheten. Förstå mig rätt; de har både utmärkta föräldrar och kompisar, men att få rå om varandra så här några dagar är speciellt. Jag tror att de flesta av er förstår vad jag menar, kanske till och med nickar instämmande.
En av dagarna, när jag stod med disken i vårt kök, kom jag på mig själv att kasta påbörjade smörgåsar, resterna av fil och flingor och ratade kanelbullar. Det kändes verkligen inte bra, jag upplevde mig skyldig på något sätt.
Vi har ingen skriven miljöpolicy hemma hos oss. Men vi försöker sortera, återvinna, inte slänga mat i onödan, fylla diskmaskinen maximalt, handla medvetet med mer ekologiskt och Fairtrade. Sakta, ibland små steg, men sakta bättre och bättre eller mer och mer.
Det är så lätt att vi lägger för mycket mat på tallriken, eller att ta till sig för mycket. Ibland är vår avsikt att agera rättvist vid matbordet; ingen ska få mer eller mindre, men kanske gör vi det ibland för att undvika konflikter.

Liksom ”Svenska Missionskyrkan vill (vi) verka för rättvisa, fred och bättre miljö. I omsorg om naturen och allt skapat vill kyrkan arbeta för en rättvis fördelning av jordens resurser” (ur Svenska Missionskyrkans konstitution).

Jag funderar på hur vi kan ha samtal med varandra och barnen om vårt gemensamma sätt att välja, handla och ta ansvar för miljö och rättvisa, utan att grunda för dåligt samvete och skuld? Hur genererar vi känslan till ett sätt att tänka och vilja leva, istället för en inställning präglad av hot och måste. Något vi får göra eller vill göra, inte måste göra.

Och tänk när barnen blivit intensivt medvetna tonåringar som ständigt påminner oss om ”den rätta vägen”!
Inte alltid så enkelt, då heller. Men säkert nyttigt.

Att gå vidare

”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Den bönen går lätt att bedja, men en dag stannar foten i luften medan tanken rannsakar själen. Skarpt läge: antingen slutar du att be bönen eller så ser du på allvar på vad den kan betyda för just dig. Så sa jag till mig själv och innan jag riktigt fattade hur det gick till så kom kallelsen till att arbeta som diakon i lokal församling. Hur det är ber jag att få återkomma med för jag har inte hunnit att börja än.
Jag ser vägen eller stigen men jag vet inte vart den leder, visst är det spännande.

Om diakoni vill jag skriva.

För mig är det diakonala uppdraget viktig.
Jag vill se den kristna församlingen som en helhet vars högsta önskan är att räcka evangelium åt medmänniskor. Detta sker på olika sätt allt efter människors kallelse och gåvor. Några förkunnar ordet andra omsätter förkunnelsen i handlingar, kärlekshandlingar, som gör evangeliet synligt och trovärdigt.
Jag tycker om att tänka att diakoni är kärlekens tjänst.

Vet ni att varenda missionsförsamling har, oftast många sådana tjänster, oftast frivilligarbetare.
Vet ni att dessa kärlekens tjänare nästan inte märks, det finns någon konstig tradition som säger att det diakonala uppdraget skall utföras i tysthet. Så vill vi inte ha det längre.
Diakoni innebär möten med många olika människor och det finns en kreativitet bland diakoner och diakoniarbetare som är stor och så måste det vara när man är i kärlekens tjänst.
Att berätta och lyssna till församlingars diakonala funktioner i vardagslivet kan ge  inspiration, kraft och glädje.
Därför skall vi blogga.
Därför skall vi berätta.
Därför skall vi dela det vi står i.
Sida 6 av 6« First...«23456