Arkiv - vardagsliv RSS Feed

Träning!

Så här i början av det nya året är det nog många av oss som tänker att nu är det dags att ta tag i saker och ting. Det här året ska bli året då jag tränar. Kanske går till gymmet, börjar på zumba, simmar… För att komma i god fysisk form så behöver träningen vara regelbunden, och någorlunda ofta. Och i början brukar det gå ganska bra, men sen… Skälen och ursäkterna tornar upp sig och resultatet blir ofta att träningen uteblir.

Kanske är det bara jag som känner igen mig i det här!?
Hur som helst så tror jag att det finns en annan del av oss själva som vi också behöver träna men som vi är ännu sämre på att komma igång med. Jag tänker på vår självkänsla!
Självkänslan finns inte där av sig själv och det är så lätt att den försvinner nästan helt. Därför behöver vi träna. Vi behöver säga åt oss själva att vi är bra, vi behöver fundera på vilka goda egenskaper vi har använt just idag. Och vi behöver våga vara stolta över det vi gör!



När tränade du sist?

Jag arbetar mycket med tonåringar i min tjänst som ungdomsdiakon. Och just detta att träna självkänsla försöker jag plocka in på många olika sätt i arbetet. Det blir så lätt så att budskapet om att ”Gud älskar dig” går att förstå utifrån andra, men själv är det svårt att ta till sig. Då kan min roll som ledare få bli att vara tränare. En tränare som peppar och ser goda sidor. En tränare som ger redskap för att själv träna självkänsla.


Sef 3:17
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.

// Maria Melin, ungdomsdiakon i Tierps missionsförsamling

Chokladen är slut!

Chokladen är slut, idag är det tjugondag Knut!
Idag håller jag på att städa ut julen. Tar ner alla stjärnor och ljusstakar från fönstren, plockar ner tomtar och annat pynt och återställer hemmet till hur det var före julen. Jag älskar julen och traditioner, men idag känns det ändå bra att den är över. Jag är inte mycket för att se tillbaka, vill hellre se framåt.
Chokladen är slut! Det har blivit mycket av den varan under julhelgen. Choklad är gott, i lagom mängd, men jag är sådan som känner försent när det var lagom. Jag tror att julen kan var så för en del, det är svårt att få till den lagom. För någon är den för stressig, för någon annan är den för ensam. Det kan till och med bli ett krav att få till en lagom jul, eftersom det handlar om förväntningar.
Men nu är både chokladen och julen slut, nu går vi vidare. Men hur? Hur kan vi veta vad framtiden innebär? Det kan vi ju inte, det enda vi vet är det som sker just nu, och idag städar jag ut julen….

Lena Hilding-Carlssons städtankar!

Tomt!?

Egentligen skulle det här inlägget ha kommit förra veckan, men så blev det ju bevisligen inte. Så tänkte jag lite snabbt försöka skriva ihop nåt, men vad? Massor av upplevelser och tankar finns, men ändå känns huvudet alldeles tomt på inspiration. Och kanske behöver det vara så ibland. Alldeles tom… För hur ska man annars kunna fylla på med nytt?

Vi behöver vila i livet, att hitta balansen mellan arbetet och vilan/återhämtningen. Så jag nöjer mig nog med tomheten den här gången!

 

Vill du läsa mer om vad just jag gjort på sistone så är det här en länk till Ulla-Marie Gunners blogg.

 

// Maria Melin, diakon i Tierps missionsförsamling

Livet!

”Livet är inte dagar som passerar, utan de dagar man minns”. Det är budskapet i Fritidsresors reklamfilm just nu och man får se hur snyggingen Mads Mikkelsen gör sig redo att semestra med familjen. Resebolaget vill inte bara sälja resor utan en hel semesterupplevelse som man kan minnas och leva länge på.
Vår familj har bokat en resa, eller semesterupplevelse som snart ska upplevas. Vi vänta och vi längtar! Men om den veckan eller andra minnesvärda dagar var hela livet, då tror jag vi missar det som verkligen är livet.
Ett annat ordspråk, kanske mer sant men lite mer tragiskt är: ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”
Jag tycker att vardagen är underskattad. Vanliga, kanske lite halvtråkiga dagar, som dagar är mest är ju egentligen de viktigaste. Läsa tidningen och äta en god frukost, gå en höstpromenad, värma sig vid brasan, eller kanske doften av nytvättade lakan. Listan av vardagshändelser kan göras lång. Vi vet att när livet ställs på sin spets, genom sjukdom, olycka eller kriser, då är det vardagen, eller kanske bara en timme i taget som gäller.
Låt inte dagarna bara passera, lev livet i vardagen. Ta vara på dagen du har idag, den är allt du vet något om.
Lena Hilding-Carlsson

Film med starka känslor!

Var och såg filmen ”Jag saknar dig” på Bio med vår 15-åriga dotter. Filmen handlar om ett 15-årigt tvillingpar som visserligen är helt olika, men som delar allt med varandra. En dag händer det som inte får hända, den ena flickan dör i en tragisk olycka . Man får följa familjen, vännernas men framför allt den andra systerns förtvivlande sorg och saknad. En gripande och jobbig film, som är baserad på en verklig berättelse.
Det var en scen i filmen som berörde mig på ett särskilt sätt. Det var under begravningen i kyrkan då flickans hårdrockande kompis skulle sjunga. Han står framme vid kistan, svartklädd, lite svartsminkad och med luggen nere över ögonen, med en gitarr och tar sats inför sin sång. Man ser att han kämpar med sina känslor för han börjar sjunga ganska tyst för att sedan skrika ut sin förtvivlan: ” Jag hatar dig, jag hatar dig Gud”
Jag blir så ledsen när kristna behandlas respektlöst i tv, tidningar och på film. Det är liksom okey att kyrkor, präster mm ska förlöjligas. Prästen i filmen visste ju inte hur han skulle reagera på killens sång. Meningen med scenen var nog att den skulle vara stark, men det hördes flera fniss under den här scenen i biosalongen där man annars hörde mest snyft och gråt.
Ja, först blev jag irriterad på det stereotypiska behandlandet av kyrkan, men sedan lyssnade jag på killens sång. Han vände all sin förtvivlan, sin sorg till Gud. Jag tror att Gud kan ta den sorgen, han klarar det, för om man anklagar Gud, måste man ju tro på honom eller?
// Lena Hilding-Carlsson

Tillsammans

De flesta av oss håller nog med om att begreppet ”ensam är stark” inte håller särskilt bra i längden.

I veckan fick jag vara med om att påminnas om att vi kan göra skillnad, om vi gör det tillsammans. Jag var med på en samling med ca 50 andra personer som vill göra skillnad bland unga människor i Tierps kommun. De är beredda att satsa tid och energi. Och då var det liksom ingen tvekan om att vi tillsammans kan göra så mycket mer.

När jag var liten läste jag Bamse och av någon anledning så har just en liten historia fastnat i minnet. Det är när Bamse möter några små ekorrar som har problem med ett träd som fallit över vägen. De är för små för att orka flytta på det och blir självklart glada när de får se att Bamse kommer, han kan ju hjälpa dem. Men dunderhonungen står hemma och Bamse är lika svag som andra björnar. Ekorrarna blir förtvivlade, men Bamse förklarar genom att ta upp en pinne. Han bryter den en gång, det går ganska lätt. Han lägger ihop de två bitarna och bryter igen, det är lite svårare denna gång. Så fortsätter han, bryter isär och lägger ihop bitarna, tills det tillslut är helt omöjligt att bryta mer. Tillsammans har bitarna bildat något mycket starkare än den ensamma pinnen.
Ekorrarna fattar poängen och tillsammans hjälps de åt att flytta på trädet som ligger över gatan.

På vilket sätt får du kraft tillsammans med andra? Vad åstadkommer ni tillsammans?

 

// Maria Melin

Ta mig tillbaka till fjället

Det var svägerskans spontana kommentar när vi, efter några dagar i de jämtländska fjällen, kommit till en ort med betydligt fler invånare och dessutom till en av vårt lands många sommarfestivaler med allt vad det innebär av folk, musik, butikernas rea – erbjudanden, gatuserveringar, hoppborgar och … Ja, allt sådant där som kan bli för mycket, speciellt efter den verklighet vi upplevde på fjället: Tystnaden, endast bruten av fjällbäckens porl, skogen, växtligheten och andra fjälltoppar som tornar upp sig framför våra ögon – kort sagt en känsla av ”Närmare Gud till dig” som blev väldigt tydlig.

Men verkligheten och kallelsen vi har, är ju också att vara nedanför berget, där du och jag finns och lever bland våra medmänniskor.
Så ”Ta mig tillbaka till fjället” blir bönen om ny kraft och inspiration i verkligheten nedanför berget, där ju Guds närvaro också finns.
(Och sommarfestivalernas tid är ju, tack och lov, begränsad).

snooze bönen

Snooze bönen
Förra veckan träffade jag en ung kille som går på bibelskola. Han berättade att han börjar varje morgon med PA. Han sa det där PA, som något så självklart att jag inte kom mig för att visa min okunnighet om vad det kunde betyda.
I samma vecka träffade jag en kvinna som berättade att hon saknade morgonens Personliga Andakt, när den inte hanns med. Nu gick ljuset upp hos mig, PA står nog för Personlig Andakt.
Jag läser oftast tidningen på morgonen, sådan är jag!
Sedan kom jag på att jag använder mig av Snooze bönen. Ni vet den stunden när man ligger kvar i sängen i ett tillstånd mellan sovande och vaken, innan det verkligen är dags att stiga upp. Då ber jag för det som ligger överst, en enkel vardaglig bön. Ibland om det fortfarande är tyst omkring mig, övar jag mig i total närhet, att lyssna och försöka höra Guds röst.

Jag kallar det inte PA, för mig är det Snooze bönen.
Hur gör du?

Lena Hilding-Carlsson, Diakon i Älmhults Missionsförsamling

Inte alltid så enkelt

Det har varit höstlov för många under veckan som gick. Vi, Eva och jag, har haft fyra av våra syskonbarn här hos oss i Halland. Härliga dagar tillsammans, sådär lagom blandning av aktivitet och slappa i soffan. Ett värdefullt tillfälle för oss att ha kvalité med barnen (som är mellan fyra och elva år) utan föräldrar och kompisar i närheten. Förstå mig rätt; de har både utmärkta föräldrar och kompisar, men att få rå om varandra så här några dagar är speciellt. Jag tror att de flesta av er förstår vad jag menar, kanske till och med nickar instämmande.
En av dagarna, när jag stod med disken i vårt kök, kom jag på mig själv att kasta påbörjade smörgåsar, resterna av fil och flingor och ratade kanelbullar. Det kändes verkligen inte bra, jag upplevde mig skyldig på något sätt.
Vi har ingen skriven miljöpolicy hemma hos oss. Men vi försöker sortera, återvinna, inte slänga mat i onödan, fylla diskmaskinen maximalt, handla medvetet med mer ekologiskt och Fairtrade. Sakta, ibland små steg, men sakta bättre och bättre eller mer och mer.
Det är så lätt att vi lägger för mycket mat på tallriken, eller att ta till sig för mycket. Ibland är vår avsikt att agera rättvist vid matbordet; ingen ska få mer eller mindre, men kanske gör vi det ibland för att undvika konflikter.

Liksom ”Svenska Missionskyrkan vill (vi) verka för rättvisa, fred och bättre miljö. I omsorg om naturen och allt skapat vill kyrkan arbeta för en rättvis fördelning av jordens resurser” (ur Svenska Missionskyrkans konstitution).

Jag funderar på hur vi kan ha samtal med varandra och barnen om vårt gemensamma sätt att välja, handla och ta ansvar för miljö och rättvisa, utan att grunda för dåligt samvete och skuld? Hur genererar vi känslan till ett sätt att tänka och vilja leva, istället för en inställning präglad av hot och måste. Något vi får göra eller vill göra, inte måste göra.

Och tänk när barnen blivit intensivt medvetna tonåringar som ständigt påminner oss om ”den rätta vägen”!
Inte alltid så enkelt, då heller. Men säkert nyttigt.